Karl IX

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Den här artikeln handlar om den svenske kungen Karl IX. För den franske kungen med samma namn, se Karl IX av Frankrike.
Karl IX
Samtida porträtt av Karl IX av okänd konstnär
Sveriges riksföreståndare
Regeringstid 24 juli 1599–22 mars 1604
(&&&&&&&&&&&&&&04.&&&&&04 år och &&&&&&&&&&&&0242.&&&&&0242 dagar)
Företrädare Sigismund (kung av Sverige)
Efterträdare Sig själv (kung av Sverige)
Valspråk Gud (är) min tröst (latin: Deus solatium meum)
Herren (är) min styrka (latin: Fortitudo mea Jehovah)
Kung av Sverige
Regeringstid 22 mars 1604–30 oktober 1611
(&&&&&&&&&&&&&&07.&&&&&07 år och &&&&&&&&&&&&0222.&&&&&0222 dagar)
Kröning 15 mars 1607 i Uppsala domkyrka
Företrädare Sig själv (Sveriges riksföreståndare)
Efterträdare Gustav II Adolf
Valspråk Herren (är) min tröst (latin: Jehovah solatium meum)
Gemål Maria av Pfalz
Kristina av Holstein-Gottorp
Barn Margareta Elisabet
Elisabet Sabina
Ludvig
Katarina
Gustav
Maria
Gustav II Adolf
Maria Elisabet
Kristina
Karl Filip
Carl Carlsson Gyllenhielm
Ätt Vasaätten
Far Gustav Vasa
Mor Margareta Eriksdotter
Född 4 oktober 1550
Slottet Tre Kronor i Stockholm
Död 30 oktober 1611
(&&&&&&&&&&&&&061.&&&&&061 år och &&&&&&&&&&&&&026.&&&&&026 dagar)
Nyköpingshus i Nyköping i Södermanland
Begravd 21 april 1612
Strängnäs domkyrka

Karl IX, först känd som Hertig Karl, född 4 oktober 1550 i Stockholm, död 30 oktober 1611 i Nyköping, var kung av Sverige 1604-1611.[1] Han var riksföreståndare och de facto regent redan 1599–1604,[2] efter att ha tagit makten från sin brorson Sigismund. Han motverkade länge sin bror Johan III:s försök att styra Svenska kyrkan i katolsk riktning. När han tog makten bekämpade han rådsadeln, och avrättade flera av dess främsta företrädare. När han avled var Sverige i krig med tre grannländer samtidigt: Danmark, Polen och Ryssland.

Karl IX var son till kung Gustav I och drottning Margareta, halvbror till Erik XIV och bror till Johan III, farbror till Sigismund, far till Gustav II Adolf, farfar till drottning Kristina samt morfar till Karl X Gustav. Han gifte sig 1579 med Maria av Pfalz (1562–1589) och 1592 med Kristina av Holstein-Gottorp (1573–1625).[3]

Liksom brodern Erik XIV antog Karl IX sitt höga regentnummer på grundval av de fantasifyllda regentlängder som vid denna tid utarbetats av historikern Johannes Magnus. I själva verket finns det endast två historiskt belagda svenska kungar med namnet Karl före Karl IX (Karl Sverkersson och Karl Knutsson), så med en mer korrekt räkning hade han varit Karl III.[4]

Hertig Karl[redigera | redigera wikitext]

Karl IX föddes den 4 oktober 1550 på Stockholms slott som den yngste sonen till Gustav Vasa och Margareta Eriksdotter (Leijonhufvud). Vid Gustav Vasas död 1560 fick Karl ett hertigdöme som omfattade större delarna av Södermanland och Närke, några socknar i Västmanland och en del av Vadsbo härad i Västergötland samt hela Värmland. Enligt Gustav Vasas testamente skulle hertigarna Johan och Karl få en delvis oberoende ställning som vasallfurstar under sin storebror Erik. Efter att denne krönts till kung fick han emellertid 1561 en riksdag i Arboga att besluta om att inskränka hertigdömenas självständighet, de så kallade Arboga artiklar.[5] Vid 15 års ålder deltog Karl i det nordiska sjuårskriget där han förde befälet över artilleriet vid Varbergs erövring 1565.

Upproret mot Erik[redigera | redigera wikitext]

Den 4 juli 1568 gifte sig Erik XIV med Karin Månsdotter och dagen efter kröntes hon till drottning. Deras gemensamma son Gustav, som fötts i januari samma år, blev officiell tronarvinge. Hertig Karl och hans bror Johan närvarade inte vid vigseln och kröningen.[6] Istället begav de sig fem dagar senare från Eskilstuna kungsgård, som tillhörde Karl, tillsammans med några medlemmar ur adeln och trehundra av Karls ryttare mot Östergötland. Där intog de Vadstena slott. Ytterligare medlemmar ur adeln anslöt där till hertigarnas uppror. Hertig Karl drog vidare till Stegeborg, där slottet gav sig utan strid, och sedan vidare till Norrköping som han också erövrade. Under tiden utropade sig hertig Johan till riksföreståndare och uppmanade adeln och allmogen till allmänt uppror mot Erik. Bröderna utverkade även ett stillestånd i kriget med Danmark och avlönade de utländska legoknektar som inte fått ut sin sold av kungen. Innan kungen organiserat något motstånd mot upproret hade bröderna erövrat fler slott och städer och i slutet av juli intog Karl Nyköpingshus. Under augusti fortsatte upprorsarmén norrut genom Södermanland och strider utkämpades med kungens trupper. Erik vann ett slag mot hertigarna vid Botkyrka men upprorsarmén kringgick kungens armé genom att gå över Mälaren och sedan via Västerås och Uppsala marschera mot Stockholm norrifrån. I mitten av september gjorde de halt på ängarna norr om Stockholm. Förhandlingar påbörjades med den belägrade kungen, som bland annat blev tvungen att utlämna sin sekreterare Jöran Persson. I slutet av september släpptes en styrka ur hertigarnas armé in i staden där kungen till slut gav sig till hertig Karl. Erik avsade sig kronan och sattes i fängelse, där han så småningom avled. Kronan gick till brodern Johan.[7]

Johan III avskaffade inskränkningarna i Arboga artiklar och hertig Karl, nu nitton år gammal, kunde ta sitt hertigdöme i besittning. Socknarna i Västmanland tillföll emellertid Gustav Vasas änka Katarina Stenbock och istället fick Karl återstoden av Vadsbo och hela Valle härad i samband med den äldre brodern Magnus omyndighetsförklaring.[8]

Hertig Karl och Johan III[redigera | redigera wikitext]

Karl IX (1904), brons, av John Börjesson, Göteborg

Under Johans regeringstid uppstod oenighet mellan kungen och hans bror Karl på ett flertal områden. Hertig Karl strävade efter att befästa sitt furstendömes självständighet i förhållande till kungen och han bedrev bland annat en ekonomisk politik i sitt hertigdöme som delvis var riktad mot invånarna i resten av riket, vilket ledde till en del tvister mellan bröderna. Karl vägrade också att införa den nya liturgi som Johan III införde i Svenska kyrkan 1572,[9] och som var präglad av reformkatolicismen, och han tog emot präster som var motståndare till kungens kyrkopolitik. Detta tog sig bl.a. uttryck i den Liturgiska striden och i Örebro artiklar, där prästerna inom hertig Karls hertigdöme motsatte sig de katolska tendenserna. Karl gjorde dessutom anspråk på rätten att utkräva rusttjänst av adeln i sitt hertigdöme och att själv utse en lagman. Karl hade även kännedom om Charles de Mornays planer på ett återinsättande av Erik på tronen.[10] Till slut gick Johan III till riksdagen som sammankallades i Stockholm 1582 och där beslutades om inskränkningar av hertigens rättigheter och ett befästande av kungens makt som på många sätt liknade Arboga artiklar 1561. När Johan 1585 gifte om sig med Gunilla Johansdotter[11] vägrade Karl att komma till bröllopet. Karl vägrade också att erkänna stadgan från riksdagen 1582 och ett tag gick det rykten om att väpnat krig skulle utbryta mellan bröderna. Till slut gick det till förhandlingar mellan bröderna, med rådets hjälp, och en överenskommelse stadfästes vid riksmötet i Vadstena 1587.[12] Konstitutionerna i Vadstena medförde att Karl gav efter för kungens krav på alla områden utom vad gällde kyrkopolitiken.

Samma år valdes Johan III:s son Sigismund till kung av Polen. I Kalmar stadgar reglerades hur Sverige skulle styras under en framtida personalunion med Polen. I stadgarna bestämdes att Sverige under de perioder kungen befann sig i Polen skulle styras av en regering som bestod av sju personer. Hertig Karl skulle inte ingå i denna regering utan endast ha rätt att utse en av medlemmarna.[13] Detta skulle ha stärkt den svenska högadeln väsentligt på hertigens bekostnad. Karl motsatte sig dessa stadgar och ansåg istället att landet i kungens frånvaro skulle styras av den äldste myndige arvfursten.

När Sigismund hamnade i svårigheter i Polen krävde Johan III 1589 att han skulle lämna den polska tronen, vilket motsattes av rådet.[13] Detta och oenighet om rikets ekonomi ledde till en brytning mellan kungen och rådet, och Johan försonades med sin bror Karl. Bestämmelserna i Vadstenakonstitutionen och i Kalmare stadga avskaffades och Karl återfick sin självständiga ställning i sitt furstendöme. Hertigens inflytande över rikets styrelse ökade också på bekostnad av högadeln i rådet. Flera av rådsmedlemmarna, bland annat Erik Larsson Sparre, Hogenskild Bielke och Per Brahe, beskylldes för brott och förlorade sina ämbeten. Resterande medlemmar av rådet tvingades gå ed på att de inte skulle säga emot kungen om han valde att inte följa deras råd.

Våren 1590 sammankallades en riksdag i Stockholm där en ny arvförening antogs. I den fastslogs att arvsrätten främst skulle gälla Johans manliga avkomlingar men det beslutades att hertig Karl skulle styra landet i händelse av att en myndig regent saknades.[14] Johan och Karl fortsatte att stå på god fot med varandra fram till kungens död 1592.

Konflikten med Sigismund[redigera | redigera wikitext]

Efter Johan III:s död ledde Sigismunds förestående ankomst till en försoning mellan hertig Karl och rådsmedlemmarna, och tillsammans övertog de regeringen till kungens återkomst. I början av mars 1593 hade han sammankallat ett möte i Uppsala med fyra biskopar, omkring trehundra präster samt Karl själv och medlemmarna av rådet. Vid detta Uppsala möte antogs den augsburgska bekännelsen[14] och Abraham Angermannus, som tvingats i landsflykt under Johan III, valdes till ärkebiskop.[9] När Sigismund anlände till Sverige åtföljdes han av den påvlige nuntien Germanico Malaspina. Kurian i Rom hyste förhoppningar om att Sigismunds trontillträde skulle leda till att Sverige åter blev katolskt. Vid sin ankomst till Stockholm fick han emellertid en skrivelse från Karl där han uppmanades att stadfästa beslutet från Uppsala möte och godkänna valet av Angermannus som ärkebiskop. Vid Johan III:s begravning i Uppsala domkyrka i februari 1594 fick de katolska prästerna i Sigismunds följe lämna begravningståget innan det trädde in i domen.

Därefter sammankallades det till kröningsriksdag där kravet att Sigismund skulle erkänna besluten från Uppsala möte upprepades. Förhandlingarna blev långdragna; efter en vecka hotade hertig Karl att upplösa riksdagen och lämna Uppsala om inte Sigismund gick med på kraven och Sigismund blev till slut tvungen att ge efter. I sin konungaförsäkran, i vilken religionsfrihet garanterades, fastslog Sigismund Uppsala mötes beslut och att inga tjänster eller ämbeten fick tillsättas med katoliker.[15]

När Sigismund sommaren 1594 skulle återvända till Polen framkom både Karl och rådet med förslag angående regeringens utformning. Karl krävde för sin del riksföreståndares makt; rådet däremot föreslog att styrelsen av riket skull handhas av rådet och hertigen samfällt.

Eftersom Sigismund inte ville anförtro en fullständig regeringsmakt åt vare sig rådet eller hertig Karl, förkastade han bägges förslag. I stället utfärdade han för dem tillsammans en fullmakt på regeringen, som lämnade deras maktställning obestämd, och vid deras sida satte han sex stycken ståthållare i olika delar av riket. Dessa skulle lyda direkt under kungen.[16] Till ståthållare valde han sådana vars lojalitet mot honom var att lita på.

Varken hertig Karl eller rådet fann sig i den nya situationen och i september 1594 nådde de gemensamt en "regeringsförening" där hertigen utsågs till rådets förman och riksens föreständare under kungens frånvaro. Hertigen i sin tur förband sig att handla i ömsesidigt samtycke med rådet i alla viktiga angelägenheter. Därefter krävde Karl en fullmakt från kungen för detta uppdrag, och hotade att sammankalla ständerna till riksdag om han inte fick som han ville. Kungen avslog Karls krav och förbjöd ett sammankallande av ständerna.[17] Karl fortsatte ändå att styra landet som riksföreståndare och avsatte eller åsidosatte kungens ståthållare. Det enda undantaget var Klas Fleming som blivit ståthållare i Finland och som vägrade lyda hertigen eller rådet.

I december 1594 nedkom hertig Karls andra hustru, Kristina av Holstein-Gottorp, med en son på Stockholms slott. Sonen döptes till Gustav Adolf och skulle så småningom bli kung Gustav II Adolf.[18] Kristina hade varit förlovad med Sigismund, men 1592 hade hon som nittonåring blivit gift med hans farbror, hertig Karl.

År 1595 sammankallade Karl en riksdag i Söderköping. Valet av ort berodde på att Karls bror Magnus avlidit och att begravningen skulle hållas i närbelägna Vadstena. Riksdagen fastställde att hertig Karl skulle vara riksföreståndare i kungens frånvaro. Dessutom förbjöds den katolska gudstjänsten och det beslutades att alla katoliker skulle landsförvisas. Följande år skrev Sigismund och förklarade riksdagen olaglig och ogiltigförklarade dess beslut.

Kriget mot Sigismund[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Kriget mot Sigismund
Sigismunds truppförflyttningar under kriget mot Sigismund

Dittills hade rådsherrarna gjort gemensam sak med Karl. Men då han med vapenmakt ville angripa ståthållaren i Finland, Klas Fleming, som var upptagen med ett av Karl uppmuntrat bondeuppror kallat klubbekriget, vägrade de ge sitt bifall. Karl avsade sig då, hösten 1596, regeringen, men vädjade på samma gång till ständerna; och i trots av kungens förbud samt av att denne överlämnade regeringen åt rådet ensamt, sammanträdde dessa 1597 i Arboga och bekräftade åter Karls riksföreståndarskap. I detta möte deltog endast ett av riksråden, Karls kusin Axel Stensson Leijonhufvud (1554–1619). De övriga ville inte, när det blev fråga om en öppen brytning med kungen, följa hertigen.[19] Inte heller ärkebiskopen Abraham Angermannus, som infunnit sig vid riksdagen men utan sitt prästerskap, eller borgarståndet stödde Karls konfrontationspolitik. Karl fick förlita sig på bönderna.

Karl satte sedan igång ett antal militära expeditioner. Bland annat erövrade han Älvsborg och Kalmar. Samma år avled Klas Fleming på Åbo slott och hertig Karl for över till Finland med en militär styrka och angrep bland annat detta fäste.[20] De öppna striderna ledde till en total brytning mellan Karl och rådsmedlemmarna. De flesta begav sig till Polen och Sigismund där de försökte förmå kungen att återvända till Sverige.[19] År 1598 ställde en polsk riksdag en här på femtusen man till kungens förfogande. En större här hade föreslagits men förkastats, då Sigismund hoppades på stöd av svenska trupper och inte ville att de polska trupperna skulle dominera allt för mycket och sticka svenskarna i ögonen. Samma sommar for kungen över Östersjön och erövrade Kalmar slott och Kronobergs slott. Ett par svenska kavalleriregementen, Västgöta ryttare och Smålands ryttare sällade sig även till kungens här. Kort därefter landsteg en styrka under en av Sigismunds män, Samuel Laski, utanför Stockholm och intog staden utan motstånd.

Sigismund begav sig med sin armé till Stegeborg, där hans syster Anna Vasa huserade. Karl hade samtidigt samlat en här i Östergötland och med den styrkan ryckte han mot Stegeborg. Efter en strid som klart gått Sigismunds väg men där denne skonat sina motståndare drog de båda sidorna sig tillbaka och förhandlingar inleddes med hjälp av sändebud från Mecklenburg, Preussen och Brandenburg men dessa bröt samman då Karl, som nu verkade ha bestämt sig för att definitivt överta makten i Sverige, ställde oantagliga krav. Under tiden hade hertig Karls flotta anlänt till Östergötlands skärgård och hotet från sjösidan fick Sigismund att dra sig inåt landet till Linköping, varvid Karl snabbt intog Stegeborg. Den 25 september 1598 drabbade kungens och hertig Karls arméer samman vid broarna över Stångån utanför Linköping. Slaget vid Stångebro slutade med en seger för Karl. Sigismund tvingades efter en överenskommelse i Linköping överlämna de svenska rådsherrarna till Karl och sända tillbaka sin här till Polen,[21] men skulle själv stanna kvar i Sverige tills en "fri riksdag" fällt dom mot dem. Sigismund infann sig emellertid inte till riksdagen utan återvände till Polen.[22]

Karl IX som kung[redigera | redigera wikitext]

Carls bild bland nio svenska monarker på en vägg på Stockholms slott.

Karl hade omedelbart efter Sigismunds avfärd åter övertagit regeringen, och han satte igång med att ta itu med Sigismunds anhängare i landet. Bland annat avsattes Angermannus som ärkebiskop och sattes i fängelse[15] för att han i det avgörande läget inte hade ställt sig på Karls sida i konflikten. I Kalmar och Finland, som längst förblev Sigismund trogna, började den blodiga räfsten (se Kalmar blodbad); i Linköping ställdes år 1600 de rådsherrar som flytt till Sigismund men efter slaget vid Stångebro utlämnats till Karl, jämte några andra personer inför rätta i en ständernas domstol (se Linköpings blodbad).[23] Även under de följande åren fick Karls stränghet, till följd av högadelns missnöje med hans styre, flera av hans motståndare att genom frivillig landsflykt rädda sig från ett svårare öde.

År 1599 hölls riksdag i Jönköping där man beslöt att uppmana Sigismund att återvända till Sverige och anta den protestantiska religionen, eller skicka sin son att uppfostras i denna lära[22] av hertig Karl, annars skulle han gå miste om kronan. Året därpå beslutade riksdagen i Linköping att anta Karl som kung och att undanta Johan III:s linje från arvsföljden. Karl undvek dock tillsvidare att ta sig ett kunganamn och fortsatte att regera som riksföreståndare fram till 1603. Vid riksdagen i Norrköping 1604, avsade sig Johan III:s son hertig Johan av Östergötland sina anspråk på tronen och en ny arvsfördelning till förmån för Karls arvingar fastslogs.[24] Karl kröntes dock först 17 mars 1607 i Uppsala domkyrka.[25]

Karl rekonstruerade rådet 1602 i enlighet med landslagen i avseende på antal medlemmar och deras uppgifter. Vissa av de gamla ätterna fick plats i det nya rådet, men även flera nya. Dessutom tillsattes sex stycken hovråd under rikskanslern. Även det nya rådet kom att förespråka adelns intressen i förhållande till kungamakten och det motsatte sig även kungens krig i öster som de ansåg hindrade Sverige att fullt koncentrera sig på faran från danskarna. Karl kände sig aldrig riktigt säker på sin tron och så sent som 1605 avrättades den gamle rådsmedlemmen Hogenskild Bielke.[26]

Karl IX:s krig[redigera | redigera wikitext]

Karl IX, brons, av Christian Eriksson i Karlstad

Efter Sigismunds förlust vid Stångebro fick Karl se ytterligare fyra krig, av vilka han endast såg ett avslutas och det som en svensk förlust. Det första av dessa krig var delvis en fortsättning på kriget mot Sigismund och brukar kallas andra polska kriget.

När Sigismund återvänt till Polen lovade han att svenska Estland skulle tillfalla Polen i utbyte mot nya truppstyrkor. Karl bestämde sig för att anfalla och i augusti 1600 landsteg han i Reval med sin här. Den ryckte in i Polen och hade till en början framgång mot de oförberedda polackerna. De polska ständerna vägrade till en början att stödja kriget, som de betraktade som en privat angelägenhet för Sigismund, och han fick förlita sig helt på legosoldater. De svenska framgångarna fick dock de polska ständerna att ändra sig[27] och i januari 1601 ställde de sig bakom kungen. De följande åren gick det sämre för svenskarna och den svenske befälhavaren i Polen, Johan av Nassau-Siegen sade upp sig 1602. Efter riksdagen i Norrköping 1604 påbörjade Karl arbetet att sätta upp en ny armé och inledde utskrivningar av manskap. I augusti 1605 avseglade Karl från Stockholm med en flotta om 40 skepp mot floden Dünas utlopp. Han erövrade Dünamünde och belägrade därefter Riga. Den 17 september 1605 drabbade Karls här samman med en polsk armé under Jan Karol Chodkiewicz vid Kirkholm. Slaget blev en polsk seger[27] och svenskarna förlorade över 5 000 man. Karl själv räddades från att bli tillfångatagen av en baltisk adelsman, Henrik Wrede, som gav honom sin häst sedan Karl förlorat sin egen.[28] Efter slaget marscherade Karl till Reval med resterna av sin armé och fortsatte sedan hem till Sverige. På grund av dalande popularitet i Polen kunde inte Sigismund utnyttja den polska segern i Baltikum och tvingades ta hem stora styrkor för att förhindra revolt i Polen.

En riksdag i mars 1608 beviljade kung Karl ytterligare medel till kriget och han utlovade frälsebrev till alla som kunde ställa upp en ryttare eller fotsoldat. En ny armé kunde översändas men svenska framgångar uteblev. År 1610 drogs Sverige in i ett krig med Ryssland (se De la Gardieska fälttåget och Ingermanländska kriget) och 1611 angreps Sverige av Danmark som erövrade Kalmar slott (se Kalmarkriget).[29]

Karl IX:s förvaltning[redigera | redigera wikitext]

Gravmonumentet över Karl IX:s familjegrav (i kryptan under) i Strängnäs domkyrka

På hemmaplan genomförde Karl ett antal reformer. Bland annat genomförde han en allmän förordning om mått och vikt där alnen och viktualievikterna reglerades. På Hisingen anlade han, med hjälp av holländare en ny stad, Göteborg. I Bergslagen anlade han statliga järnbruk,[12] och de första vallonerna invandrade under denna tid. Såväl Karlstad som Karlskoga fick sina namn i samband med besök av konungen under senare delen av 1500-talet. År 1607 grundade Karl IX Skultuna Messingsbruk i Västmanland, ett bruk som fortfarande är i drift.

Åren 1607–08 lät Karl IX trycka ett antal lagar, bland annat Kristoffers landslag, som kompletterades med ett tillägg bestående av Mosaiska lagen.[30] Därmed blev det dödsstraff på brott som svordom, olydnad mot föräldrar och äktenskapsbrott. Den mosaiska lagen kom att gälla som världslig lag tillsammans med landskapslagarna.

Karl IX avled i Nyköping den 30 oktober 1611 och begravdes i Strängnäs domkyrka den 21 april 1612. Hans ryttarstaty (modellerad av John Börjeson) restes 1904 i Göteborg, då det Hisingska Göteborg (se Göteborgs historia) anlagts av honom. I en annan av hans stadsanläggningar, Karlstad (från hans hertigtid),[12] avtäcktes hans staty (modellerad av Christian Eriksson 1908) den 19 juni 1926.

Barn[redigera | redigera wikitext]

Med Maria av Pfalz[redigera | redigera wikitext]

  1. Margareta Elisabet, född 24 september 1580, död 26 augusti 1585
  2. Elisabet Sabina, född 12 mars 1582, död 6 juli 1585
  3. Ludvig, född 17 mars 1583, död 26 maj samma år
  4. Katarina,[25] född 10 november 1584, död 13 december 1638, gift med pfalzgreven Johan Kasimir av Pfalz-Zweibrücken, mor till Karl X Gustav
  5. Gustav, född 12 juni 1587, död 4 december samma år
  6. Maria, född 18 december 1588, död 24 april 1589

Med Kristina av Holstein-Gottorp[redigera | redigera wikitext]

  1. Gustav II Adolf, född 9 december 1594, död 6 november 1632, kung av Sverige 16111632
  2. Maria Elisabet, född 10 mars 1596, död 7 augusti 1618, gift med Johan, hertig av Östergötland
  3. Kristina, född 26 november 1598, död 25 maj 1599
  4. Karl Filip, född 22 april 1601, död 25 januari 1622

Med frillan Karin Nilsdotter[redigera | redigera wikitext]

[31]

  1. Carl Carlsson Gyllenhielm, född 4 mars 1574, död 17 mars 1650, friherre, fältmarskalk och riksråd

Anfäder[redigera | redigera wikitext]

 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Johan Kristiernsson Vasa
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Erik Johansson Vasa
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Birgitta Gustavsdotter Sture
 
 
 
 
 
 
 
 
Gustav I Vasa
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Måns Karlsson Eka
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Cecilia Månsdotter Eka
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Sigrid Eskilsdotter Banér
 
 
 
Karl IX
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Abraham Kristiernsson Leijonhufvud
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Erik Abrahamsson Leijonhufvud
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Birgitta Månsdotter Natt och Dag
 
 
 
 
 
 
 
 
Margareta Eriksdotter Leijonhufvud
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Erik Karlsson Vasa
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Ebba Eriksdotter Vasa
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Anna Karlsdotter av Vinstorpa
 
 
 

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Lindkvist & Sjöberg 2009, s. 247 & 250.
  2. ^ "Karl IX", i Marklund 1993, s. 444.
  3. ^ Eriksson & Harrison 2010, s. 429 & 431.
  4. ^ "Karl", i Marklund 1993, s. 440.
  5. ^ Lindkvist & Sjöberg 2009, s. 227 & 229.
  6. ^ Lindkvist & Sjöberg 2009, s. 231.
  7. ^ Lindkvist & Sjöberg 2009, s. 231 - 232.
  8. ^ Eriksson & Harrison 2010, s. 427.
  9. ^ [a b] Lindkvist & Sjöberg 2009, s. 242.
  10. ^ Eriksson & Harrison 2010, s. 416
  11. ^ Eriksson & Harrison 2010, s. 418.
  12. ^ [a b c] Lindkvist & Sjöberg 2009, s. 237.
  13. ^ [a b] Lindkvist & Sjöberg 2009, s. 238.
  14. ^ [a b] Lindkvist & Sjöberg 2009, s. 239.
  15. ^ [a b] Lindkvist & Sjöberg 2009, s. 243.
  16. ^ Lindkvist & Sjöberg 2009, s. 243 - 244.
  17. ^ Lindkvist & Sjöberg 2009, s. 244.
  18. ^ Eriksson & Harrison 2010, s. 391.
  19. ^ [a b] Lindkvist & Sjöberg 2009, s. 245.
  20. ^ Eriksson & Harrison 2010, s. 358.
  21. ^ Eriksson & Harrison 2010, s. 359.
  22. ^ [a b] Lindkvist & Sjöberg 2009, s. 246.
  23. ^ Eriksson & Harrison 2010, s. 547.
  24. ^ Lindkvist & Sjöberg 2009, s. 247.
  25. ^ [a b] Eriksson & Harrison 2010, s. 431.
  26. ^ Eriksson & Harrison 2010, s. 548.
  27. ^ [a b] Lindkvist & Sjöberg 2009, s. 249.
  28. ^ Eriksson & Harrison 2010, s. 361.
  29. ^ Lindkvist & Sjöberg 2009, s. 250.
  30. ^ Lindkvist & Sjöberg 2009, s. 328.
  31. ^ Eriksson & Harrison 2010, s. 429.

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]