Stridsvagn KRV

E M I L
E M I L
	;
Typ	Stridsvagn
Produktionshistoria
Tillverkare	Bofors AB Landsverk
Specifikationer
Vikt	28 ton
Längd	totalt 7,4 meter; exkl kanon 5,8 meter
Bredd	2,6 meter
Höjd	2,35 meter exkl spaningshuv, lvksp mm
Besättning	3
Pansar	Skrov front, övre 70 mm i 22°; Skrov, undre 125 mm i 38°; Sidor 20 mm; Tak, främre 30 mm; Tak, bakre 18 mm; Akter 30 mm i 90°; Botten, främre 40 mm; Botten, bakre 15 mm
Primär beväpning	150 mm slätborrad kanon ca L/40; alt 120 mm L/40 akan; alt 105 mm räfflad kanon L/67
Sekundär beväpning	2 st 8 mm ksp; Rökaggregat
Motor	8 cyl luftkyld boxermotor för 75 ot bensin; 550 hk vid 2800 r/m
Effekt/vikt	15,63 hk/ton
Upphängning	Spiralfjädrar med oljedämpning, fjäderlåsning samt vagnshorisontering enl Bofors system (jämför Bofors lvkv fm/49)
Markfrigång	0,4 m
Bränslekapacitet	Stridsbränsle under pansarskydd: 200 liter; Marschbränsle i avkastbara tankar: 350 liter; Bränsleförbrukning:; ekonomisk vägkörning 25 liter/mil; fältmässig vägkörning 35 liter/mil
Operativ räckvidd	Fältmässig vägkörsträcka med stridsbränsle ca 60 km ; Fältmässig vägkörsträcka med marschbränsle ca 100 km
Hastighet	55 km/h (maxfart); 50 km/h (marschfart)

Stridsvagn KRV (KRV är förkortningen för Kranvagn) var under 1950-talet täcknamnet för krigsmaterielprojektet E M I L, en tung stridsvagn avsett som ett svenskutvecklat alternativ till de stridsvagnar av typen Centurion som Storbritannien meddelat att de inte kunde leverera inom en överskådlig framtid. Två chassin tillverkades, varav det ena användes som prototyp till Artillerikanonvagn 151 (VK 155). Det andra användes för konceptutprovning av Stridsvagn S, vilken senare blev Stridsvagn 103.

Historia

Direkt efter andra världskriget stod det klart att den brokiga stridsvagnsparken var föråldrad. Efter kriget hade man haft möjligheten att testa utländska vagnar som Panzerkampfwagen V Panter, Sherman Firefly och Churchill. Armen hade tidigare avfärdat iden att använda tunga stridsvagnar (över 22 ton) då dessa inta kunde transporteras runt om i Sverige då de skulle krossa dem dåvarande Svenska broarna samt att man trodde att dem skulle köra fast i snö och gyttja. Men testerna med Panter och Churchil visade att tunga stridsvagnar kunde fungera bra i Sverige. Kungliga arméförvaltningen (KAF) kom efter inventering och utredning fram till att det kostnadseffektivaste alternativet var nyanskaffning av den brittiska tunga stridsvagnen Centurion Mk III, som dessutom ansågs vara möjlig att uppgradera i framtiden. Svaret på förfrågan blev dock att ingen leverans kunde ske innan Storbritanniens egna behov var täckta, vilket räknades ta mellan fem och femton år. Därför uppdrogs KAF 1951 att projektera ett svensktillverkat alternativ, vilket också skedde under stort hemlighetsmakeri. Den nya vagnen skulle kunna fungera som en infanterikanonvagn och en pansarvärnskanonvagn. Landsverk som skulle bygga vagnen hade tidigare arbetat på en export stridsvagn kallad Lansen och hade lärt sig att den nya generationen av stridsvagnar behövde vara tyngre, kraftfullare och mer bepansrade. Förutom att vara kraftfull och bra skyddad skulle den nya vagnen ha automatladdning. Denna ide var inte ny då Landsverk redan 1947 hade byggt en prototyp av en strv m/42 med automatladdare.^[1] Projektet fick namnet EMIL. Det första utkastet av den nya stridsvagnen hade ett lågt chassi med 5 stora bärhjul per sida pch en slopad front. Tornet var av oscillerande typ med en 120 mm L/40 automatladded kanon med en eld hastighet av 30 patroner per minut. Kanonen skulle kunna skjuta högexplosiv ammunition och pansarspränggranater men även apds föreslogs. Stridsvagnen var ungefär lika stor som en T-44 och vägde 28 ton. Stridsvagnen designades specefikt för att kunna möta Ryska IS-3 som hade en kraftfull 122 mm kanon. Det mesta av pansaret sattes på tornets front (150 mm) och var till skillnad från franska oscillerande torn (som t.ex. AMX 50) mycket välskyddat då den oscillerande delen skyddades av en frontal pansarplåt. Denna konfiguration tillät även mycket mer depression för kanonen. Parallellt genomfördes försök med den franska lätta stridsvagnen AMX-13. Man fortsatte utveckla konseptet och 1952 gav man chassit en 3-plåts nos (gädd nos) som på IS-3 och även tornets frontala kinder slopades tillbaka. Ett flertal kanoner började föreslås istället för den 120 mm som föreslogs på det första utkastet. En 105 mm L/67 räfflad kanon och en 150 mm L40 slätborrad kanon. I december 1952 ändrade sig engelsmännen, mest troligt för att Storbritanniens ekonomi så krävde, och köpet kuppades igenom av försvarsminister Torsten Nilsson årsskiftet 1952/1953 och den första leveransen skedde i april 1953 varefter E M I L lades ned 1954 då Centurion-vagnarna visat sig tillfredsställande. Ett konsortium bestående av Bofors, Landsverk och Volvo föreslog vid upphandlingen till 1958 års försvarsbeslut att projektet skulle återupptas med en 155 mm pjäs i oscillerande torn, men då det ansågs för dyrt antogs istället Stridsvagn S.

Utförande

Planerad prestanda enligt projekt E M I L 7/9 1951:

Kraftöverföring: Vagnen utföres bakhjulsdriven, med max dragkraft i banden 22 ton
Bandtyp: Stålplattor med torra bultar.
Bärhjul: Dubbla tallrikshjul, 5 par.
Stödrullar: 2 par.

Alternativ 1: Huvudväxellåda i form av turbinväxel med inbyggd automatisk hydraulkoppling sammanbyggd med planetväxel för två hastigheter fram och en back. Huvudväxellådan helautomatisk. Divisionsväxel-styrväxel utformad som två-, eventuellt tre-, stegs Merritt-Brown-växel (jämför tanketten). Två, eventuellt tre, styrradier samt centrumstyrning.

Alternativ 2: Halvautomatisk mekanisk växellåda-styrväxel med mångradiestyrning. Fem, eventuellt sex, växlar och styrradier. Motor och kraftöverföring sammanbyggdes i ett aggregat, som monterades som en enhet i vagnens bakre del.

Bandspecifikation

Bandbredd: 0,55 m
Spårvidd: 2,05 m
Anliggningslängd: 3,4 m
Specifikt bandtryck: medel 0,75 kg/cm², max 2,32 kg/cm²

Varianter

EMIL, 1951: Ett av dem första utkasten för vad som skulle bli KRV. Hade en 120 mm L/40 och var mindre än KRV. Hade ingen 3-plåts nos och annorlunda torn.
EMIL I, 1952 : Liknande KRV. Var mindre och lättare än Emil II och konstruerades med flera alternativ för pansartjocklek.
EMIL II, 1952 : Liknande KRV. Var mindre och lättare än Emil III och konstruerades med flera alternativ för pansartjocklek. Det grövsta pansaralternativet kallades s2b.
EMIL III, 1952 : Liknande KRV. Var större och tyngre än Emil II och konstruerades med flera alternativ för pansartjocklek.
EMIL III, 1954 : Tornets sidopansar minskades.
Kranvagn, 1955: Prototyp av chassiet av kranvagn.
Kranvagn, 1958: Förslag att återuppta projektet med en modern 155 mm kanon eller utländska kanoner i kalibern 105-120 mm.
Strv K, 1958: För att rädda projektet föreslog man att montera Strv 102's torn på KRV chassit. Projektet hade inge namn och har namngivits Strv K av antusiaster.
AKV 151, 1960: (Huvudartikel: AKV 151) Artillerikanonvagn byggd på första KRV prototypen.