Stridsvagn 103

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Stridsvagn 103
Stridsvagn 103
Generella egenskaper
Typ Stridsvagn
Besättning 3 (vagnchef, förare/skytt, signalist/bakåtförare)
Längd 9,00 meter
Bredd 103B: 3,60 meter
103C: 3,80 meter
Höjd 2,14 meter
Vikt 103B: 39,7 ton
103C: 42,5 ton
Tillverkare Bofors
Skydd och beväpning
Primär beväpning 105 mm L/62 räfflad kanon
Sekundär beväpning 3 × 7,62 mm Ksp 58
Rök- och lyskastare på 103C
Mobilitet
Motor 103A: Rolls-Royce K60 diesel, Boeing gasturbin
103B: Rolls-Royce K60 diesel, Caterpillar gasturbin
103C: Detroit diesel 6V-53T, Caterpillar gasturbin
103B: kW (730 hk)
103C: kw (780 hk)
Hastighet på väg 50 km/h
Hastighet i vatten 6 km/h

Stridsvagn 103 (Strv 103), även kallad Stridsvagn S, är en svensk stridsvagn som togs ur bruk 1997. Vagnen utvecklades i slutet av 1950- och början på 1960-talet.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Under mitten av 1950-talet började den svenska armén diskutera utvecklingen av en ny generation stridsvagnar för att ersätta de brittisktillverkade Centurionvagnarna (Strv 81 och 101). AB Landsverk, Volvo och Bofors föreslog att återuppta projektet Stridsvagn KRV, men detta ansågs för dyrt. 1956 presenterade Sven Berge dock förslaget Alternativ S (svenskt alternativ). Det byggde på en billigare och lättare vagn som visade mindre målyta, eftersom kanonen ställdes i pansarkroppen istället för i ett torn. Bofors utvecklade förslaget vidare tillsammans med Berge.

Inför försvarsbeslutet 1958 ställdes Alternativ S mot två utländska stridsvagnar under utveckling: Alternativ A (M60 Patton) och Alternativ T (Leopard 1). Vid 1958 års försvarsbeslut antogs Alternativ S. Senare döptes vagnen till Stridsvagn 103 (vs. tredje stridsvagnen i svenska armén med en kanonkaliber över 10 cm).[1]

Mellan 1967 och 1971 levererades 290 Stridsvagn 103. Den maximala produktionstakten var sju vagnar per månad. Stridsvagn 103 tillfördes pansarbrigaderna Södra skånska brigaden (PB 7), Skånska dragonbrigaden (PB 8), Skaraborgsbrigaden (PB 9) och Norrbottens pansarbataljon (P 5).

Konstruktion[redigera | redigera wikitext]

Vagn med skyddsgaller
Nedåtriktad kanon
Uppåtriktad kanon

Stridsvagn 103 var utvecklad för svenska förhållanden och hade inget torn, vilket gav en låg profil. Detta var en klar fördel i försvarsstrid. Kanonen var fast lagrad i chassiet, vilket innebar att hela fordonet fick vridas för att rikta kanonen i sidled. Vagnen kunde med hjälp av hydraulik dumpas och eleveras för att rikta kanonen i höjdled. Med hjälp av en flytbälg kunde strv 103 simma med 6 km/h.

Åsikterna om huruvida Stridsvagn 103 var en framgång eller ett misslyckande går isär. Kostnaderna för projektet var 665 miljoner kronor varav 120 miljoner kronor i utvecklingskostnader, vilket ger ett styckpris på 2,29 miljoner kronor per vagn. Detta var ca 1 miljon kronor mer än vad Bundeswehr betalade för den första serien Leopard 1, 1964. Dock utsåg Discovery Channel Stridsvagn 103C till den 6:e bästa stridsvagnen genom tiderna.[2][3][4][5][6]

Besättning[redigera | redigera wikitext]

Strv 103 hade tre mans besättning: vagnchef, skytt/förare och bakåtförare. Både vagnchef och skytt/förare kunde skjuta med och köra vagnen, medan bakåtföraren skötte radiopassningen. För att minska tiden från målupptäckt till skott kunde vagnchefen låta skytt/föraren köra vagnen, medan han med hjälp av sin vridbara vagnchefshuv spanade efter mål att bekämpa. Så fort chefen identifierat ett mål tog han över kommandot, riktade in vagnen och sköt, varefter han lämnade tillbaka kommandot till föraren.

Beväpning[redigera | redigera wikitext]

Huvudbeväpningen utgjordes av en 10,5 cm räfflad stridsvagnskanon med L/62 kaliberlängd. Kanonen hade två helautomatiska magasin, ett med 20 och ett med 25 skott, samt ett manuellt manövrerat magasin med 5 skott. Följande ammunitionstyper kunde användas:

Skytt och vagnchef kunde elektroniskt välja mellan de två automatiska magasinen. I det manuella magasinet förvarades vanligtvis rökgranater, som vevades fram och laddades av bakåtföraren. Vid behov kunde Strv 103 avge automateld (användes normalt endast med spränggranater).

Parallellt med huvudbeväpningen fanns två st 7,62 mm kulsprutor av typen Ksp 58 strv monterade framtill på vänster sida av vagnen, samt ytterligare en Ksp 58 på vagnchefens observationshuv. Vagnchefens kulspruta var stabiliserad i sidled men manuell inställning i höjdled var nödvändig.

Utöver denna beväpning var vagnen utrustad med rökkastare, som kunde utlösas av vagnchefen. Vid REMO (Renovering och modifiering) till Strv 103C utrustades vagnen även med lyskastare (Lyran).

Versioner[redigera | redigera wikitext]

Stridsvagn 103

Stridsvagn 103 fanns i tre versioner:

Strv 103 A

Det första utförandet, med en gasturbinmotor på 300 hk. 80 st tillverkade.

Strv 103 B

B-versionen hade en starkare gasturbinmotor på 500 hk, monterad flytutrustning och borttagna IR-strålkastare. 210 st tillverkade och levererade 1970-1971. Parallellt byggdes A-modellen om till B-standard.

Strv 103 C

Vid försvarsbeslutet 1982 beslutades att det skulle väntas med inköp av en ny stridsvagn till 1990-talet, varpå modifiering av de befintliga vagnarna blev nödvändig. Renoveringen och modifieringen av Strv 103 innebar bland annat förbättringar på följande punkter:

  • Laseravståndsmätare integrerad med skyttens sikte
  • Ny kolvmotor (Detroit Diesel)
  • Delvis ny växellåda
  • Möjlighet till utvändiga bränsledunkar
  • Lyskastare
  • Schaktblad till samtliga vagnar

Samtliga ombyggda 103 B togs i bruk 1986-1988 under beteckning Strv 103 C.

Strv 103 D

D-versionen var en prototyp för vidareutveckling av 103 C om armén inte skulle tillföras Strv Ny.

  • Ny gasturbin
  • NBC-filter
  • Mjukare gång
  • Stabilisering i höjdled för vagnchefens kulspruta
  • Passiv IR
  • Kalkylator för ballistisk beräkningar för skjutning mot rörliga mål
  • Utvecklat skydd i framförallt den frontala sektorn

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Stridsvagn 103 C Avläst 30 mars 2009
  2. ^ FRITT MILITÄRT FORUM, 4/1998, Strv 103 – en hemlig besvikelse Överste Hans Nilsson, Skövde (sidan besökt 7 oktober 2008)
  3. ^ FRITT MILITÄRT FORUM 2/2003, Strv 103 – ett ”Ess” (S) i stridsvagnsleken (Del 1/2) Anders Lundström, F. d. major vid P 5 (sidan besökt 7 oktober 2008)
  4. ^ FRITT MILITÄRT FORUM 3/2003, Strv 103 – ett ”Ess” (S) i stridsvagnsleken (Del 2/2) Anders Lundström, F. d. major vid P 5 (sidan besökt 7 oktober 2008)
  5. ^ "Pansartrupperna 1942 - 1992" 1992, Arméns Pansarcentrum, Skövde; ISBN 91-630-1253-7
  6. ^ Die Leopard Familie Andreas Richter, D-31785 Hameln (Germany) (sidan besökt 17 Februari 2013)

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Arméns Pansarcentrum Mfl. "Pansartrupperna 1942 - 1992" 1992, Arméns Pansarcentrum, Skövde; ISBN 91-630-1253-7.