Svalstarar

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Svalstarar
Sotsvalstare (Artamus cyanopterus)
Sotsvalstare (Artamus cyanopterus)
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Fåglar
Aves
Ordning Tättingar
Passeriformes
Underordning Eupasseres
Infraordning Osciner
Passeri
Överfamilj Corvoidea
Familj Svalstarar
Artamidae
Vigors, 1825
Släkte Artamus
Vieillot, 1816
Arter
Se text
Svartmaskad svalstare (Artamus cinereus)
Svartmaskad svalstare (Artamus cinereus)
Hitta fler artiklar om fåglar med

Svalstarar (Artamidae) är en fågelfamilj som omfattar elva arter med oscina tättingar, som förekommer i Australasien.

Taxonomi[redigera | redigera wikitext]

Skallen av en vitbröstad svalstare, här beskriven med den äldre synonymen Artamus leucogaster.[1] Teckningen visar bland annat de små och cirkelformade näshålorna.

Svalstararnas vetenskapliga namn härstammar från gammalgrekiskans artamos, som betyder "slaktare" eller "mördare" och anspelar på deras likhet med törnskatorna.[2] Trots deras trivialnamn är det inte alls närbesläktade med vare sig svalorna eller stararna, och inte heller törnskatorna som de till viss del liknar morfologiskt.

Taxonomin kring svalstararna är omdiskuterad. Ofta behandlas gruppen som en monotypisk familj som enbart omfattar släktet Artamus. Sibley och Ahlquists DNA-studier från 1985 visade på ett nära släktskap mellan svalstararna och törnkråkorna, där de senare historiskt ofta placerats i den egna familjen Cracticidae. Utifrån dessa resultat slog därför Sibley och Ahlquists ihop dem i den gemensamma familjen Artamidae och behandlade istället de tidigare familjeindelningarna som underfamiljerna Artaminae och Cracticinae. [3][4] Denna uppdelning har dock inte fått internationellt genomslag och Clements et al. (2010) behandlar fortfarande de båda grupperna som separata familjer.[5]

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Svalstararna har en australasiatisk utbredning, där merparten förekommer i Australien och Nya Guinea. Brun svalstare har uteslutande ett asiatiskt utbredningsområde som sträcker sig från Indien och Sri Lanka till Sydostasien och Kina. Vitbröstad svalstare har det största utbredningsområdet vilket sträcker sig från Malackahalvön, till Australien i söder, och till Vanuatu och Nya Kaledonien. Gruppen når så långt österut som till Fiji där den endemiska arten Fijisvalstare förekommer.[2]

Utseende och ekologi[redigera | redigera wikitext]

Svalstararna påminner om ett mellanting mellan svalor och törnskator. De har en mörk och luftig fjäderdräkt, och en borstliknande tungspets som de mycket sällsynt använder för att samla nektar. Vanligtvis födosöker de glidflygande uppe i luften eller precis ovanför trädtopparna, likt svalor, på jakt efter flygande insekter. De är skickliga flygare, med ganska stora spetsiga vingar och tillhör en mycket liten grupp med tättingar som kan glidflyga. Utöver en art som är stannfågel, är alla nomadiska och flyttar kontinuerligt till områden med bäst förutsättningar för flygande insekter. De övernattar ofta i stora flockar. De bygger ett löst sammanhållet bo av tunna kvistar och båda föräldrar tar hand om ungarna.[6]

Artlista[redigera | redigera wikitext]

Släkte Artamus

Se även törnkråkor (Cracticidae)

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Artikel bygger på översättningar ifrån engelskspråkiga wikipedias artiklar Artamidae och Woodswallows lästa 2011-02-10

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Lars Larsson (2001) Birds of the World, CD-rom
  2. ^ [a b] Rowley, Ian; Russell, Eleanor (2009). Handbook of the Birds of the World. Volym 14: Bush-shrikes to Old World Sparrows. Barcelona: Lynx Edicions. sid. 286–307. ISBN 978-84-96553-50-7 
  3. ^ Sibley CG, Ahlquist JE (1985). ”The phylogeny and classification of Australo-Papuan passerine birds”. Emu 85 (1): ss. 1–14. doi:10.1071/MU9850001. http://www.publish.csiro.au/?act=view_file&file_id=MU9850001.pdf. Läst 15 april 2009. 
  4. ^ Christidis L, Boles WE (2008). Systematics and Taxonomy of Australian Birds. Canberra: CSIRO Publishing. sid. 196. ISBN 9780643065116 
  5. ^ Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, B.L. Sullivan, & C. L. Wood (2010) The Clements checklist of birds of the world, Version 6.5 (xls), <www.birds.cornell.edu/clementschecklist>, läst 2011-02-10
  6. ^ Howley, Ian (1991). Encyclopaedia of Animals: Birds. London: Merehurst Press. sid. 226–227. ISBN 1-85391-186-0 

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Worthy, Trevor H.; Tennyson, A.J.D.; Jones, C.; McNamara, J.A. & Douglas, B.J. (2007): "Miocene waterfowl and other birds from central Otago, New Zealand." Journal of Systematic Palaeontology 5(1): 1-39. doi:10.1017/S1477201906001957 (HTML sammanfattning)

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]