Svartsvansvallaby

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Svartsvansvallaby
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Svartsvansvallaby (Wallabia bicolor)
Svartsvansvallaby (Wallabia bicolor)
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Däggdjur
Mammalia
Ordning Fåframtandade pungdjur
Diprotodontia
Familj Kängurudjur
Macropodidae
Släkte Wallabia
Trouessart, 1905
Art Svartsvansvallaby
W. bicolor
Vetenskapligt namn
§ Wallabia bicolor
Auktor Desmarest 1804
Utbredning
Utbredningsområde
Utbredningsområde
Hitta fler artiklar om djur med

Svartsvansvallaby (Wallabia bicolor) är ett pungdjur i familjen kängurudjur och den enda arten i sitt släkte. Den skiljer sig från andra vallabyer genom olikartad kroppsbyggnad och skillnader i fortplantningssättet och listas därför inte i släktet Macropus.[2][3]

Kännetecken[redigera | redigera wikitext]

Djuret har en lång och grov päls. Pälsen har på ryggen och huvudet en röd- till mörkbrun färg, sidorna och buken är orange till svart. Kännetecknande är en vit strimma i ansiktet som sträcker sig från munnen till öronen. Svansen är lång och robust och har en mörk till svart färg förutom spetsen som ofta är vit.[3] Liksom hos andra känguruer är de bakre extremiteterna längre och muskulösare än de främre extremiteterna. Kroppslängden ligger vanligen mellan 67 och 85 cm, svanslängden mellan 64 och 86 cm samt vikten mellan 10 och 20 kg. Hannar är med en genomsnittlig vikt på 17 kg betydligt tyngre än honor (13 kg)[4].

Utbredning och habitat[redigera | redigera wikitext]

Svartsvansvallaby förekommer i östra och sydöstra Australien.[3] Utbredningsområdet sträcker sig från östra Queensland till Victoria och östra South Australia. Habitatet utgörs av träsk och mangroveskogar men även av torra skogar och gräsmark.[5]

Levnadssätt[redigera | redigera wikitext]

Individerna är aktiva på natten och lever ensamma. De har egna revir men dessa är inte tydligt avgränsade från varandra och vid vissa ställen med föda syns flera individer samtidigt.[3] De hoppar på sina bakre extremiteter med huvudet böjt neråt. När de äter går de på fyra fötter. De är växtätare och livnär sig bland annat av gräs, blad och trädens bark eller av odlade växter.[5]

Fortplantning[redigera | redigera wikitext]

Honornas pung har öppningen framåt och fyra spenar. Efter dräktigheten som varar i 33 till 38 dagar föds vanligen ett enda ungdjur, sällan tvillingar.[5] Honan parar sig redan tre till sju dagar före födelsen på nytt. Det nya embryot vilar så länge den äldre syskon dias eller tills den dör. På så sätt minskas tiden mellan födelserna till åtta månader. Ungarna lever 8 till 9 månader i honans pung (marsupium) och blir könsmogna efter cirka 15 månader. Livslängden uppskattas till maximalt 15 år.[5]

Svartsvansvallaby och människor[redigera | redigera wikitext]

Djurets levnadsområde minskades på vissa ställen men allmänt är arten inte sällsynt. IUCN listar den som livskraftig (LC).[1]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från tyskspråkiga Wikipedia, 28 juli 2009.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] Wallabia bicolorIUCN:s rödlista, auktor: Menkhorst, P., Denny, M., Ellis, M., Winter, J., Burnett, S., Lunney, D. & van Weenen, J. 2008, besökt 15 november 2009.
  2. ^ Groves, C. (2005). Wilson, D. E., & Reeder, D. M. (utgivare) Mammal Species of the World (3 upplaga). Johns Hopkins University Press. s. 70. ISBN 0-801-88221-4. [1].
  3. ^ [a b c d] Merchant, J. C. (1995). Strahan, Ronald (utgivare). Mammals of Australia (uppdaterad upplaga). Sydney: Reed New Holland Publishers. s. 409.
  4. ^ Merchant, J. C. (1983). Strahan, Ronald (utgivare). The Australian Museum Complete Book of Australian Mammals, The National Photographic Index of Australian Wildlife (uppdaterad 1991 reprint). Australia: Cornstalk Publishing. s. 261–262. ISBN 0-207-14454-0.
  5. ^ [a b c d] Nowak, R. M. (1999) s.117/18 Google books

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Ronald M. Nowak (1999): Walker's Mammals of the World. Johns Hopkins University Press, Baltimore. ISBN 0-8018-5789-9

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]