Kroppsspråk

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
En blinkning med ena ögat samtidigt som man ler är ett exempel på medvetet kroppsspråk som för att vara effektivt förutsätter att mottagaren kan avkoda budskapet.

Kroppsspråk avser alla former av icke-verbal kommunikation, medveten såväl som omedveten. Man kan tala om kroppsspråk även när det gäller djur men termen avser vanligen människan. Skillnader i kroppsspråk varierar både mellan individer och mellan olika grupper av människor och kroppsspråk fungerar så även som social och kulturell markör även om det finns gemensamma biologiska grunder, varav många delas med andra djurarter. Kroppsspråket står för över hälften av kommunikationen mellan människor.

Människans kroppsspråk[redigera | redigera wikitext]

I kroppsspråkets struktur finns två grundläggande rörelser.[källa behövs]

Handlingsrörelser[redigera | redigera wikitext]

När vi exempelvis sträcker oss mot kaffekoppen eller lägger handen bakom örat för att höra bättre. Vi gör rörelsen målmedvetet, aldrig intränat och avvägd med en medveten eller omedveten intention bakom.

Om du tittar vänster upp betyder det att du tänker.

Känslorörelser[redigera | redigera wikitext]

Kallas också reaktionsrörelse. Vi rycker tillbaka handen om kaffekoppen var för het eller grimaserar illa när vi hör ett vasst skärande oljud. Vi reagerar mer eller mindre spontant på stimuli. Vi får olika reaktioner på olika stimuli. När vi hör något vackert eller angenämt, så slappnar vi av och öppnar oss för upplevelsen. Vi kan ta in det med flera sinnen. När vi konfronteras med något som stör, irriterar eller skrämmer så spänner vi oss, kryper ihop och avvisar, oavsett det är en isbit på ryggen, ett skrikande ljud eller en otrevlig människa. Det räcker att vi ser någon som äter en sur citron, så kryper smaklökarna ihop och vi grinar illa. Ofta kommer känslorörelsen inifrån. Vi ser något som retar vårt eget sinne och det är den retningen vi reagerar på.

Har vi en gång lärt oss att cykla så är det svårt att glömma bort hur man gör. Och även om du inte har simmat på 50 år så kommer du lätt in i rörelsemönstret om du plötsligt ligger i vattnet igen. Därför är det också svårt att få bort ovanor och felaktigt inlärt kroppsbeteende.[källa behövs] Detsamma gäller för kroppsspråk. Det är därför viktigt att man övar fysiskt och praktiskt för att hitta tillbaka till sitt eget naturliga kroppsspråk och sitt naturliga signalsystem, det som inte bygger på hämningar, rädslor, osäkerhet eller missförstånd.

Den förste[källa behövs] som skrev en bok i ämnet kroppsspråk var Charles Darwin med The Expression of the emotions in man and animals, 1872. Han kunde konstatera att människan har samma uttryck för till exempel glädje, rädsla, vrede, sorg, förakt och skam, oavsett vilken kultur man kommer ifrån. Att det finns universella uttryck i alla kulturer.

Kroppsspråk som ämne blev populärt i mitten av 1970-talet när Julius Fast skrev boken ”Kroppsspråket” (Forum 1971) – Body language, Pan Books, 1970. En av anledningarna till den oerhörda framgången med boken var att Fast kunde visa varför bland annat president Kennedys framtoning i TV var så lyckad medan Nixons framtoning blev negativ. De flesta hade, genom deras TV-framträdanden, en relation till – och en åsikt om – dem som nu plötsligt fick sin förklaring. I princip var det så att Kennedy vann valet på ett bättre kroppsspråk. Nixon svettades och såg orakad och ovårdad ut i debatten medan Kennedy såg sval, elegant och säker ut.

För första gången blev det uppenbart vilken avgörande betydelse kroppsspråket hade, framför allt i TV-åldern.[källa behövs]

Forskare bekräftade idéerna kring kroppsspråket. Den amerikanske kommunikationsforskaren Albert Mehrabian fann att av det vi uppfattar av varandra står 7 procent för det rent verbala (ord), 38 procent är tonfall, betoningar och andra ljud och hela 55 procent är det icke-verbala. Det innebär att om man räknar tonfall och betoningar som en del av kroppsspråket så är det mindre än 10 procent av innehållet av det vi säger som kommer fram.

Ray L. Birdwhistell, professor i kommunikation vid Pennsylvaniauniversitetet gjorde en liknande uppskattning. Om man sammanfattar och rundar av vad olika forskare har kommit fram till, så kan man säga att av det vi uppfattar i samtal med en annan människa är 10 procent ordens innebörd, 20 procent är tonfallet och betoningar och 70 procent kroppsspråk.[källa behövs]

Professor Birdwhistell kom också fram till att vi bara talar i genomsnitt 10–12 minuter per dag och att en genomsnittsmening bara varar i två och en halv sekund.

Bebisspråk[redigera | redigera wikitext]

Bland de tidigaste orden är den vanligaste kategorin "person"-ord där orden "mamma" och "pappa" är de vanligaste, därefter följer kategorin "Lekar och rutiner" med ord som "tack", "hej", "tittut" och "nej". Några substantiv börjar också förekomma. Det händer också att barnet kan olika djurläten och ljud, speciellt "vov vov", "mjau", "mu" och "brrr".

Ca 20 % av 7 månader gamla barn använder smackningar eller mmm-ljud för att visa att de är hungriga. Efterhand som de blir äldre så slutar de med smackningarna och gör till slut bara mmm-ljud. Om barn inte vill ha mer mat så skakar de på huvudet och kniper ihop läpparna och vid senare ålder skjuter de bort tallriken. Om barn däremot vill ha någonting, viftar de med armarna. Den mest vanliga tidiga gesten är att barnet sträcker upp händerna för att bli upplyft. Viktiga funktioner som barn ofta uttrycker med gester är att visa uttryck för vad de vill ha, respektive inte vill ha, att något är gott, att de är arga, att något är bra, eller att uttrycka sympati genom att klappa på axeln.

Kroppspråket varierar i olika kulturer.

Visuella signaler hos djur[redigera | redigera wikitext]

Visuella signaler är mycket vanliga bland djur. En fördel med dessa är att de lättare kan riktas mot en bestämd mottagare än vad kemiska och akustiska signaler kan. Visuella signaler kan även utgöras av beteenden, till exempel att djur visar upp speciella rörelsemönster. Ett av de mest kända exemplen är bins dansspråk vars detaljer blev kända genom Karl von Frischs arbete. Han beskrev hur ett bi som hade upptäckt ett näringställe kunde överföra information om denna plats till andra bin genom att "dansa" i bikupan. Om ett arbetsbi har hittat nektar i närheten av bikupan utför det en sorts ringdans inne i kupan. Det vandrar runt i cirklar, varpå andra bin lockas att delta i dansen. Dessa flyger sedan ut och letar efter näring i kupans närhet. Ett arbetsbi som har hittat nektar långt långt från bikupan utför istället en speciell vippdans.

Hundar använder bl.a. svansen för att meddela sig med varandra. De signalerar till exempel självsäkerhet genom att hålla svansen högt och underkastelse genom att hålla svansen lågt. Hundar som får svansen kuperad (förbjudet i Sverige) får sämre förmåga att kommunicera med andra hundar.

Även människans språk innehåller visuella signaler. Vi upplever till exempel ett leende som vänligt och rynkade ögonbryn som hotfulla. Det är inte ovanligt att vi kompletterar berättelser med gester. Man har beräknat att över 60% av kommunikationen mellan människor sker utan ord. Vi överför alltså flest budskap med mer eller mindre omedvetna signaler som ingår i vårt kroppsspråk.

Referenser[redigera | redigera wikitext]