Telefon
Wikipedia
- För filmen med titeln Telefon, se Telefon (film)
Telefon är en apparat för röstkommunikation. Det finns idag tre typer av telefoner:
- Fast telefon, som med elektriska signaler överför ljud via kabel
- Mobiltelefon, som med elektriska signaler överför ljud via radiovågor till och från en radiomottagare/sändare
- Trådlös telefon, som kombinerar teknikerna, vilket ger rörlighet men ändå anslutning till det fasta telenätet
Innehåll |
[redigera] Historiken bakom telefonen
Telefonen tros vara uppfunnen av italienaramerikanen Antonio Meucci som konstruerade den första moderna telefonen omkring 1849. Den demonstrerades 1860 i en italienskspråkig tidning i New York. Han ansökte om patent för sin teletrofono den 28 december 1871, men i brist på pengar förmådde han inte betala för ansökan. Vid den tidpunkten försörjde sig han och hans familj på socialbidrag och hans fru lär ha sålt hans apparater för att få in pengar.
Alexander Graham Bell patenterade telefonen år 1876 och fick i många år äran för denna uppfinning. Meucci försökte dock hävda sin rätt ända tills sin död 1896 då de juridiska processerna avstannade helt. Patentet upphörde i januari 1893. Drygt 100 år senare, den 15 juni 2002, erkände amerikanska representanthuset (am. kongressens resolution 269) Meucci som uppfinnaren av telefonen.
Resolution 269 indikerar också att Bell stal Meuccis ritningar över telefonen då han arbetade på New York Telegraph Company, där Meuccis lät pröva sin uppfinning inför ett försök att kommersialisera den.
År 1892 kom L.M. Ericssons skelettapparat, även kallat "taxen" för sitt utseende, officiella beteckningen Nr 375/AC 110GPO No 16. "Taxen" var världens först a bordstelefon med hörlur i ett stycke. Apparaten blev en omedelbar nationell och internationell framgång för företaget och producerades i över 40 år.
Philipp Reis har också en roll i tillverkningen av telefonen.
[redigera] Tekniken bakom telefonen
Den första telefonen var ett elektromagnetiskt system, där ljudvågor fick sätta ett membran i svängning. Detta skapade en växelström, som sedan överfördes till en hörtelefon i den mottagande telefonen, via två trådar. Där började ett membran svänga, i takt med växelströmmen, och skapade åter ljudvågor.
Mer exakt fungerade Alexander Graham Bells telefon på följande sätt: Telefonens mikrofon var uppbyggd av en elektromagnet med två poler. Elektromagneten har en spole lindad runt en järnkärna. Genom spolen flyter en likström vilken skapar ett magnetiskt flöde genom järnkärnan. Detta manetiska flöde får passera ett luftgap, mellan magnetens poler. Intill detta luftgap placeras sedan ett metallmembran, så att det magnetiska flödet passerar genom membranet. När ljudvågor träffar membranet, börjar det svänga i magnetfältet. Detta medför att det magnetiska motståndet förändras i den magnetiska kretsen, vilket gör att också likströmmen genom elektromagneten kommer att förändras. Detta kallas modulation.
En växelspänning kommer då att skapas i takt med ljudvågorna. Denna växelspänning kommer sedan att ledas över till den mottagande telefonens hörtelefon, via en tvåtrådig ledning. Denna hörtelefon består också av en elektromagnet och med ett membran, på motsvarande sätt som mikrofonen.
Likströmmen kommer nu att även skapa ett magnetfält i hörtelefonens magnet. Tillsammans med likströmmen kommer också växelströmmen att överföras. Denna växelspänning skapar nu ett varierande flöde genom magneten i hörtelefonen. Detta flöde får nu membranet att röra sig, genom att magnetfältet drar till sig membranet olika mycket. Membranet sätter då luften i svängning, och ljudvågor återskapas, i takt med mikrofonens ljud. Systemet bildar en sluten krets, där både mikrofon och hörtelefon måste kopplas samman i en gemensam ledningsbana. Senare kunde en växel koppla den uppringande telefonen till en annan telefon, genom en omkoppling. En ny krets skapades och en ny abonnent kunde kopplas in.
Det följande telefonsystemet
Detta fungerar, i allt väsentligt, på samma sätt, med den skillnaden att man använde en kolkornsmikrofon istället. Där skapades växelströmmen genom att likströmmen fick passera genom kolkornen. Membranet fick då kolkornen att göra varierande kontakt med varandra. Detta skapade ett varierande motstånd i kretsen. Likströmmen finns fortfarande kvar i systemet och matas ut i gigantiska telefonnät. När en telefonlur lyfts, sluts strömkretsen och en elektromagnet påverkas av den slutna strömmen. Denna elektromagnet kallas för ett anropsrelä, och kopplar telefonsignalen vidare i nätet.
Att nå en annan abonnent:
Det första telefonsystemet var enkelt uppbyggt, där abonnenten vevade på en generator, vilken alstrade en växlande ström. Denna ström fick en ringklocka att ljuda i en annan telefon, eller i en telefonväxel. Abonnent eller en telefonist svarade. Man sa vem man ville tala med, om det var en telefonist man talade med. Detta kallades för "namnanrop". Telefonisten visste ofta allt om andra människor. Det var naturligtvis lockande att lyssna. Dessutom var telefonisten tvungen att koppla in sig för att höra om linjen var upptagen. Automatiska system för detta saknades.
Det första växelsystemet
Växelsystemet var helt manuellt, där sladdar, med kontakter, kopplades till olika utgående ledninngar på ett kopplingsbord. En sådan växel kallades då för snör eller proppväxel. Varje abonnent hade sitt speciella hål, där proppen, eller kontakten skulle stoppas in. Telefonisten kunde gå in och bryta eller ge medelande om nya samtal, eller ställa dessa på kö. Dessa växelstationer växte sedan till enorma salar.
Automatiska växlar
Nummerskivan som fanns i alla telefonsystem, skapade impulser, genom att göra avbrott i likströmmen. Dessa impulser fick sedan styra en automatisk telefonväxel, med elektromagneter, vilken flyttade sig ett steg för varje impuls. Dessa impulser lät då en kontaktarm föras över till ett blanktrådsnät, vilket ledde ut till rätt ledning och rätt abonnent. Gigantiska staplar av sådana elektromekaniska växlar fanns.
Tonsignalering,
Detta var nästa sätt att slå ett nummer. Detta görs genom att signaler med olika frekvens sänds över ledningen. Varje frekvens motsvarar en siffra. Detta styr idag elektroniska växlar.
[redigera] Trådlös telefon
Trådlös telefon är en mobil telefon med begränsat geografiskt täckningsområde, jämför med mobiltelefon som inte har den begränsningen. Telefonen kan vara bunden till en eller flera basstationer.
Vanligaste förekommande bärarteknologin i Europa är DECT.
[redigera] IP-telefoni
Det blev under tidigt 2000-tal mer och mer populärt med IP-telefoni, där signalerna istället skickas via en Internet-anslutning och i praktiken då blir helt gratis, även om kostnaden för själva anslutningen tillkommer. Många operatörer erbjuder idag IP-telefoni till en lägre kostnad än vanlig telefoni, men tekniken har enligt många fortfarande "barnsjukdomar". Den är till exempel känslig för strömavbrott då detta oftast medför att Internet-anslutningen försvinner och IP-telefonin är beroende av denna. Det finns även program att använda för att ringa direkt från en dator, ett känt exempel på detta är Skype.
[redigera] Se även
Wikimedia Commons har media som rör Telefon
