Undantagstillstånd

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Undantagstillstånd är ett rättsligt tillstånd där vissa normala lagar och rättigheter sätts ur spel och vissa myndigheter får utökade befogenheter. Undantagstillstånd kan antingen ske inom ramen för ett statsskick och dess konstitution, eller i samband med att just statsskicket upphävs (statsvälvning, revolution, etc.).

Ett undantagstillstånd förklaras av regeringen och oftast till följd av naturkatastrofer, civila oroligheter, krig eller liknande omständigheter som hotar samhällets struktur eller existens. En vanlig åtgärd vid undantagstillstånd är införande av utegångsförbud. Det är vanligtvis olagligt att ändra undantagslagarna eller konstitutionen så länge undantagstillstånd råder, vid inomkonstitutionella undantagstillstånd. I Sverige finns inte möjligheten att förklara undantagstillstånd generellt. Däremot kan särskilda förfaranden för lagstiftningsåtgärder användas vid krig eller krigsfara.

Giorgio Agamben har under 1990- och 2000-talen använt termen i utvidgad bemärkelse, och också innefattat vad som i andra sammanhang också har kallats parallellsamhällen. Han definierar ett undantagstillstånd som ett preliminärt tillstånd när någon i samma andetag både binder sig till lagen och fördömer densamma. Han utgår i sitt resonemang från Carl Schmitts uppfattning om att suveränitet innebär att leda vid exceptionella situationer. Undantagstillstånd blir därmed för Schmitt ofrånkomligt ett slag av diktatur, i vilken en ledare utfärdar utomrättsliga regler/lagar med motiveringen av att dessa har laga kraft. För Agamben är undantagstillstånd i stället en zon som saknar lag, en anomisk zon. Ett undantagstillstånd blir därmed för Agamben ett fictio iuris som påstår att lagar upprätthålls genom att upphäva dem, men ändå genererar våld som strider emot lagen. Rättshistoriskt sett kan undantagstillstånd härledas till Romerska republiken som kunde förklara situationen vara tumultus, ett tillstånd som exempelvis uppstod i det institutionella kaoset när en ledare plötsligt avlidit.[1] Agamben liknar undantagstillståndet vid de juridiska lägena i koncentrationsläger och flyktingskap,[2] men också tillfällen av upplopp (anomiskt våld), levnadsvillkoren för gatubarn, och krigsläger i forna Jugoslavien. I synnerhet den juridiska situationen i olika läger är föremål för Agambens studier av undantagstillsånd, när en ordning utan lokalisering blir en lokalisering utan ordning, och därigenom blir ett nomos för modernitetens biopolitik.[3]

År 1996 befann sig 147 länder i offentligt utropade undantagstillstånd, vilket är en ökning sedan 1978 då omkring 30 länder befann sig i samma läge.[4]

Frågor om undantagstillstånd aktualiserades i västvärlden efter 11 september 2001, och användes exempelvis för att legitimera förfarandena runt Guantánamobasen. Men med stöd av Agamben beskrevs förfarandena som undantagtillstånd också av kritiker, där undantaget blev regeln, och förhållandet mellan lag och anomi kollapsade.[5]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Humphreys, Stephen. "Legalizing Lawlessness: On Giorgio Agamben’s State of Exception." European journal of international law 17.3 (2006): 677-687.
  2. ^ http://www.egs.edu/faculty/giorgio-agamben/biography/
  3. ^ Beneduce, Roberto. "Undocumented bodies, burned identities: refugees, sans papiers, harraga—when things fall apart." Social Science Information 47.4 (2008): 505-527.
  4. ^ Humphreys, Stephen. "Legalizing Lawlessness: On Giorgio Agamben’s State of Exception." European journal of international law 17.3 (2006): 677-687.
  5. ^ Huysmans, Jef. "The Jargon of Exception—On Schmitt, Agamben and the Absence of Political Society1." International Political Sociology 2.2 (2008): 165-183.