Nazityskland

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Tyska riket/Stortyska riket
tyska: Großdeutsches Reich
1933–1945
Flagga Vapen
Valspråk: ”Ein Volk, ein Reich, ein Führer.”
(svenska: ”Ett folk, ett rike, en ledare.”)
Nationalsång: Das Lied der Deutschen, Horst-Wessel-Lied
Nazitysklands utbredning 1943
Nazitysklands utbredning 1943
Huvudstad Berlin
Största stad Berlin
Språk Tyska
Statsskick enpartistat
Sista rikspresident Karl Dönitz
Sista rikskansler Lutz Schwerin von Krosigk
Bildades 30 januari 1933
 – bildades genom maktövertagandet
Upphörde 23 maj 1945
 – upphörde genom Tysklands kapitulation i 2:a världskriget
Areal 696 265 km² (19391943)
Folkmängd
 – befolkningstäthet
69 314 000 (1939)
99,5 inv/km²
Valuta riksmark (DRM)
Tidszon UTC + 1 (CET)
Föregående
Efterföljande
Weimarrepubliken
Saarland
Första österrikiska republiken
Republiken Tjeckoslovakien
Klaipėda
Danzig
Andra polska republiken
Kungariket Italien
Eupen-Malmedy
Luxemburg
Alsace-Lorraine
Drava Banovina
Flensburgregeringen
Ockuperade Tyskland
Ockuperade Österrike
Tredje tjeckoslovakiska republiken
Republiken Polen
Alsace-Lorraine
Eupen-Malmedy
Luxemburg
Kungariket Italien
Kaliningrad oblast
Protektoratet Saarland
Demokratiska federationen Jugoslavien
Elten och Selfkant
I dag del av  Belgien
 Tjeckien
 Frankrike
 Tyskland
 Italien
 Litauen
 Luxemburg
 Nederländerna
 Polen
 Ryssland
 Slovenien
 Vitryssland
 Österrike
Tysklands historia
Tysklands statsvapen
Denna artikel är en del av en serie
Tidslinje
Germanien
Folkvandringstiden
Austrasien (511–719)
Gamla Sachsen (?–785)
Frankerriket (719–843)
Östfrankiska riket (843–962)
Tysk-romerska riket (962–1806)
Preussen (1701–1918)
Rhenförbundet (1806–1813)
Tyska förbundet (1815–1866)
Nordtyska förbundet (1866–1871)
Kejsardömet (1871–1918)
Novemberrevolutionen (1918–1919)
Weimarrepubliken (1919–1933)
Nazityskland (1933–1945)
Ockupationen (1945–1949)
Västtyskland-Östtyskland (1949–1990)
Tysklands återförening (1989-1990)
Efter återföreningen (från 1990)

Tyskland-portalen
Adolf Hitler, Tysklands diktator 30 januari 1933 – 30 april 1945.
Valaffisch för nazistpartiet vid riksdagsvalen 1933.
Martin Bormann och Hitler 1941.
Två av Hitlers vasaller i kamp om makten: Heinrich Himmler och Hermann Göring.
Albert Speer och Hitler 1942.
Förordning utfärdad av ministerrådet för riksförsvaret 1942.
Rikspartidagen 1938 öppnas. Rudolf Hess lämnar över till Hitler.
Höga partifunktionärer 1938.
Koncentrationslägervakter i Mauthausen.
Ett tjänsterum hos Gestapo (modern rekonstruktion).
Stalin och Ribbentrop skakar hand efter det fördrag som möjliggjorde det andra världskriget undertecknats.
Tysk stridsvagn Panzer IV 1941.

Nazityskland var den period i Tysklands historiaTyskland leddes av Adolf Hitler och hans Nationalsocialistiska tyska arbetarepartiet (NSDAP) från 1933 till 1945.

Den 30 januari 1933 utnämndes Adolf Hitler till tysk rikskansler. Trots att han först ledde en koalitionsregering eliminerade han snabbt sin regeringspartner. Vid denna tid var de tyska nationella gränserna fortfarande de som fastställts i fredsfördraget i Versailles (1919) mellan Tyskland och de allierade (Storbritannien, Frankrike, USA, Italien, Japan et al.) i slutet av första världskriget (1914–1918). I norr gränsade Tyskland till Nordsjön, Danmark och Östersjön. I öster var gränsen uppdelad i två och gränsade mot Litauen, fristaden Danzig, Polen och Tjeckoslovakien. I söder gränsade Tyskland till Österrike och Schweiz samt i väster till Frankrike, Luxemburg, Belgien, Nederländerna, Rhenlandet och Saarland. Dessa gränser ändrades då Tyskland återtagit kontrollen över Rhenlandet, Saarland och Memelland och annekterat Österrike, Sudetenland, Böhmen och Mähren. Tyskland expanderade till Stortyskland (Großdeutsches Reich) under andra världskriget som började den 1 september 1939 efter att Tyskland invaderade Polen vilket fick Storbritannien och Frankrike att förklara krig.

Under kriget erövrade och ockuperade Tyskland merparten av Europa och Nordafrika. Nazisterna förföljde och mördade miljontals judar och andra minoriteter i Förintelsens slutgiltiga lösning. Trots alliansen Axelmakterna med andra nationer, främst Italien och Japan, besegrades Tyskland 1945 och ockuperades av fyra av de allierade länderna (Frankrike, Sovjetunionen, Storbritannien och USA).

Tysklands namn under nazitiden[redigera | redigera wikitext]

Tysklands officiella namn var Deutsches Reich, "Tyska riket", från 1871 till 1943, då namnet ändrades till Großdeutsches Reich (Stortyska riket). Namnen Nazityskland och Hitlertyskland har framför allt använts av eftervärlden för att skilja perioden 1933–45 från Kejsardömet Tyskland och Weimarrepubliken, då landet också kallades "Tyska riket". Namnet Tredje riket (tyska: Drittes Reich) betecknar den nazistiska staten som en historisk efterföljare till det medeltida Tysk-romerska riket (962-1806) och det moderna Kejsardömet Tyskland (1871-1918), men termen förklarades förlegad av propagandaministeriet den 10 juni 1939, både för att utvecklingen passerat kriterierna och för att politiska motståndare drev gäck med regimen genom att spekulera om det Fjärde riket. [1]

Historia[redigera | redigera wikitext]

Förhistoria[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Weimarrepubliken

Efter de frustrationer som växte efter Versaillesfördraget, den världsomspännande ekonomiska depressionen under 1930-talet, anti-traditionalismen under Weimarrepubliken och ökad aktivitet från kommunismen i Tyskland, började många vända sitt stöd mot Nazistpartiet, som gav stora löften om en ekonomisk, kulturell och militär återfödelse. Dolkstötslegenden om hur Tyskland förlorade första världskriget fick stor spridning. Den 30 januari 1933 utnämndes Hitler till rikskansler av president Paul von Hindenburg efter att försök av General Kurt von Schleicher att skapa en fungerande regering misslyckats. Hindenburg pressades av Hitler genom sin son, Oskar von Hindenburg, och även från före detta kansler Franz von Papen.

Trots att NSDAP erhållit flest antal röster i de två riksdagsvalen 1932, hade de ingen egen majoritet, och endast en tunn majoritet i riksdagen med deras nationalistiska DNVP-NSDAP-koalition.

Upptakt till maktövertagandet[redigera | redigera wikitext]

NSDAP konsoliderar sin maktposition[redigera | redigera wikitext]

Den 30 januari 1933 (efter en längre period av politisk instabilitet) utsågs NSDAP:s ledare Adolf Hitler till tysk rikskansler av rikspresident Paul von Hindenburg, vilket skedde till följd av påtryckningar från bland annat den förutvarande rikskanslern Franz von Papen.[2] von Papen gjorde detta för att utmanövrera sin rival, den dåvarande rikskanslern Kurt von Schleicher som bland annat förhandlade om en kompromisslösning på det politiska dödläget med den tyska arbetarrörelsen vilket inte gillades av den konservative von Papen. Efter att rikspresident von Hindenburg avsatt von Schleicher och tillsatt Hitler som rikskansler utsågs Franz von Papen till den maktlösa positionen vice rikskansler och han hade därifrån tänkt styra landet bakom ryggen på amatören Hitler men detta visade sig vara en grov missräkning då Hitler snart började inrätta sig själv som diktator. Trots att NSDAP blivit största parti i valet november 1932 med 33,1 % av rösterna skedde det nazistiska maktövertagandet alltså inte vare sig genom val eller statskupp. I samband med Hitlers utnämning bildades också en koalitionsregering med NSDAP och det konservativa Deutschnationale Volkspartei.[2]

Riksdagshusbranden 27 februari 1933 gav nazisterna en förevändning att sätta den tyska rättsstaten ur spel under förespeglingen att man måste rädda landet undan kommunistisk terror och annalkande revolution. Tysklands kommunistiska parti förbjöds och de kommunistiska ledamöterna i den tyska riksdagen som inte lyckades fly fängslades och sattes snart i koncentrationsläger.[2] Allt detta skedde i enlighet med nödlagarna i Weimarrepublikens grundlag artikel 48 och Hitlers dekret som gav denna makt skrevs under av rikspresident von Hindenburg. Riksdagshusbrandsdekretet följdes av en våldsvåg från nazisternas paramilitära SA riktad mot judiska advokater, skiljedomare, samt vänsterrörelsens kontor och tidningar.

Den 5 mars 1933 hölls nyval men trots hotet från SA mot de andra partierna och en statsunderstödd propagandakampanj fick nazisterna inte majoriteten av rösterna utan 43,9 %. Tillsammans med Deutschnationale Volkspartei hade man dock majoriteten i riksdagen med 51,8 % av rösterna.[2] Sista steget i upplösningsprocessen av demokratin och säkrandet av NSDAP:s makt kom i och med framröstningen av fullmaktslagarna (Ermächtigungsgesetz), vilka gjorde att rikskansler Hitler kunde styra direkt genom dekret utan att ta hänsyn till vare sig presidenten eller riksdagen i fyra år varefter Hitler lovade att avgå. För att få igenom fullmaktslagarna krävdes 2/3 av riksdagens röster och med avgörande hjälp från det katolska Centrumpartiet och det faktum att de kommunistiska ledamöterna satt i fängelse nåddes detta mål. Även detta drastiska steg fanns det utrymme för i Weimarrepublikens grundlag. Det stod nu Hitler fritt att förbjuda alla andra partier och etablera en enpartistat. 21 mars etablerades det första koncentrationslägret i Dachau för politiska fångar.

Efter att på detta vis kväst den yttre oppositionen vände sig Hitler nu mot meningsmotståndare inom partiet. Inom SA (som varit så viktigt för NSDAP:s makttillträde) fanns det många (däribland ledaren Ernst Röhm) som ansåg att det var dags för en "andra revolution" där partiet slutligen svepte undan det konservativa etablissemanget och grep all makt själv. Som ett led i detta utövade Röhm påtryckningar mot Hitler för att SA skulle bli en del av de väpnade styrkorna, vilket i sin tur förskräckte den konservativa arméledningen. Ställd inför hotet om konflikt mellan armén och partiet (i förlängningen möjligtvis ett inbördeskrig) valde Hitler att undanröja detta hot genom att låta mörda Röhm och andra SA-ledare i de långa knivarnas natt den 30 juni 1934. Detta våldsutbrott riktade sig inte endast mot SA utan drabbade även andra tänkbara utmanare och motståndare som Kurt von Schleicher och Gustav Ritter von Kahr som var den som hade satt stopp för Ölkällarkuppen 1923. Antalet dödsoffer var totalt mellan 150 och 200 döda. I och med rikspresident von Hindenburgs död i augusti 1934 försvann ännu en potentiell utmanare, och Hitler kunde nu göra sig till ensam diktator av Tyskland genom att avskaffa presidentämbetet och utnämna sig själv till statschef med den nya titeln Führer ("ledare") som lades till hans roll som rikskansler (regeringschef).

Nu hade Hitler slutligen konsoliderat partiets makt. Även om han aldrig helt lyckades få absolut kontroll över vare sig det konservativa etablissemanget eller det egna partiet så var enpartistatens maktposition solid från och med nu mer eller mindre ända fram till krigsslutet.

Gleichschaltung[redigera | redigera wikitext]

Gleichschaltung (tyska för likriktning) var en term för nazisternas successiva etablering av ett system med totalitär kontroll över individen och alla delar av samhället.

För kyrkans roll, se Kyrkan i Nazityskland
För organiserandet av kulturlivet, se Reichskulturkammer

Andra världskrigets utbrott[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Andra världskriget

Den 1 september 1939 gick Tyskland in i Polen. Två dagar senare, den 3 september förklarade Storbritannien och Frankrike krig, vilket blev startsignalen för Andra världskriget. Efter ungefär fyra veckor var det polska militära motståndet brutet. Samtidigt som Polen befann sig i krig med Tyskland i väst, marscherade Sovjetunionen in från öster i enlighet med Molotov-Ribbentroppakten.

Sovjetunionen annekterar Litauen, Lettland och Estland den 3 oktober, efter överenskommelse mellan Stalin och Hitler vid Ribbentrops besök i Moskva den 27 september. Därefter inleddes, den 30 november 1939, det finska vinterkriget med Sovjetunionens invasion av Finland. Samtidigt kom även Ungern, Rumänien och Bulgarien att sluta pakt med Tyskland.

Den 9 april 1940 angrep Tyskland Danmark och Norge i ett försök att säkra järnmalmstransporterna från Sverige och samtidigt etablera fördelaktiga flottbaser längs den norska kusten. Angreppet blev en tysk framgång trots att man förlorade en stor del av sin flotta längs Norges västkust. Danmark och Norge ockuperades.

Under tiden stod västfronten stilla medan de allierade förlitade sig på blockadvapnet. Frankrikes armé intog en defensiv strategi bakom Maginotlinjen. Av den anledningen lät Adolf Hitler sina trupper överskrida Beneluxländernas gränser i maj 1940. De allierade trupperna gick därefter in i Belgien, varpå tyskarna intog delar av Nederländerna genom överraskande luftlandsättning men satte in sitt huvudanfall genom Ardennerna, ut mot Engelska kanalen. Anfallet splittrade de allierade arméerna, som tvingades evakuera den europeiska kontinenten (Dunkerque). När de drog sig ut ur Belgien, så gick Tyskland in ifrån öst. Frankrike stod inom kort besegrat. I detta läge den 10 juni hade Mussolinis Italien gått med i kriget på axelmakternas sida och gick nu till anfall mot Frankrike.

Förföljelse och utrotningskampanjer[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Förintelsen

Förföljelser baserade på rasistiska föreställningar, mot etniciteter, sociala minoriteter och icke önskvärda, avvikande människor fortsatte i Tyskland och i de ockuperade områdena.[3] Enligt nazisterna var dessa grupper av människor degenererade och brottsbenägna, antisociala individer, vilka utgjorde fara för samhället och renheten. Förklaringen till deras avvikelse fanns i deras arvsanslag, mot vilket samhället behövde skyddas såväl brottspreventivt som biologiskt.[4][5][6] Från och med 1941 var judar tvungna att bära en gul stjärna när de befann sig på offentliga platser. De flesta judar var instängda i getton där de kunde hållas avskilda och isolerade från gemene tysk. Den 20 januari 1942 sammanträdde Wannseekonferensen som var en konferens mellan SS och NSDAP, och leddes av SS-Obergruppenführer Reinhard Heydrich, chef för Nazitysklands säkerhetsministerium. På konferensen diskuterades "den slutgiltiga lösningen av judefrågan" och på mötet meddelade Reinhard Heydrich att han skulle leda arbetet på uppdrag av Hermann Göring. Under nazistregimen mördades ungefär sex miljoner judar, ett stort antal romer, Jehovas vittnen, polacker och andra slaver, sovjetiska krigsfångar, personer med psykiska och/eller fysiska funktionshinder, homosexuella, politiskt och religiöst oppositionella. Sammanlagt blev mer än tio miljoner människor till satta i tvångsarbete.[3]Termen Förintelsen kom i allmänt bruk 1978 för att beskriva folkmordet under nazitiden.

Efterkrigstiden[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Efterkrigstiden

Tyskland kapitulerade efter att Adolf Hitler tagit sitt liv i en bunker i Berlin i maj 1945 och Karl Dönitz tog över som statsöverhuvud. Japan fortsatte kriget fram till dess att USA fällde atombomber över Hiroshima och Nagasaki i augusti samma år. I februari 1945 delade USA, Sovjetunionen, Frankrike och Storbritannien upp Tyskland i ockupationszoner: de tre västliga ockupationszonerna som senare kom att bilda Förbundsrepubliken Tyskland (BRD), den sovjetiska zonen som senare blev Tyska demokratiska republiken (DDR) i oktober 1949, Ostpreussen med Königsberg ockuperat av Sovjet, Posen-Schlesien-Ostpreussen förutom Königsberg småningom ockuperat av Polen samt Österrike. Dessa blev i praktiken allierade med Förenta Staterna respektive Sovjetunionen. Efter kriget var stora delar av Europa i ruiner och i november 1945 påbörjas Nürnbergprocessen mot militära och politiska ledare i Tyskland. Förenta nationerna grundas i oktober 1945 och judar, som varit det största målet för nazisterna, grundar den judiska staten Israel i Mellanöstern, i maj 1948. 1961 uppfördes Berlinmuren, som delade den före detta tyska huvudstaden Berlin mellan det socialistiska och det kapitalistiska blocket. Muren föll 1989 och Tyskland blev åter en enad stat året därpå.

Politik[redigera | redigera wikitext]

Weimarrepublikens författning förändrades så att den nazistiska politiska ordningen kunde genomföras. År 1933 gavs riksregeringen obegränsad lagstiftningsmakt genom Fullmaktslagen, även omfattande rätten att avvika från gällande författning. Riksrådet, den övre eller förbundskammaren, avskaffades och tyska riksdagen blev ett maktlöst organ, när lagar och förordningar utfärdades som Führerdekret. Vid rikspresidenten Paul von Hindenburgs död 1934 förenades rikspresidents- och rikskanslerämbetena i Hitlers person.[7]

Nazityskland saknade en klar ledningsstruktur och präglades på nästan alla nivåer av kampen mellan konkurrerande hierarkier. I toppen fanns det fyra rivaliserande maktcentra:[8]

Hitlers ledarskap[redigera | redigera wikitext]

Den grundläggande ledarskapsprincipen i Nazityskland på alla nivåer var Führerprincipen – att makten utövades av en enda person med särskilda mentala gåvor. Makten utgick från den högste ledaren – Adolf Hitler – som direkt eller indirekt utsåg de underordnade ledarna. Statliga myndigheter och partiorganisationer fick överlappande och korsande befogenheter vilket medförde ständiga jurisdiktions- och kompetensstridigheter, som ytterst endast kunde avgöras av Hitler personligen. De formella organisatoriska strukturerna blev helt underordnade Hitlers vilja och den traditionella byråkratiska strukturen beroende av det stöd den fick uppifrån. Typiskt är att samma eller liknande uppdrag kunde tilldelas tre olika typer av organisationer: en statlig myndighet, en partiorganisation och ett tillfälligt skapat ad hoc-organ (bland annat riksregeringens delegerade organ) där statens och partiets myndighet sammanblandades. I denna "polykratiska" struktur härskade ett antal nazistiska koryféer vilka endast var underkastade Hitlers vilja, men som tilläts bygga upp rivaliserande och konkurrerande maktcentra.[9]

Som enda källa till makten kunde Hitler delegera maktbefogenheter helt godtyckligt och högst personligt. Han fördelade uppdrag och chefskap beroende på det förtroende han kände för sina underordnade vilket betydde att den nazistiska elitens inre krets inte var underkastade andra villkor än Hitlers skiftande personliga preferenser. Till yttermera visso var de befogenheter som delegerades sällan särskilt specifika vilket betydde att befogenheterna endast kunde utövas till den grad som vederbörande just då innehade Hitlers förtroende. Kampen om Hitlers gunst åstadkom bittra fejder, skiftande allianser och radikala omkastningar inom den nazistiska eliten.[10]

Den inre kretsen[redigera | redigera wikitext]

Till den nazistiska elitens inre krets hörde de som hade fått sina befattningar direkt av Hitler. En del forskare kallar dessa personer för Hitlers vasaller och ser Hitlers ledarskap som en sorts modern feodalism. Typiskt är de många uppdragen inom ibland vitt skilda områden.

  • Martin Bormann, Reichsleiter, chef för partikansliet, Hitlers privatsekreterare (1943), riksminister utan portfölj, ledamot av ministerrådet för riksförsvaret, riksdagsledamot, SS-Obergruppenführer, chef för Volksturm.
  • Hans Frank: Generalguvernör över det ockuperade Polen, riksminister utan portfölj, Reichsleiter (till 1942), preses i Akademin för tysk rätt och Internationella juristkammaren (till 1942), ordförande i Nationalsocialistiska juristförbundet (till 1942), SA-Obergruppenführer.
  • Wilhelm Frick: Reichsleiter och gruppledare i riksdagen, riksinrikesminister (till 1943), Preussens inrikesminister (till 1943), riksprotektor för Böhmen-Mähren (1943–1945), riksvalförrättare (till 1943), generalfullmäktige för riksförvaltningen (till 1943), ledamot av riksförsvarsrådet (till 1943), ledamot av ministerrådet för riksförsvaret (till 1943), ledamot av Dreierkollegium (till 1943).
  • Joseph Goebbels, Reichsleiter, partiets riksprogagandaledare, rikspropagandaminister, ledamot av hemliga kabinettsrådet, ordförande i ministerkommittén för flyganfallsskador, preses i rikskulturkammaren, Gauleiter i Berlin, stadspresident i Berlin (1944), riksförsvarskommissarie för Berlin, riksfullmäktige för den totala krigsansträngningen.
  • Hermann Göring: Hitlers utsedde efterträdare (till 1939), riksluftfartsminister och chef för Luftwaffe, delegerad för fyraårsplaneringen, ledamot av hemliga kabinettsrådet, ordförande i ministerrådet för riksförsvaret, ordförande i riksforskningsrådet, ordförande i den centrala planeringsmyndigheten, ordförande i styrelsen för Reichswerke Hermann Göring, Preussens ministerpresident, ställföreträdande riksståthållare i Preussen, president i det preussiska statsrådet, riksdagens talman, riksforstmästare, riksjägmästare.
  • Rudolf Hess: Hitlers utsedde efterträdare (1939–1941), ställföreträdande partiledare (till 1941), riksminister utan portfölj (till 1941), ledamot av hemliga kabinettsrådet (till 1941), ledamot i ministerrådet för riksförsvaret (till 1941).
  • Heinrich Himmler: Reichsführer-SS, Reichsleiter, rikspolischef, riksinrikesminister (1943–1945), rikskommissarie för befästandet av den tyska volkstammen (1939), chef för etapparmén (1944), militär chef för Volkssturm.
  • Robert Ley, Reichsleiter, chef för Deutsche Arbeitsfront (DAF), rikskommissarie för socialt bostadsbyggande (1940) och riksbostadskommissarie (1942), ledare för Deutsches Wohnungshilfswerk (1943) (med ansvar för bostäder åt utbombade civila), SA-Obergruppenführer.
  • Joachim von Ribbentrop: Riksutrikesminister (1938), ledamot av hemliga kabinettsrådet, medlem av Hitlers politiska kansli vid Führerhauptquartier, riksdagsledamot, SS-Obergruppenführer.
  • Alfred Rosenberg: Reichsleiter, chef för partiets utrikespolitiska kontor, chef för partiets ideologiska skolning, chef för Einsatzstab Reichsleiter Rosenberg, riksminister för det ockuperade Östeuropa, SA-Obergruppenführer.
  • Albert Speer, Reichsleiter, generalbyggnadsinspektör för rikshuvudstaden Berlin, riksminister för upprustning och krigsproduktion (1942), chef för Organisation Todt (1942), generalinspektör för vägväsendet (1942), generalinspektör för fästningsbyggande (1942), generalinspektör för vatten och energi (1942), generalfullmäktige för rustningsväsendet i fyraårsplaneringen (1942), riksdagsledamot (1941).
  • Fritz Todt, Reichsleiter, riksminister för upprustning och krigsproduktion (till 1942), chef för Organisation Todt (till 1942), generalinspektör för vägväsendet (till 1942), generalinspektör för fästningsbyggande (till 1942), generalinspektör för vatten och energi (till 1942), generalfullmäktige för rustningsväsendet i fyraårsplaneringen (1942), SA-Obergruppenführer.
  • Källa:[11]

Riksregeringen[redigera | redigera wikitext]

Riksregeringen bestod av riksministären, ministerrådet för riksförsvaret (Ministerrat für die Reichsverteidigung) och ledamöterna i hemliga kabinettsrådet (Geheimer Kabinettsrat).[7] Riksregeringens makt minskade i konkurrens med de rivaliserande maktcentra, men ökades på bekostnad av de tidigare delstatsregeringarna när makten centraliserades på riksnivå. Typiskt var också de delegerade organen och andra myndigheter där statliga och partipolitiska uppdrag kombinerades.[8]

Riksministären[redigera | redigera wikitext]

Delegerade organ[redigera | redigera wikitext]

Riksregeringens befogenheter kom delvis att delegeras till ett antal andra organ:[7]

Nazistpartiet[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: NSDAP

Efter maktövertagandet 1933 var nazistpartiets roll oklar. Hitlers ledarskap var också sådant att det inte klart avgränsade eller fastställde partiets uppdrag i den nya staten. En sorts maktdelning skisserade han i ett tal 1935 då han sade, att sådana frågor som kunde lösas av staten skulle lösas av staten, men sådana frågor som inte staten på grund av sin karaktär kan lösa måste lösas av partiet. Även om riksministrarna var nazister i den inre cirkeln, arbetade de ivrigt för att blockera partiets inflytande över statsapparaten. Så länge man inte gick mot Hitlers uttryckliga vilja var det heller inte omöjligt att motarbeta partiet. Från 1938 ökade dock partiets inflytande över staten generellt. Wehrmacht förlorade en stor del av sitt oberoende när rikskrigsministern och överbefälhavaren avskedades 1938 och dessa ämbeten övertogs av Hitler personligen. Annekteringen av Österrike (Anschluss) samt annekteringen av Sudetlandet och ockupationen av Böhmen-Mähren gav partiets befullmäktigade i dessa områden möjlighet att fritt genomföra nazistisk politik utan hinder av rikets statsbyråkrati.[8]

Himmlers SS-stat[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Schutzstaffel

Schutzstaffel (SS) var ursprungligen en liten livvaktsstyrka inom Sturmabteilung (SA) under Heinrich Himmlers befäl, som med tiden även fick ansvar för nazistpartiets säkerhetstjänst Sicherheitsdienst (SD). Efter de långa knivarnas natt 1934 frigjordes SS från SA och fick ansvar för koncentrationslägren. För att administrera och bevaka dessa byggde Himmler upp en väpnad styrka, SS-Totenkopfverbände (SS-TV). Under 1934 pressades Hermann Göring av Himmler att acceptera att kontrollen över Gestapo överfördes till SS. Trots starkt motstånd från riksinrikesminister Wilhelm Frick blev Himmler sedan 1936 tysk rikspolischef. Himmler hade 1939 byggt upp SS till det viktigaste av Nazitysklands maktcentra, genom att sammansmälta SS-organisationen med de statliga myndigheter Himmler kontrollerade, till exempel Reichssicherheitshauptamt (RSHA) och rikspolisstyrelsen Hauptamt Ordnungspolizei. Som rikskommissarie för befästandet av den tyska folkstammen fick Himmler 1939 ansvaret för att genomföra Hitlers raspolitik.[8] Under kriget utvecklades SS militära del, Waffen-SS, till en fjärde försvarsgren.

Himmlers maktsfär avgränsades av de ämbeten som han personligen innehade (i kronologisk ordning):

  • Reichsführer-SS 1929
  • Partibefullmäktigad för rasfrågor (Beauftragter der NSDAP für alle Volkstumsfragen)
  • Rikspolischef (Chef der Deutschen Polizei) 1936
  • Ordförande för föreningen Ahnenerbe (Verein "Das Ahnenerbe") 1936
  • Ordförande för föreningen Lebensborn (Verein "Lebensborn e.V.") 1936
  • Inrikesminister i Tyska Riket Preussen (Reichs- und Preussischer Minister des Innern) 1943
  • Generalfullmäktige för statsförvaltningen (Generalbevollmächtigter für die Verwaltung) 1943
  • Chef för arméns materielanskaffning och chef för hemmaarmén (Chef der Heeresrüstung und Befehlshaber des Ersatzheeres) efter 20 juli-attentatet 1944 [12]

Rättsväsende[redigera | redigera wikitext]

Det mesta av det tyska juridiska systemet från Weimarrepubliken kvarstod under och efter tredje riket, men lagarnas tillämpning kom att förändras och likaså domsluten. Alla politiska partier förutom nazistpartiet förbjöds, de mänskliga rättigheterna som funnits med i Weimar republikens konstitution blev obrukbara genom flera rikslagar (tyska: Reichsgesetze), flera minoritetsgrupper, judar, oppositionella politiker och krigsfångar fråntogs de flesta rättigheter. Planerna på att införa en folkstrafflag (tyska: Volksstrafgesetzbuch) väcktes 1933 men blev inte verklig förrän i slutet av andra världskriget.

En ny typ av domstol, folkdomstol (tyska: Volksgerichtshof), instiftades 1934 för att hantera ärenden av hög politisk vikt. Mellan 1934 och 1944 utdömdes totalt 5 375 dödsstraff. I dess siffror räknas inte de uppskattningsvis 2 000 förkunnade domar som fälldes mellan 1944 och 1945. Domstolens mest framträdande jurist var Roland Freisler och var den som ledde domstolens arbete från och med augusti 1942 till och med februari 1945. Under kriget avrättades ungefär 30 000 tyska soldater på grund av krigsrätts- eller ståndrättsdomar.

Militär struktur[redigera | redigera wikitext]

Överbefälhavare - Adolf Hitler övertog 1938 överbefälet över Wehrmacht, den tyska krigsmakten.[13]

OKW — Tyska krigsmaktens överkommando
Chef för OKW - Fältmarskalk Wilhelm Keitel, ledamot av riksregeringen med riksministers ställning, ledamot av hemliga kabinettsrådet, ledamot av ministerrådet för riksförsvaret, ledamot av riksförsvarsrådet.
Generalstabschef, chef för den operativa avdelning - Generalöverste Alfred Jodl

Heer — Armé

OKH — Arméns överkommando
Arméchefer
Generalöverste Werner von Fritsch (1935-1938)
Fältmarskalk Walther von Brauchitsch (1938-1941)
Führer och Rikskansler Adolf Hitler (1941-1945)
Fältmarskalk Ferdinand Schörner (1945)

Kriegsmarine — Marinen

OKM — Marinens överkommando
Chefer för marinen
Storamiral Erich Raeder (1928-1943)
Storamiral Karl Dönitz (1943-1945)
Generalamiral Hans-Georg von Friedeburg (1945)

Luftwaffe — Flygvapen

OKL — Flygvapnets överkommando
Chefer för flygvapnet
Riksmarskalk Hermann Göring (1935-1945)
Fältmarskalk Robert Ritter von Greim (1945)

Abwehr — Militära underrättelsetjänsten

Konteramiral Konrad Patzig (1932-1935)
Viceamiral Wilhelm Canaris (1935-1944)

Waffen-SS — Nazityska SS militära gren.

Ekonomi[redigera | redigera wikitext]

Huvuartikel: Nazitysklands ekonomi

Kommunikationer[redigera | redigera wikitext]

Vägar[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Tysklands motorvägar

De mest kända kommunikationerna i Tyskland var motorvägarna. Många tror också idag att motorvägarna uppfanns av nazisterna och att Tyskland var först i världen med motorvägar. Detta stämmer inte. Italien hade börjat bygga motorvägar i större skala något tidigare och planer för tyska motorvägar fanns redan under Weimarrepubliken. Enstaka motorvägar hann till och med öppnas innan Hitler tillträdde som rikskansler. Det var däremot Tyskland som fick intresse för att bygga motorvägar i större skala. Ett speciellt motorvägsministerium bildades som leddes av Fritz Todt. Från 1933 och fram till krigsslutet byggdes också ca 3800 kilometer motorväg i det som då var Tyskland. Planerna var mycket stora. Det planerades ca 20000 kilometer motorväg totalt och de var tänkta att nå ända ut till bland annat Svarta havet. Inte ens idag har man uppnått den längden av motorvägar som planerades i Tyskland. Än idag utgör motorvägarna från Tyskland stommen i det tyska motorvägsnätet och broar och liknande vittnar om vilken tid vägarna byggdes.

Järnvägar[redigera | redigera wikitext]

Tysklands järnvägsnät var av högre standard jämfört med den i övriga länder. Utvecklingen av loktyper låg mycket långt framme och bland annat Sverige tog efter Tysklands lokteknik under den här tiden. Banstandarden var hög och järnvägsnätet finmaskigt. Även vissa mycket tidiga snabbtåg togs fram i Tyskland, vilka också slog olika fartrekord. Storslagna planer fanns även inom järnvägen. Den mest anmärkningsvärda bestod av att bygga nya järnvägar med extremt bred spårvidd. Det talades om 3000 mm spårvidd istället för den normala på 1435 mm. Till detta skulle det byggas gigantiska vagnar som skulle innehålla hotell och luxiösa restauranger. Tågen skulle kunna jämföras med fartyg i lyxklass. Projektet hann dock aldrig påbörjas.

Sverige och Nazityskland[redigera | redigera wikitext]

Vid krigsutbrottet bildades en svensk samlingsregering, som innefattade alla riksdagspartier utom kommunisterna. Under flera år hade Sverige goda kontakter med Tyskland.[14][15][16][17]Hermann Göring hade goda kontakter med den svenska kungafamiljen. Både under 1930-talet och de första åren under kriget var förbindelserna goda mellan länderna.[14] Under början av kriget var öppen kritik av Hitler förbjudet i Sverige. Den socialdemokratiska riksdagsmannen Ture Nerman dömdes den 10 november 1939 till tre månaders fängelse av svenska staten för att ha skrivit en tidningsartikel med rubriken "Hitlers helvetesmaskin". Likaså dömdes 1942 den liberala politikern Israel Holmgren till fängelse för sin bok "Nazisthelvetet".[18]Den så kallade permittenttrafiken innebar att Sverige mellan 1940 - 1943 tillät tyska transporter på svenska järnvägar till Norge och Finland. Sverige fick internationell kritik för detta.[källa behövs]

Vid Tysklands anfall mot Polen 1939 stödde det svenska kommunistpartiet den svenska regeringens neutralitetsförklaring vilket var ett avståndstagande från partiets tidigare krav på ett avskaffande av svenska alliansfrihet. Det andra världskriget, förklarade man, var inte ett krig mellan demokrati och diktatur, utan ett imperialistiskt krig där ansvaret för kriget låg hos de socialdemokratiska ledarna i Frankrike och Storbritannien. Vid den tyska invasionen av Norge och Danmark 9 april 1940 förklarade det svenska kommunistpartiet att de "engelsk-franska imperialisterna" bar ansvaret. Det tyska anfallet var enbart en konsekvens av brittiska provokationer. Den kommunistiska Arbetartidningen i Göteborg beskrev till och med aktionen som "det engelsk-franska angreppet på Norge". Det norska motståndet måste upphöra: "norskt blod skall inte flyta för imperialistiska intressen". Krigshotet mot Sverige kom inte från Nazityskland utan från västmakterna och för att undvika krig måste Sverige anpassa sig till de tyska kraven. Om Sverige anfölls av Nazityskland så skulle vi inte försvara oss, utan anpassa oss till det nya läget.[19]

Nazitysklands flagga och symboler[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Nazitysklands flagga
Nazitysklands flagga 1 september 1935 - 8 maj 1945. Före september 1935 Nazistpartiets flagga

Adolf Hitler utformade själv flaggan som blev partisymbol 1920, då han tog över och döpte om partiet. I sin bok Mein Kampf förklarar han: "Efter otaliga försök har jag äntligen kommit fram till den rätta designen: En flagga med röd bakgrund, en vit cirkel och en svart svastika i mitten..." "I den röda färgen ser vi sociala idén inom rörelsen, i den vita den nationalistiska idén, i svastikan kampens mission för seger för den ariska rasen." Det bör dock påpekas att Hitler spegelvände hakkorset från dess mest använda form.

Hakkorset, (svastikan), var en ursprungligen en symbol som i vissa kulturer betydde "tursam". Men vid tiden för nazistpartiets (NSDAP) uppkomst var (den icke spegelvända) varianten allmänt spridd i Europa som en symbol för elkraft. I Sverige kan den stundom fortfarande hittas på gula varningsskyltar till exempel på elskåp till äldre hissar etc, men är numera ersatt av en blixtsymbol. Hitler vände på hakkorset, placerade det i en vit cirkel på röd botten. Det var vid samma tid han skaffade sig sin tämligen ovanliga mustasch. (han var sedan länge mustaschprydd men bilder på honom från första världskriget visar att han hade en för tiden tämligen normal mustasch.)

När Adolf Hitler blev Tysklands rikskansler den 30 januari 1933 såg Tysklands flagga ut som den gör i dagens tyska förbundsrepublik, dvs svart-röd-gul. Av oklar anledning beslöts redan två månader senare att Tyskland skulle återgå till det tyska kejsardömets (1871-1918) röd-vit-svarta flagga.(I "Mein Kampf resonerar Hitler om båda dessa flaggor utan att tydligt föredra den ena eller den andra, men nio år senare symboliserade möjligen den svart-röd-gula flaggan "Weimarrepublikens" för Hitler så avskydda demokrati.)

När nazifieringen av Tyskland var fullbordad - d.v.s. efter uppgörelsen med Ernst Röhm och hans "armé av brunsjkortor" SA under de långa knivarnas natt, efter president Paul von Hindenburgs död, införandet av allmän värnplikt och ombildandet av Reichswehr ("riksvärn" med max 100.000 man) till der Wehrmacht ("krigsmakten"), samt kväsandet av Tysklands olika regionala och lokala politiska organ - började nazistpartiet (NSDAP) och den tyska staten alltmer bli en och samma sak, åtminstone i praktiken.

Och från och med den 1 september 1935 [20] blev hakkorsflaggan även Tyska Rikets officiella flagga. Samtidigt tillkom örlogs- och krigs-flaggorna som även de hade det omvända hakkorset på flaggan.

Nazityskland tog många gånger till sig nygamla symboler som blivit populära under romantiken under den senare delen av 1800-talet. Ofta hade dessa mycket litet att göra med sina förlagor från andra äldre kulturer som till exempel antiken. Tysklands mest kända symbol, svastikan, påträffades under utgrävningarna av Troja på 1870-talet och kopplades i Europa på lösa grunder samman med arierna som en särskilt indoeuropeisk symbol. Den europeiska användningen av svastikan har alltså egentligen ingenting med den identiska asiatiska symbolen att göra betydelsemässigt. Även Hitlerhälsningen var en nygammal konstruktion från romantiken då det inte finns bevarat hur förlagan, den romerska saluten, från antiken utfördes.

Övriga symboler att nämna var Draken som torde haft en stor betydelse, då den ansågs vara en symbol för makt, styrka och hat.[21] Örnar är också ibland associerade med Tredje Rikets symbolik, något man tog från antikens Rom.

Järnkorset kom under den här tiden att associeras med Nazityskland, bland annat på grund av att Hitler brukade uppträda offentligt i uniform med det järnkors han tilldelades under första världskriget som enda utmärkelse. Järnkorset var dock en strikt militär utmärkelse som dessutom användes och används av tyska försvarsmakten både före och efter nazitiden.

Nazitysklands djurskyddslagar[redigera | redigera wikitext]

Nazityskland hade strikta djurskyddslagar där det exempelvis var förbjudet att låsa in djur i burar, visa upp djur offentligt som i exempelvis cirkusar, och att frakta djur i motordrivna fordon. Att koka skaldjur levande förbjöds och man slog ned mot tjuvjakt hårdare och med strikare regler. Att använda levande mask som bete vid fiske förbjöds. Djurtester totalförbjöds och Göring sade att "den som tror att han fortfarande kan behandla djur som materiell egendom ska sättas i koncentrationsläger".[22] En del av Nazitysklands strikta djurskydd kallas idag för Ekofascism.

Tidsaxel[redigera | redigera wikitext]

Personalia[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Cornelia Schmitz-Berning: Vokabular des Nationalsozialismus. Walter de Gruyter, Berlin/New York 1998, S. 157; Wolfgang Wippermann: Drittes Reich. In: Wolfgang Benz et al. (Hrsg.): Enzyklopädie des Nationalsozialismus. 5., aktualisierte und erweiterte Aufl., dtv, Stuttgart 2007, S. 479 f.
  2. ^ [a b c d] Robert O. Paxton (2004). The Anatomy of Fascism. London: Allen Lane. ISBN 0-7139-9720-6 
  3. ^ [a b] Niewyk, Donald L.; Nicosia, Francis R. (2000). The Columbia Guide to the Holocaust. Columbia University Press. sid. 45–52. ISBN 9780231112000 
  4. ^ Sarnecki 2009, s. 140 ff
  5. ^ Bauman 1989, s. 103 ff
  6. ^ Levander, s. 35
  7. ^ [a b c] http://www.nizkor.org/hweb/imt/nca/nca-01/nca-01-06-organization-02.html (2011-10-30).
  8. ^ [a b c d] David G. Williamson, The Age of Dictators, Pearson Longman 2007, s. 209-213.
  9. ^ David Welch, Hitler, UCL Press 1998, s. 49-52.
  10. ^ Joseph Nyomarkay, Charisma and Factionalism in the Nazi Party, University of Minnesota Press 1967, s. 28-29.
  11. ^ Index of Principal Nazis. Läst: 2011-11-02.
  12. ^ External Functions of the RF-SS 2013-11-13.
  13. ^ http://www.nizkor.org/hweb/imt/nca/nca-02/nca-02-15-criminality-07-02.html (2011-10-30).
  14. ^ [a b] Vem hotar demokratin?, Per Olsson, URL läst 2007-02-08
  15. ^ Sveriges kontakter med Hitlers rikskansli, Nättidningen Svensk Historia, URL läst 2007-02-08
  16. ^ Thorsell, Staffan (2006). Mein lieber Reichskanzler!: Sveriges kontakter med Hitlers rikskansli. Stockholm: Bonnier fakta. Libris 10136404. ISBN 91-85015-94-6 (inb.) 
  17. ^ Carlsson, Erik (2006). Gustaf V och andra världskriget. Lund: Historiska media. Libris 10142330. ISBN 91-85057-88-6 (inb.) 
  18. ^ Louise Drangel, Den kämpande demokratin (Stockholm, 1976)
  19. ^ Yvonne Hirdman, Sveriges kommunistiska parti 1939-1945, Allmänna förlaget 1974.
  20. ^ NordFamiljebok 30-tal (2.upplagan), artikel "Flaggor" representeras Tyskland den röd-svart-vita kejsartidsflaggan, men bredvid finns NSDAP-flaggan med det omvända hakkorset. Under denna står "fr.o.m. 1:a september 1935"
  21. ^ Dahlström (2002)
  22. ^ Boria Sax: "Animals in the Third Reich: Pets, Scapegoats, and the Holocaust". Continuum International.

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]