Koncentrationsläger

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Läger för Kanada-japaner i British Columbia, Kanada, under andra världskriget

Koncentrationsläger är läger där stora grupper av civilpersoner interneras på obestämd tid. Koncentrationsläger upprättas oftast i krigstider som tillfälliga interneringsläger för personer som anses utgöra ett hot mot nationen eller regimen. I dessa läger förs de personer samman, det vill säga koncentreras, som på grund av sin nationella, etniska, religiösa, klassmässiga eller politiska tillhörighet betraktas som farliga, opålitliga eller oönskade. De har alltså i strikt bemärkelse inte begått något brott. [1][2][3]

Begreppet koncentrationsläger förknippas framförallt med de nazistiska koncentrationslägren i Hitlertyskland 1933-1945. I Hitlertyskland och Sovjetunionen utvecklades lägren till ett permanent och institutionaliserat nätverk av fångläger för personer som av regimerna förklarades vara ”folkets fiender”.[4]

Koncentrationsläger är inte krigsfångeläger. I krigsfångeläger förvaras under pågående krig fiendesidans ”kombattanter”: soldater och militärens civila personal. Den internationella lag som fastställdes 1929 och förnyades 1949 – Tredje Genèvekonventionen – reglerar hur krigsfångar ska behandlas och hur utväxling av krigsfångar ska genomföras.[5]

Koncentrationsläger åtskiljs även från förintelseläger och arbetsläger.

Innehåll

[redigera] Historia

Lizzie van Zyl, fånge i ett brittiskt koncentrationsläger i Sydafrika, 1901.

Begreppet koncentrationsläger började användas runt sekelskiftet 1900 i samband med konflikter i europeiska kolonier. Första användning av begreppet anses ha varit på Kuba under självständighetskriget på 1890-talet då den spanska administrationen inrättade campos de reconcentración för internering av motståndsmän.[6] Begreppet användes även under det andra boerkriget i Sydafrika 1899-1902, när Storbritannien fängslade delar av landsbygdens boerbefolkning i stora Concentration Camps. Dessa engelska läger upprättades inte i enlighet med lagen, utan legitimerades av det undantagstillstånd som rådde.[7] Tyskarnas interneringsläger för Nama- och Hererofolken på ön Shark Island i Tyska sydvästafrika (i dag Namibia) omnämndes i sin samtid som Konzentrationslager. [8]

Den brittiske historikern Richard Overy menar att koncentrationslägren framförallt är en produkt av första världskriget och dess efterdyningar. De växte fram ur den mängd av krigsfångeläger, flyktingläger och i synnerhet ur de interneringsläger för ”suspekta främlingar” som inrättades under denna tid. Så hade till exempel både Frankrike och Storbritannien läger för ”enemy aliens” och i Frankrike fanns dessutom läger för ”opålitliga politiska element”. Tiden präglades av misstänksamhet och rädsla vilket skapade en kultur av exkludering/inkludering (de som ansågs höra till och de som inte hör till). De ideologier som efter kriget blev tongivande – fascismen, socialismen och kommunismen – var kollektivistiska. Individen skulle underställas ett kollektiv gemensamt mål. Kollektivet, ”folket”, beskrevs ofta som en kropp eller organism som skulle skyddas eller renas från det som var skadligt eller infekterat. De individer som ansågs skadliga internerades. [9]

I början av 1920-talet internerades personer på politiska grunder i ett flertal tyska landsstater (ty:Länder). Mussolinis Italien hade läger och ”kolonier” för politiskt oppositionella och i början av 1930-talet ett koncentrationsläger i Libyen där 100 000 personer tillhörande den muslimska Senussi-rörelsen internerades.[10] I fascistiska Spanien internerades närmare 300 000 medlemmar ur Folkfronten och den Republikanska armén efter deras förlust mot general Francos trupper i spanska inbördeskriget (1936-1939). Spanjorer och medlemmar i Internationella brigaden som flydde över gränsen till Frankrike i hopp om skydd blev även de fängslade. År 1939 upprättades i Frankrike flera koncentrationsläger för spanska flyktingar och asylsökande som ansågs var ett hot mot landets säkerhet.[11]Under Vichyregimen (1940-1944) blev lägren även interneringsläger för judar.[12]

I Sovjetunionen upprättades redan på 1920-talet en handfull koncentrationsläger för politiska fångar. Dessa läger utvecklades ett decennium senare till det rikstäckande Gulag.[13]

De första nazistisk koncentrationslägren i Tyskland upprättades 1933, under Hitlers maktövertagande, då kommunister och politiskt oppositionella fängslades.[14] Under de följande tolv åren växte nätverket av läger till över 700 huvud- och underläger [15] med hundratusentals fångar bestående av kommunister, Jehovas vittnen, polacker, romer, judar och andra som ansågs farliga för den tyska ariska "folkgemenskapen".[16]

Lägret Manjača i Bosnien-Herzegovina. Foto: ICTY, 1992

Under andra världskriget fanns koncentrationsläger för internering av utlänningar och misstänkta fiender i de flesta krigförande länder. I USA och Kanada fanns läger där medborgare av japanskt ursprung internerades. I Storbritannien inrättades läger för tyskar, suspekta utlänningar och brittiska fascister.[17]. Japanerna hade bland annat koncentrationslägret Lunghua i Shanghai där européer och amerikaner internerades.[18] Även neutrala stater som Sverige hade interneringsläger under kriget, se interneringslägren i Sverige under andra världskriget.

Koncentrationslägren saknade som regel lag och ordning; undantagstillståndet därinne normaliserades. [19] Dödligheten i olika lägren varierar kraftigt; i det andra boerkrigets läger avled 25 % av de fängslade i sjukdomar som bröt ut på grund av de dåliga hygieniska förhållandena medan de till exempel i de svenska lägren under andra världskriget inte rörde sig om högre än normal dödlighet. I många fall flyter dödligheten över till förintelsenivån; även om fångarna inte avrättas, dör de av svält, hårt arbete och sjukdomar, så som skedde i Nazitysklands och Sovjetunionens läger.

Koncentrationsläger upprättas än idag i områden som härjas av krig och politisk oro. Under krigen i forna Jugoslavien på 1990-talet upprättade serbiska nationalister lägren Omarska och Manjača. USA:s fångläger Guantánamo, där personer hålls inspärrade utan rättegångar eller formella brottsanklagelser, har varit i bruk sedan 2002. [20]

[redigera] De tyska lägren

Fångar i Buchenwalds koncentrationsläger i Nazityskland.

Nazityskland använde före och under andra världskriget koncentrationsläger som samlingsbeteckning på ett flertal lägertyper där man förvarade oliktänkande och minoriteter under mycket hårda förhållanden och hög dödlighet. Det första lägret, Dachau, började användas den 22 mars 1933, drygt en månad efter maktövertagandet. Omkring 1 650 000 personer sändes till koncentrationsläger mellan 1933 och 1945, av dessa dog drygt en miljon.[21] [22] Till detta antal kan läggas den dryga miljon judar som avrättades i förintelseanläggningarna i lägren Majdanek och Auschwitz. (Offren i förintelselägren Sobibor, Belzec, Treblinka och Chelmno är inte medräknade här.)

År 1942 upprättades förintelselägren med mål att industriellt döda stora mängder av människor, framförallt judar. Begreppet koncentrationsläger har därefter för många blivit snävare, och synonymt med förintelseläger. Under Förintelsen avrättades närmare sex miljoner judar (varav ca tre miljoner i koncentrationsläger och förintelseläger[23]) och nästan två miljoner polacker. Det mest kända förintelselägret är Auschwitz i det då naziockuperade Polen.

[redigera] De sovjetiska lägren

Huvudartikel: Gulag

I Sovjetunionen lades 1923 grunden till det som kom att bli känt som Gulag, som var ett system av tvångsarbetsläger, dit politiskt oliktänkande och andra "samhällsfarliga element" skickades för att avtjäna långa straff. Under andra världskriget skickades även krigsfångar dit. Under tiden 1939-1945 dog 6 miljoner fångar i de sovjetiska lägren.[24]

[redigera] Referenser

[redigera] Litteratur

  • Richard Overy, The Concentration Camp: An international perspective, Mittelweg 36 & Eurozine, 25.08.2011[4]pdf
  • Sara Friedrichsmeyer, Sara Lennox och Susanne Zantop, The imperialist imagination: German colonialism and its legacy, The University of Michigan Press, 1998, ISBN 0-472-06682-X
  • Giorgio Agamben, Homo Sacer: sovereign power and bare life, Stanford University Press. 1998, ISBN 0-8047-3217-5
  • Nikolaus Wachsmann, The dynamics of destruction: The development of the concentration camps, 1933-1945 i Concentration camps in Nazi Germany, Routledge, NY, 2010, ISBN 0-415-42651-0

[redigera] Noter

  1. ^ Koncentrationsläger, Svenska Akedemiens Ordbok, [1]
  2. ^ Koncentrationsläger, Nationalencyklopedin [2]
  3. ^ Overy, 2011
  4. ^ Overy, 2011, sid 6
  5. ^ Krigsfångekonventionen, Nationalencyklopedin
  6. ^ Norman Davies Europe at War ISBN 978-0-330-35212-3 s.324
  7. ^ Agamben, Giorgio (1998) (på eng). Homo Sacer: sovereign power and bare life. Meridian (Stanford), 99-1825786-5. Stanford, Calif.: Stanford University Press. sid. 107. Libris 5695256. ISBN 0-8047-3217-5 
  8. ^ Friedrichsmeyer, Lennox & Zantop, 1998, sid 111. Google books [3]
  9. ^ Overy, 2011, sid 2
  10. ^ Overy, 2011, sid 3
  11. ^ Overy, 2011, sid 3, 4
  12. ^ Se t.ex. Le Vernet (interneringsläger)
  13. ^ Overy, 2011, sid 4
  14. ^ Wachsmann, 2010, sid 18-20
  15. ^ Jens-Christian Wagner, Work and extermination in the concentration camps, i Concentration camps in Nazi Germany, 2010, ISBN 0-415-42651-0, sid 135
  16. ^ Wachsmann, 2010, sid 35
  17. ^ Overy,2011, sid 4, 6
  18. ^ Lunghua Civilian Assembly Center på engelska Wikipedia
  19. ^ Agamben, Giorgio (1998) (på eng). Homo Sacer: sovereign power and bare life. Meridian (Stanford), 99-1825786-5. Stanford, Calif.: Stanford University Press. sid. 109. Libris 5695256. ISBN 0-8047-3217-5
  20. ^ Guantanamo Bay detention camp på engelska Wikipedia
  21. ^ Adam Tooze, The Wages of Destruction: The making and breaking of the Nazi economy, Penguin Books, 2008, ISBN 978-0-670-03826-8, sid 523
  22. ^ Jens-Christian Wagner, Work and extermination in the concentration camps, i Concentration camps in Nazi Germany, Caplan & Wachsmann (ed), Routledge, NY, 2010, ISBN 0-415-42651-0, sid 127
  23. ^ Hilberg, Raul: The Destruction of the European Jews. Yale University Press, 2003, c. 1961.
  24. ^ Norman Davies Europe at War ISBN 978-0-330-35212-3 s.333, enligt Robert Conquest Kolyma: The Arctic Death Camps.

[redigera] Se även

Personliga verktyg
Namnrymder

Varianter
Åtgärder
Navigering
Skriv ut/exportera
Verktygslåda
På andra språk