Koncentrationsläger

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Läger för kanada-japaner i British Columbia, Kanada, under andra världskriget

Koncentrationsläger är läger där stora grupper av civilpersoner interneras på obestämd tid. Koncentrationsläger upprättas oftast i krigstider som tillfälliga interneringsläger för personer som anses utgöra ett hot mot nationen eller regimen. I dessa läger förs de personer samman, det vill säga koncentreras, som på grund av sin nationella, etniska, religiösa, klassmässiga eller politiska tillhörighet betraktas som farliga, opålitliga eller oönskade. De har alltså i strikt bemärkelse inte begått något brott.[1][2][3]

Begreppet koncentrationsläger förknippas framförallt med de nazistiska koncentrationslägren i Nazityskland 1933-1945. I Nazityskland, och även i Sovjetunionen, utvecklades lägren till ett permanent och institutionaliserat nätverk av fångläger för personer som av regimen förklarades vara ”folkets fiender”.[4]

Koncentrationsläger är inte krigsfångeläger. I krigsfångeläger förvaras under pågående krig fiendesidans ”kombattanter”: soldater och militärens civila personal. Den internationella lag som fastställdes 1929 och förnyades 1949Tredje Genèvekonventionen – reglerar hur krigsfångar ska behandlas och hur utväxling av krigsfångar ska genomföras.[5]

Koncentrationsläger åtskiljs även från förintelseläger, och ibland från interneringsläger och arbetsläger.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Begreppets ursprung[redigera | redigera wikitext]

Lizzie van Zyl, fånge i ett brittiskt koncentrationsläger i Sydafrika, 1901.

Begreppet koncentrationsläger började användas runt sekelskiftet 1900 i samband med konflikter i europeiska kolonier. Första användning av begreppet anses ha varit på Kuba under självständighetskriget på 1890-talet då den spanska administrationen inrättade campos de reconcentración för internering av delar av civilbefolkningen.[6] Begreppet användes även under det andra boerkriget i Sydafrika 1899-1902, när Storbritannien koncentrerade landsbygdens boerbefolkning i stora Concentration Camps. [7] Tyskarnas interneringsläger för Nama- och Hererofolken på ön Shark Island i Tyska sydvästafrika (i dag Namibia) omnämndes i sin samtid som Konzentrationslager.[8] Även i den nya Sovjetstaten användes begreppet, Trotskij och Lenin talade om Kontslager (ryska: концла́герь), en rysk förkortning av ordet koncentrationsläger, för politiska motståndare.[9]

Koncentrationslägren växer fram[redigera | redigera wikitext]

Läger från 1900-talets första decennier skapade det fysiska mönstret för andra världskrigets koncentrationsläger. Målningen föreställer ett engelskt krigsfångeläger på Isle of Man 1918.

Den brittiske historikern Richard Overy menar att andra världskrigets ökända koncentrationsläger framförallt var en produkt av första världskriget och dess efterdyningar. De växte fram ur den mängd av krigsfångeläger, flyktingläger och i synnerhet ur de interneringsläger för ”suspekta främlingar” som inrättades i flera länder under denna tid. Dessa interneringsläger för särskilda icke önskvärda grupper skapade det fysiska mönstret för senare koncentrationsläger. De gav också näring åt fördomar, nationalism och uppfattningen att vissa kategorier av personer borde avskiljas från samhället i syfte att skydda nationen. Tiden präglades av politiska spänningar, misstänksamhet och rädsla vilket skapade en kultur av exkludering/inkludering (de som ansågs höra till och de som uteslöts). De ideologier som blev tongivande efter första världskriget – fascismen och kommunismen – var kollektivistiska. Individen skulle underställas ett kollektiv gemensamt mål. Kollektivet, ”folket”, beskrevs ofta som en kropp eller organism som skulle skyddas eller renas från det som var skadligt eller infekterat. De individer som ansågs skadliga internerades.[10]

Richard Overy talar om en ”lägerkultur” av politiska och segregerande läger som växer fram under mellankrigtiden. Han nämner bland annat att personer internerades och koncentrerades på politiska grunder i en del tyska delstater redan i början av 1920-talet. Vid samma tid internerades personer som ansågs vara ”revolutionens fiender” i kontslager i den unga Sovjetstaten och i Mussolinis Italien infördes så kallade ”kolonier” för politiskt oppositionella. I Frankfurt am Main fanns mellan 1929 och 1935 ett avgränsat område, kallat koncentrationsläger, för ”zigenare”.[11] Italien inrättade i början av 1930-talet ett koncentrationsläger i Libyen där 100 000 personer tillhörande den muslimska Senussi-rörelsen internerades.[12]

De läger för politiska fångar som upprättades i Sovjetunionen på 1920-talet utvecklades under Stalin på 1930-talet till det rikstäckande lägersystemet Gulag.[13] Under kollektiviseringen av jordbruket fängslades självägande bönder, så kallade kulaker, även etniska minoriteter och misstänkliggjorda partimedlemmar internerades och tvingades till slavarbete.

I Tyskland upprättade nazisterna det första koncentrationslägret, för kommunister och politiskt oppositionella, redan i mars 1933, knappt två månader efter att Hitler blivit rikskansler.[14] Vid krigsutbrottet 1939 fanns cirka tio koncentrationsläger, några underläger och en mängd andra typer av läger där individer som ansågs farliga för den tyska ariska "folkgemenskapen" hölls internerade under brutala former.

I fascistiska Spanien internerades närmare 300 000 medlemmar ur Folkfronten och den Republikanska armén efter deras förlust mot general Francos trupper i spanska inbördeskriget (1936-1939). Spanjorer och medlemmar i Internationella brigaden som flydde över gränsen till Frankrike i hopp om skydd blev även de fängslade. År 1939 upprättades i Frankrike flera koncentrationsläger för spanska flyktingar och asylsökande som ansågs var ett hot mot landets säkerhet.[15] Under Vichyregimen (1940-1944) blev lägren även interneringsläger för judar.[16]

Under andra världskriget[redigera | redigera wikitext]

Det franska lägret Pithiviers 1941. Nyanlända utländska judar som senare kommer att deporteras till tyska koncentrationsläger.

Under andra världskriget expanderade det tyska nätet av koncentrationsläger enormt. Det var en konsekvens av tyskarnas behov av slavarbetare till krigsindustrin och det ideologiska målet att utrota Europas judar. Under krigets sista år hade nätverket av läger växt till över 700 huvud- och underläger[17] med hundratusentals fångar som ansågs vara farliga eller avvikande element - kommunister, liberaler, Jehovas vittnen, polacker, romer, homosexuella, så kallade "asociala" och judar.[18]

I Frankrike fanns under andra världskriget interneringsläger och uppsamlingsläger både i den tyskockuperade zonen, i Vichyregimens zon och i franska kolonier i Nordafrika där judar och politiska opponenter internerades; flera av dessa läger hade tidigare varit interneringsläger för flyktingar och ”opålitliga politiska element”.[19][20]

Det styrande fascistiska partiet Ustaša i Oberoende staten Kroatien (1941-1945) inrättade flera koncentrationsläger där framför allt judar, romer och serber internerades. Lägret Jasenovac var ett av de större europeiska koncentrationslägren; här dog omkring 100 000 personer.[21]

I Sovjet under Stalinårens terror växte Gulagsystemet och interneringen av ”folkets fiender” i arbetsläger blev omfattande. Den stora utrensningen, då hundratusentals partimedlemmar fängslades, påbörjades före kriget och fortgick till Stalins död 1953. Även krigsfångar skickades under andra världskriget till Gulag. Krigsåren 1939-1945 dog 6 miljoner fångar i de sovjetiska lägren.[22]

Under andra världskriget fanns koncentrationsläger för internering av utlänningar och misstänkta fiender i de flesta krigförande länder. I USA och Kanada inrättades, efter Japans anfall mot den amerikanska flottbasen Pearl Harbour, läger där japaner och medborgare av japanskt ursprung internerades. I Storbritannien inrättades läger för tyskar, suspekta utlänningar och brittiska fascister.[23]. Japanerna hade bland annat interneringslägret Lunghua i Shanghai där engelsmän och amerikaner internerades.[24] Även neutrala stater som Sverige hade interneringsläger under kriget, se Interneringslägren i Sverige under andra världskriget och Baltutlämningen.

Internerade i de nordamerikanska, brittiska och svenska lägren berövades sin frihet med de utsattes inte för terror och slavarbete. Karaktäristiskt för koncentrationslägren var annars att de som regel saknade lag och ordning; ett undantagstillstånd därinne normaliserades.[25] Dödligheten i de olika lägren varierar kraftigt; i det andra boerkrigets läger avled 25 % av de fängslade i sjukdomar som bröt ut på grund av de dåliga hygieniska förhållandena. I många fall flyter dödligheten över till förintelsenivån; även om fångarna inte avrättas, dör de av svält, hårt arbete och sjukdomar, så som skedde i Nazitysklands och Sovjetunionens läger.

Koncentrationsläger i vår samtid[redigera | redigera wikitext]

Lägret Manjača i Bosnien-Herzegovina. Foto: ICTY, 1992

Koncentrationsläger upprättas än idag i områden som härjas av krig och politisk oro. Under krigen i forna Jugoslavien på 1990-talet upprättade serbiska nationalister lägren Trnopolje, Omarska och Manjača där kroater och bosniaker internerades. USA:s fångläger Guantánamo, där personer hålls inspärrade utan rättegångar eller formella brottsanklagelser, har varit i bruk sedan 2002.[26] I Nordkorea förnekar regimen att det finns koncentrationsläger för politiska fångar men personer som lyckats fly har vittnat om lägrens existens.[27] Hoeryongfånglägret är ett av få kända nordkoreanska läger.

De tyska lägren[redigera | redigera wikitext]

Fångar i Buchenwalds koncentrationsläger i Nazityskland.

Nazityskland hade före och under andra världskriget ett flertal lägertyper där man förvarade oliktänkande och minoriteter under mycket hårda förhållanden och med hög dödlighet. Många av dessa läger kallades arbets- och disiplinieringsläger, polisfångläger, uppsamlingsläger och liknande, och kan karakteriseras som koncentrationsläger.[28] Men officiellt och rent formellt var det endast de läger som lydde under SS-myndigheten Inspektoratet för koncentrationslägren som hade beteckningen koncentrationsläger (KZ).[29] Omkring 1 650 000 personer sändes till KZ-läger mellan 1933 och 1945, av dessa dog två tredjedelar.[30][31] Till detta antal kan läggas den dryga miljon judar som avrättades i förintelseanläggningarna i lägren Majdanek och Auschwitz. (Offren i förintelselägren Sobibor, Belzec, Treblinka och Chelmno är inte inräknade.)

År 1942 upprättades förintelselägren med mål att industriellt döda stora mängder av människor, framförallt judar. Begreppet koncentrationsläger har därefter för många blivit snävare, och synonymt med förintelseläger. Under Förintelsen avrättades närmare sex miljoner judar, varav ca tre miljoner i koncentrationsläger och förintelseläger.[32]

Det mest kända, och största, förintelselägret var Auschwitz-Birkenau (Auschwitz II) i det då naziockuperade Polen.

De sovjetiska lägren[redigera | redigera wikitext]

Huvudartikel: Gulag

I Sovjetunionen lades 1923 grunden till det som kom att bli känt som Gulag, som var ett system av tvångsarbetsläger, dit politiskt oliktänkande och andra "samhällsfarliga element" skickades för att avtjäna långa straff. Under Sovjetunionens hela existens fanns minst 476 lägerkomplex med tusentals underläger. Det har uppskattats att mellan åren 1929 och 1953 passerade cirka 18 miljoner personer Gulags läger.[33]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Koncentrationsläger, Svenska Akedemiens Ordbok
  2. ^ Koncentrationsläger, Nationalencyklopedin
  3. ^ Overy, 2011
  4. ^ Overy, 2011, sid 6
  5. ^ Krigsfångekonventionen, Nationalencyklopedin
  6. ^ Norman Davies, Europe at War. ISBN 978-0-330-35212-3, sid. 324
  7. ^ Agamben, Giorgio (1998) (på eng). Homo Sacer: sovereign power and bare life. Meridian (Stanford), 99-1825786-5. Stanford, Calif.: Stanford University Press. sid. 107. Libris 5695256. ISBN 0-8047-3217-5 
  8. ^ Friedrichsmeyer, Lennox & Zantop, 1998, sid 111. Google books
  9. ^ GULAG de sovjetiska lägrens historia av Anne Applebaum, Norstedt, 2004, ISBN 91-1-301312-2, sid 14, 35.
  10. ^ Overy, 2011, sid 2
  11. ^ ”Das „Konzentrationslager an der Friedberger Landstraße“ 1929-1935”. Frankfurt am Main, Geschichte. http://www.ffmhist.de/ffm33-45/portal01/portal01.php?ziel=t_ak_sini_roma_friedberger. Läst 2013-03-31. 
  12. ^ Overy, 2011, sid 3
  13. ^ Overy, 2011, sid 4
  14. ^ Wachsmann, 2010, sid 18-20
  15. ^ Overy, 2011, sid 3, 4
  16. ^ Se till exempel Le Vernet (interneringsläger)
  17. ^ Jens-Christian Wagner, Work and extermination in the concentration camps, i Concentration camps in Nazi Germany, 2010, ISBN 0-415-42651-0, sid. 135
  18. ^ Wachsmann, 2010, sid. 35
  19. ^ Se t.ex. Le Vernet (interneringsläger) och Gurs (interneringsläger)
  20. ^ Les camp d'internement francaise en 1939-1944, apraa.asso.fr [1]
    På franska Wikipedia finns ett oräkneligt antal läger av olik typ namngivna [2].
  21. ^ ”Jasenovac – koncentrationsläger i forna Jugoslavien”. Forum för levande historia. http://www.levandehistoria.se/forintelsen/fakta/Jasenovac. Läst 2013-03-31. 
  22. ^ Norman Davies Europe at War ISBN 978-0-330-35212-3 s.333, enligt Robert Conquest Kolyma: The Arctic Death Camps.
  23. ^ Overy,2011, sid 4, 6
  24. ^ Lunghua Civilian Assembly Center på engelska Wikipedia
  25. ^ Agamben, Giorgio (1998) (på eng). Homo Sacer: sovereign power and bare life. Meridian (Stanford), 99-1825786-5. Stanford, Calif.: Stanford University Press. sid. 109. Libris 5695256. ISBN 0-8047-3217-5
  26. ^ Guantanamo Bay detention camp på engelska Wikipedia
  27. ^ I koncentrationslägren ber fångarna att få dö”. Sydsvenskan. 2005-05-22. http://www.sydsvenskan.se/varlden/i-koncentrationslagren-ber-fangarna-att-fa-do/. Läst 2013-03-31. 
  28. ^ Distel, Barbara; Benz, Wolfgang (2009). Der Ort des Terrors. München: Verlag C.H.Beck. sid. 7-15. ISBN 978-3-406-52960-3. http://www.chbeck.de/fachbuch/zusatzinfos/leseprobe_der-ort-des-terrors-band-9.pdf 
  29. ^ Wachsmann, 2010, sid 21
  30. ^ Adam Tooze, The Wages of Destruction: The making and breaking of the Nazi economy, Penguin Books, 2008, ISBN 978-0-670-03826-8, sid 523
  31. ^ Jens-Christian Wagner, Work and extermination in the concentration camps, i Concentration camps in Nazi Germany, Caplan & Wachsmann (ed), Routledge, NY, 2010, ISBN 0-415-42651-0, sid 127
  32. ^ Hilberg, Raul: The Destruction of the European Jews. Yale University Press, 2003, c. 1961.
  33. ^ Applebaum, Anne (2004). Gulag, de sovjetiska lägrens historia.. Norstedts. sid. 18-19. ISBN 91-1-301476-5 

Se även[redigera | redigera wikitext]