Videokonferens

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Ett Tandberg T3 high resolution telepresence-rum i bruk (2008).
Indonesiska och amerikanska studenter som deltar i en utbildningsrelaterad videokonferens (2010).
En döv person använder videokonferensteknik för att kommunicera med en person på en annan ort (Foto: SignVideo, 2007).
Allmänt tillgängliga videotelefonisystem som Skype och Google+ Hangout används på 2010-talet för videokonferenser på olika nivåer (här ett internationellt möte om hjälp till Syrien).

Videokonferens (även kallat telebild) innebär att man har möten, som med traditionella metoder skulle inneburit långa reseavstånd för de deltagande, över video där alla sitter på varsin hemort. Med videokonferenser undviks även resekostnaderna, och de används därför av många företag för att spara pengar. Med Internets utveckling har tekniken för videotelefoni och rena videokonferenser gjorts allmänt tillgänglig. Den kan också användas för telefoni mellan hörselskadade personer.

Användning[redigera | redigera wikitext]

Eftersom långa resor inom affärsvärlden och den internationella diplomatin ofta sker med flygplan förespråkar även många videokonferenser på grund av den miljöförstöring flygplan medför.[1]

Säkerheten är en annan aspekt som många ser som en stor fördel med att slippa resa. Dessutom ökar man effektiviteten genom att mötas via video, då det går betydligt snabbare att få till ett möte och mötet i sig blir oftast mer koncentrerat på ämnet eller agendan.

Videokonferens är inte bara till för att spara pengar på resor och ersätta traditionella möten, utan även för att ersätta telefonsamtal så att man kan tyda ansiktsuttryck och kroppsspråk och på det sättet undvika eventuella missförstånd.

Tekniska lösningar[redigera | redigera wikitext]

Översikt och bakgrund[redigera | redigera wikitext]

I dag[när?] finns det färdiga lösningar som är väldigt användarvänliga och driftsäkra, de kallas för codec och är en hårdvaruenhet. Den använder olika sätt att kommunicera bland annat via ISDN (H320), IP (H.323), IP (SIP).

Den mest exklusiva videokonferensen kallas för telepresence[2][3] och ger en större närvarokänsla. Till codecen kopplas på olika sätt en kamera, och bildskärm, den styrs sedan med hjälp av en fjärrkontroll.

Nyare utveckling[redigera | redigera wikitext]

En annan variant är mjukvarulösningar av olika slag. De är oftast mer krävande för användaren att hantera, samt mer instabila då det installeras på Mac eller PC tillsammans med många andra mjukvaror. Generellt har de betydligt sämre kvalitet än hårdvarulösningen men är billigare. Dock hänger kvalitet oftast ihop med kameran och datorns prestanda.

Med utvecklingen av Internet och utbyggnaden av bredband har allmänna – och ibland konstnadsfria – tjänster som Skype och Google+ Hangout fått ökad användning; här kallas tjänsten ofta gruppvideosamtal.[4] De används dels för videotelefoni (bildtelefoni) mellan två parter (inklusive som en alternativ TV-rapportering från korrespondenter) och med fler inblandade. Kvaliteten beror dock på den tillgängliga bandbredden för alla inblandade parter och är ofta ännu (2015) inte lika stabil som andra kommersiella tjänster.

Namn[redigera | redigera wikitext]

Den äldre termen telebild har uppkommit som en direktöversättning av varumärkesnamnet PictureTel [5] som var den dominerande hårdvaruleverantören av videokonferenssystem i videokonferensernas barndom.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källhänvisningar[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ http://www.telia.se/privat/om-telia/miljo/?sl=privat_om-telia_miljo
  2. ^ http://www.telepresenceworld.com/
  3. ^ http://www.telepresence.com/index-main.html
  4. ^ "Gruppvideo blir gratis i Skype". Telekomidag.se. Läst 27 februari 2015.
  5. ^ http://www.ratsit.se/ReportCompanySmall.aspx?ID=5564696358