Provisoriska IRA

Fil:Belfast mural (cropped, edit).jpg

En propagandaaffisch föreställande kvinnliga hungerstrejkare från Armagh prison.

Provisoriska IRA (engelska: Provisional IRA, PIRA eller the Provos; iriska: Óglaigh na hÉireann) är den paramilitära grenen av den republikanska rörelsen i konflikten i Nordirland. Organisationen spårar sina rötter från den ursprungliga Irländska republikanska armén (vardagligt IRA) som bildades i början av 1900-talet, men som 1969 splittrades till Officiella IRA och Provisoriska IRA.

Historia

Konflikt mellan republikaner och lojalister

Republikaner och lojalister har legat i konflikt med varandra under en lång tid. Protestanterna (lojalisterna) är sedan 1921 efter delningen av Irland i majoritet i Nordirland och den katolska (republikanska) minoriteten anser sig vara diskriminerad. Denna konflikt kulminerade i mitten på 1960-talet.

Lojalisterna vill hålla Ulster (Nordirland) borta från Irland antingen genom en självständig fri stat eller genom att tillhöra Storbritannien. Republikanerna vill att Nordirland och Irland ska bli en enad stat.

Grundande 1969

Provisoriska IRA bildades av Brendan Hughes, Billy McKee och Joe Cahill som förordade en mer våldsam kamp än Officiella IRA. De tre vägrade ta order från Billy McMillen, ledaren för Officiella IRA i Nordirland och bröt kontakten med IRA:s ledning i Dublin. Officiella IRA resonerade så att man skulle organisera människorna utifrån klass och inte utifrån republikanism eller lojalism. Således ansåg de att de inte kunde försvara katolska bostadsområden eftersom de då skulle försvara sig emot andra arbetare. Under Kravallerna i Nordirland 1969 blev meningsskiljaktigheterna tydliga och ledde till splittringen då Falls Road blir vandaliserat. Bland annat Joe Cahill kritiserade Billy McMillen för att inte ha organiserat försvaret då man lyckas försvara katolska kvarter i Derry i vad som kallas Slaget om Bogside just på grund av att att IRA-män organiserat försvaret.

Provisoriska IRA bildades då för att kunna försvara katolska bostadsområden. Man hade även som mål att få ett enat och socialistiskt Irland.

Officiella IRA och Provisoriska IRA lyckades också bilda fristaten Free Derry 1969-1972 så man hade kontroll över stora delar av staden Derry.

Blodiga söndagen 1972

Huvudartikel Bloody Sunday

De katolska minoriteterna ansåg sig diskriminerade eftersom 100 protestanter kunde få två mandat i Parlamentet medan 300 katoliker endast fick ett mandat. Därför arrangerades en marsch för demokratiska rättigheter i Derry 30 januari 1972.

Några ungdomar bröt sig ut ur marschen och började kasta sten mot militären som närvarade och det blev ett upplopp. Militären svarade med att skjuta dödliga kulor och 13 civila fick sätta livet till i Derry, varav en medlem i Officiella IRA. Den brittiska militären hävdade i början att han hade varit beväpnad men på foton från en fotograf som närvarande ser man tydligt att han inte hade något vapen.Dagen går under namnet Bloody Sunday.

Innan denna händelse så hade man betraktat militären som någonting neutralt, eftersom de enligt egen utsago var där för att bevara freden mellan protestanter och katoliker. När detta inträffade ändrades uppfattning och medlemsantalet i PIRA chockhöjdes eftersom folk ansåg att de var tvungna att försvara sig själva.

Som svar på denna händelse lanserade PIRA en bombkampanj i Belfast som kom under benämningen Bloody Friday. Kända medlemmar som deltog i denna aktion är bland andra Mairead Farrell.

Den smutsiga protesten och lakanprotesten 1977

Huvudartikel Smutsiga protesten

De brittiska myndigheterna menade att den paramilitära kampen på Nordirland ej var politisk. Det finns ett känt citat av Storbritanniens premiärminister Margaret Thatcher under denna tid. "Crime is crime is crime". Man förvägrade fångarna deras krigsfånge-status och därmed fick de en status som vanliga fångar. De var tvungna att bära fängelsekläder och fick begränsat umgänge med de andra internerna.

Eftersom man förvägrades sina egna kläder och vägrade bära fängelsekläder bar man istället fängelselakan. Det brukar benämnas the blanket protest, lakanprotesten.

De misshandlades dagligen av vakterna när de gick ut för att gå på toa och de började därför vägra att gå ut från sin cell. De inledde den smutsiga protesten och kletade avföringen och urinet på väggarna för att hindra vakterna från att gå in i cellerna. Den protesten brukar benämnas the dirty protest, den smutsiga protesten.

Dessa protester varade från 1977-1981.

Den inledande hungerstrejken 1980

1980 inledde man därför den inledande hungerstrejken. Tio män började samma dag hungerstrejka. Den varade i 50 dagar ända tills man blåste av den då man nått en överenskommelse med de brittiska myndigheterna. Man hade fem krav, "five basic demands".

1. Rätten att bära sina egna kläder;
2. Rätten att inte utföra fängelsearbete;
3. Rätten till fritt umgänge med andra fångar och att organisera utbildning;
4. Rätten till ett besök, ett brev och ett paket per vecka;
5. Fullständig återupprättelse av den frigivningstid som förlorats under protesten.

Den andra hungerstrejken 1981

Huvudartikel Hungerstrejken i Nordirland 1981

Det visade sig efter den inledande hungerstrejken att de brittiska myndigeterna inte alls hade gått med på några krav. Frustrationen var enorm i Mazefängelset där fångarna satt och man beslutade sig för att genomföra en ny hungerstrejk med en annorlunda taktik.

Väggmålning på Sinn Féins kontor i West Belfast tillägnat hungerstrejkaren Bobby Sands

Den här gången skulle hungerstrejkarna inte starta samtidigt, utan man skulle ha intervaller medan när de startade. Skillnaden var även den här gången att man var beredd att dö.

Brendan "Bik" McFarlane blev nominerad till Officer Commanding (OC), den ledande på insidan av fängelset. McFarlane ville inte ta emot posten eftersom han ansåg att han inte kunde ta på sig ansvaret. IRA-ledningen på utsidan valde då att istället nominera Seanna Walsh till posten. McFarlane diskuterade ämnet med Bobby Sands, den förre OC:n och den förste personen som skulle hungerstrejka. Sands sa enligt McFarlane att Walsh var bra, men eftersom han var Sands bäste vän skulle han aldrig klara av att låta honom dö. Således accepterade McFarlane positionen och blev den som förhandlade med Britterna under hungerstrejken.

Hungerstrejken avslutades den 3 oktober 1981 då de brittiska myndigheterna återinförde krigsfångestatus. Bobby Sands blev invald i det brittiska parlamentet två dagar innan han dog.

Erkännandet av Dáil Éireann 1986

1986 gick PIRAs politiska gren Sinn Fein med på att erkänna det irländska parlamentet Dáil Éireann. Man fick därmed större politisk makt eftersom ens parlamentariker kunde utnyttja rösterna som lades på dem.

Continuity IRA grundas efter detta beslut.

Eldupphör 1994

1994 gick PIRA med på ett eldupphör.

Avslutande av eldupphör 1996

1996 så avslutades PIRA det två år långa eldupphöret då man ansåg att det inte bidragit till någonting. Däremot så var alla brigader kraftigt försvagade då britterna kunnat röra sig ostört i de republikanska områdena och samla in underrättelseinformation. Det var enbart den starkaste av de alla brigaderna, South Armagh-brigaden som lyckades genomföra attacker efter denna tid.

Långfredagsavtalet 1998

Huvudartikel långfredagsavtalet

1998 gick PIRA med på långfredagsavtalet, the good friday agreement, och avstannade alla militära aktioner mot detta. I utbyte mot detta fick alla politiska fångar amnesti och frigavs från sina fängelser.

I samband med detta så bildas Real IRA, Verkliga IRA, och frigör sig från organisationen. Eftersom Michael McKevitt tjänstgjorde som quartermaster i PIRA och ansvarade för vapnen så tog han med sig mycket av vapnen när han skapade RIRA.

Avslutar den väpnade kampen 2005

2005 lägger PIRA ner sina vapen efter en tids turbulens. Organisationen hade börjat förlora anknytningen och stödet från den katolska befolkningen efter att en trebarnsfar dödats av PIRA-män i ett pubslagsmål.

I ett uttalande släppt 28 juli 2005, uppläst av Séanna Walsh, menade organisationen att den hade instruerat sina medlemmar att dumpa alla vapen och att inte delta i några "någon aktivitet överhuvudtaget" förutom att hjälpa "utvecklandet av rent politiska och demokratiska program genom uteslutande fredliga medel". Organisationen gav vidare sina representanter auktoritet att omedelbart samarbeta med Independent International Commission on Decommissioning för att på ett trovärdigt sätt nedmontera sina vapen "på ett sätt som ytterligare kommer att öka folkets tillit och avsluta detta så fort som möjligt".

Ideologi

PIRA har i sina egna medlemsanvisningar en beskrivning av sin ideologi. De kämpar för ett enat Irland med trettiotvå greveskap och anser att den Irländska och den Nordirländska staten bör upplösas för att kunna förenas i ett enat och socialistiskt Irland. I sina texter eller uttalanden. har man dock aldrig gått djupare in i några analyser om socialism, vilket däremot den paramilitära gruppen INLA (Irish National Liberation Army) gjort.

De har försökt att förhålla sig neutral till de lojalistiska paramilitärerna UDA, UFF, UVF eftersom man anser att den huvudsakliga fienden är den Brittiska staten men det har självklart förekommit sina duster.

Koppplingar mellan Sinn Fein och PIRA

Sinn Féin har stött den väpnade kampen mot Storbritannien som de anser vara en ockuperande makt.

Partiets ledare har vid ett flertal tillfällen gjort tydliga uttalanden i frågan; till exempel sade Danny Morrison vid partiets Ard Fheis (partikongress) 1981: "Vem här tror verkligen att vi kan vinna kriget genom valurnan? Men har någon här något att invända om vi, med röstsedeln i ena handen och en Armalite i den andra, tar över makten i Irland?"

Fil:Adamscoffin.jpg

Gerry Adams, Sinn Féins ledare, var kistbärare på Thomas Begleys begravning.

Många medlemmar i Sinn Féin påstås dessutom ha haft ett förflutet i PIRA, även om många nekar till det. Ett fåtal, bland andra Martin McGuinness, har erkänt att de är före detta PIRA-män då de fått amnesti efter långfredagsavtalet. Gerry Adams förnekar alla anklagelser om att han skulle ha varit ledare för Provisoriska IRA. Många av partiets ledande personer har deltagit på kända PIRA-anhängares begravningar vilket av vissa har setts som bevis för att partiet stödjer organisationen. Ett exempel är då IRA-männen Thomas Begley och Sean Kelly den 23 oktober 1993 utförde ett bombdåd mitt på unionistiska Shankill Road och dödade nio personer. Begley dog också i attacken. Deras mål var dock ett möte mellan ledare för Ulster Freedom Fighters (fristående del av Ulster Defence Association) och Ulster Defence Association. Det hela fick ett politiskt efterspel då Gerry Adams, Sinn Féins ledare, var kistbärare på Thomas Begleys begravning.

Martin McGuinness har officiellt haft kontakt med brittisk underrättelsetjänst och regeringen sedan 1980. Sinn Féin säger att brittiska statsministrar har haft förhandlingar med dem på hög diplomatisk nivå sedan 1970-talet.

Terrorism

Diskussionerna om PIRA och terrorism är många. Vissa menar att PIRAs kampanj "The Mainland Campaign" då man försökte flytta kampen från Nordirland till England var en renodlad terrorkampanj. Det brittiska folket hade innan detta haft förståelse för PIRA men i och med bombningar på varuhus och andra civila inrättningar ändrade många sin uppfattning.

Ett urval av attacker där civila skadats

• PIRA:s hämnd för Bloody Sunday var vad som kallas Bloody Friday, då 22 bomber exploderade i Belfast.
• En bombattack på La Mon House hotel den 17 februari 1978 i utkanten av Belfast dödar 12 människor.
• En medlem i kungafamiljen, Lord Mountbatten, mördades av PIRA 1979.
• Bombattentatet i Brighton 1984.
• Teebane Cross Road-massakern den 17 januari 1992. En IRA-bomb dödar åtta protestanter på Teebane crossroads mellan Cookstown och Omagh, County Tyrone.
• Den 23 oktober 1993 utförde IRA-männen Thomas Begley och Sean Kelly ett bombdåd mitt på unionistiska Shankill Road och dödade nio personer. Begley dog också i attacken. Men deras mål var ett möte mellan ledaren för Ulster Freedom Fighters( fristående del av Ulster Defence Association ) och Ulster Defence Association.

Organisation

Antalet medlemmar i PIRA uppskattas till ca 10 000 men antalet har varierat kraftigt genom åren och efter vapenvilan 1998 har antalet stadigt minskat. De flesta medlemmar hade i uppgift att försvara katolska bostadsområden. De flesta var aldrig i strid utan hade vapen men använde dem aldrig. Efter vapenvilan 1998 inleddes en avväpning. Av medlemmarna var det cirka 300 som utförde bombdåd.

PIRAs styrka har legat i att majoriteten av deras vapen är egentillverkade vilket gjort dem mycket oberoende.

IRA Army Council

IRA Army Council, armérådet, har sju medlemmar. Vilka dessa sju personer är finns det många rykten om. Rådet är PIRA:s högsta beslutande organ och dess sammansättning har förändrats under åren.

Stab

Varje brigad hade en egen "stab" som administerade det praktiska med träning, vapen och rekrytering.

Stabchefen styrde staben som hade kontakt med de olika grupperna i armén och organiserade den. Stabchefen var högsta chef utanför armérådet. Det fanns underlydande chefer med olika ansvarsområden.

• IRA Quartermaster General
• IRA Director of Finance
• IRA Director of Engineering
• IRA Director of Training
• IRA Director of Intelligence
• IRA Director of Publicity
• IRA Director of Operations
• IRA Director of Security