Ålands sjöfartshistoria
Ålands sjöfartshistoria som inledde en utveckling till sjöfartsnation tog sin början 1846 då Åland var en del av Storfurstendömet Finland och därmed även Tsarryssland. En resolution gav de åländska bönderna rätt att importera stål och bygga egna fartyg vilket ledde till att den så kallade bondeseglationen för Ålands del kom igång. Bondeseglationen var knuten till de traditionella åländska näringarna jordbruket, skogsbruket och fisket. Mindre fartyg exporterade ved och fisk till främst Åbo. De åländska fartygen Albanus, Linden och Jehu är replikor av fartyg från denna tid.
Storsjöseglarna[redigera | redigera wikitext]
Platsen för Ålands första stad Mariehamns placering valdes på grund av den djupa vik som ligger på stadens västra sida nära huvudfarleden mellan Stockholm och Åbo. Staden som grundades 1861 utvecklades till en början långsamt men 1865 flyttade affärsmannen och redaren Nikolai Sittkoff sin handelsbod från Godby till Mariehamn. Han var delägare i flera fartyg och 1880 köpte han barken Mariehamn som blev det första åländskt ägda fartyg som seglade jorden runt. Flera andra redare bosatte sig i Mariehamn som snart blev en ledande segelsjöfartstad med kända redare som August Troberg som även donerade stora summor pengar till staden. När de flesta redare från 1920-talet och framåt började övergå till ångfart kunde redaren Gustaf Erikson köpa upp segelfartyg billigt och fick under mellankrigstiden världens största segelfartygsflotta.[1] Efter andra världskriget var dock segelfartygens tid förbi och 1949 gjorde de sista åländska segelfartygen Pamir och Passat sina sista resor. Från denna tid finns den fyrmastade barken Pommern byggd 1903 bevarad som museifartyg i Mariehamns Västerhamn.
Passagerarfärjorna[redigera | redigera wikitext]
1959 inledde en ny era i den åländska sjöfarten då färjtrafiken mellan Mariehamn och Sverige inleddes. Trafiken gjordes lönsam genom försäljning av skattefria varor. Det har också förekommit en omfattande gränshandel, beroende på valutakursen ibland österut och ibland västerut. På 1970-talet kallades till exempel Åland "Billiga Biffens Land". Mellan 1960 och 1966 kördes även snabbtrafik mellan Mariehamn och Stockholm med bärplansbåten H/S Sirena, men då passagerarna till största delen väljer rutten för upplevelsen, inte för att komma fort fram, blev den ingen succé. Efter EU-inträdet har ett visst uppsving skett igen, då Åland genom ett separatavtal tillsvidare har fått behålla tax-freestatusen, och de flesta fartygen mellan Finland och Sverige sticker sig in i Mariehamn eller Långnäs.
Sjöfartsutbildning på Åland[redigera | redigera wikitext]
År 1854 hade den omfattande bondeseglationen på Åland skapat behovet av en navigationsutbildning och kontraktsprosten Frans Petter von Knorring tog initiativ till att för första gången införa navigation i läroplanen vid Ålands folkhögskola i Pålsböle. År 1868 inledde en statlig navigationsskola sin verksamhet i den unga staden Mariehamn. Vid navigationsskolan utbildades till en början befäl för nord- och östersjöfart. År 1874 inleddes utbildning av sjökaptener. År 1935 inrättades en maskinteknisk avdelning vid skolan. Denna överflyttades 1981 till en egen enhet Ålands tekniska skola, sedermera Ålands tekniska läroverk. År 1944 ändrades skolans namn från Högre navigationsskolan i Mariehamn till Ålands sjöfartsläroverk. Under tiden 1997 till 2002 ingick Ålands sjöfartsläroverk i samarbetsnätverket Ålands yrkeshögskola med ansvar för förverkligandet av yrkeshögskolans sjöfartsprogram. Från 1 januari 2003 uppgick Ålands sjöfartsläroverk i Högskolan på Åland. Utbildning av nautiskt befäl fortgår på högskolan inom Ålands sjöfartsakademi. Sedan 1930-talet bedrivs utbildningen i Navigationsskolan i Mariehamn ritad av Lars Sonck.
Se även[redigera | redigera wikitext]
Referenser[redigera | redigera wikitext]
- ^ Biografi på nätsidan för Finska klubbens stiftelse i Nystad Arkiverad 8 november 2012 hämtat från the Wayback Machine.på finska