Aleksandra Kollontaj

Från Wikipedia
Aleksandra Kollontaj ca år 1900.

Aleksandra Michajlovna Kollontaj (ryska: Александра Миха́йловна Коллонтай), född Domontovitj (ryska: Домонто́вич) den 31 mars (19 mars enligt gamla stilen) 1872 i Sankt Petersburg, Kejsardömet Ryssland, död den 9 mars 1952 i Moskva, Sovjetunionen, var en kommunistisk politiker, diplomat och författare.[1]

Revolutionär

Kollontaj var dotter till generalen i tsarens armé Michail Domontovitj, som var av gammal litauisk-rysk furstesläkt tillhörande Ostoja-klanen, och deltog i rysk-turkiska kriget 1877-1878 och kanslichef vid den ryska administrationen i Bulgarien 1878-79. Modern, Alexandra Masalin-Mravinskij, var dotter till en framgångsrik finländsk trävaruhandlare. Sin barndoms somrar tillbringade hon på sin morfars lantegendom i Mola på Karelska näset.[2] Efter ett kortvarigt äktenskap med officersaspiranten Vladimir Kollontaj lämnade Alexandra sin son och make och reste till Zürich för att studera nationalekonomi.

År 1898 återvände hon till Ryssland och började arbeta för det revolutionära ryska socialdemokratiska partiet. Hon måste fly till utlandet 1908, efter att ha publicerat en skrift där hon uppmanade finländarna till uppror mot tsardömet. Fram till 1917 vistades Kollontaj i flera länder, bland annat Sverige 1912 samt 1914. Hon stod först bolsjevikerna nära[3], slöt sig till mensjevikerna 1908-14, men återgick 1915 till bolsjevikerna och agiterade mot första världskriget. Efter februarirevolutionen 1917 återvände hon till Ryssland och deltog aktivt i oktoberrevolutionen, varefter hon blev folkkommissarie för uppfostran, barn- och kvinnovård. Hon var en kort period gift med bolsjevikledaren Pavel Dybenko.

Politiker och författare

Kollontaj var övertygad socialist och feminist och förespråkade äkta arbetarmakt, kvinnors frigörelse och det konventionella äktenskapets avskaffande. Hon tog dock starkt avstånd från den borgerliga feminismen eftersom hon ansåg att man endast genom socialismen kunde nå jämställdhet mellan könen. Den typ av feminism som hon talade om kan idag betecknas radikalfeminism och hennes tankar fick åter aktualitet inom feministisk forskning på 1970-talet.[4] Kollontajs politiska kamp bestod i att förändra äktenskapet i grunden, kollektiv uppfostran och kvinnans sexuella frigörelse. Kollontaj mötte hårt motstånd från konservativa riktningar inom det kommunistiska partiet som ansåg att hennes idéer inte var realistiska att genomföra i ett ungt Sovjetunionen som kämpade med ekonomiska problem, barns situation och prostitution.[4] På grund av sina politiska ställningstagande blev Kollontaj tidvis stämplad som en fiende till partiet och en småborgerlig feminist.[5]

Kollontaj var en av många kommunister som var kritiska till det tilltagande auktoritära styret i Sovjetunionen. Hon var medlem i oppositionsrörelsen Arbetaroppositionen inom kommunistpartiet som ställde krav på decentralisering, arbetarmakt, lika löner, fri sjukvård, fri utbildning etc. På den 10:e partikongressen (1921) förkastades samtliga av Arbetaroppositionens krav och partiledningen fastslog oppositionsrörelsen som kontrarevolutionär samtidigt som det beslutades att fraktionering inom partiet stred mot den demokratiska centralismens principer och skulle förbjudas. Arbetaroppositionen blev således en av de sista legala oppositionsrörelserna i Sovjetunionen.[6]

Hon skrev både politiska och skönlitterära böcker. Utöver den digra biografin skrev hon också ett stort antal längre artiklar på svenska både under sin tid som ambassadör och före detta, bland annat i tidningarna Socialdemokraten och Stormklockan. I Nazityskland ansågs Kollontajs verk som opassande för naziregimen och nazistisk ideologi. Hennes böcker blev således utrensade och brända under bokbålen 1933.

Diplomatisk karriär

Kollontaj porträtterad av Albert Engström 1923.

På grund av sitt engagemang i Arbetaroppositionen var Kollontajs politiska karriär på hemmaplan kraftigt marginaliserad. Hon undkom fysiska repressalier men kort efter Arbetaroppositionens nederlag lämnade Kollontaj landet.[4] Hon blev 1922 utnämnd som Sovjetunionens legationsråd i Norge och därefter från 1924 som minister. Hon var det första kvinnliga sändebudet i Europa. Åren 1926-27 var hon minister i Mexiko men återvände sistnämnda år till sändebudsposten i Oslo. 1930 blev hon Sovjetunionens sändebud i Sverige.

Diplomat i Sverige

Se även: Sovjetunionens ambassad i Stockholm

Mellan åren 1930 och 1945[1] var Kollontaj Sovjetunionens minister i Stockholm – från 1943 med ambassadörs rang. Hon hade stor betydelse för förhållandet mellan Sovjetunionen och Sverige under den kritiska tiden under andra världskriget och gjorde vid flera tillfällen Sverige goda tjänster. Hennes relation till utrikesminister Christian Günther var omvittnat god, vilket hade gynnsam inverkan på upprätthållandet av den svenska neutralitetspolitiken. Kollontaj förde vid flera tillfällen viktiga diplomatiska förhandlingar, inte minst med representanter från Finland. År 1940 spelade hon en viktig roll i förhandlingarna som ledde till Moskvafreden. Efter att fortsättningskriget bröt ut 1941 fortsatte Kollontaj att söka kontakt med finländska politiker.[3] Hon träffade i Stockholm de finska representanterna Juho Kusti Paasikivi och Georg Achates Gripenberg, i förhandlingarna som ledde till vapenstilleståndet mellan Sovjetunionen och Finland i september 1944.

I Sverige var Aleksandra Kollontaj allmänt känd som "Madame Kollontaj".[7] Under andra världskriget hyrde hon Villa Kassman på Storholmen norr om Lidingö som sommarbostad.[8]

De sista åren

Efter sin tid som diplomat i Sverige återvände Kollontaj till Sovjetunionen 1945. Sina sista levnadsår ägnade Kollontaj åt intensivt skrivande på sina memoarer. Trots sviktande hälsa och sömnsvårigheter arbetade Kollontaj hårt för att försöka fullborda memoarerna.[9] Våren 1949 skriver Kollontaj i ett brev till den svenska väninnan Ada Nilsson att hennes memoarer omfattar hela 10 band på vardera 320 sidor.[10] Memoarerna publicerades dock aldrig av politiska skäl[ifrågasatt uppgift] utan arkiverades på Marx-Engels-Institutet.[9] Trots Sovjetunionens fall har memoarerna inte publicerats utan finns idag i Ryska kommunistpartiets stängda arkiv i Moskva.[11]

Bibliografi

  • 1900 Arbetarfrågan i Finland
  • 1908 Kvinnan och familjen
  • 1909 Kvinnofrågans sociala grunder (Sotsialnye osnovy zjenskogo voprosa). På svenska i tre band:
    • 1973 Band 1: Kvinnans kamp för ekonomisk frigörelse (översättning Anita Göransson, Gidlund, 1973)
    • 1976 Band 2: Kvinnan och familjen (översättning Anita Göransson, Gidlund, 1976)
    • 1979 Band 3: Kvinnans kamp för politiska rättigheter (översättning Anita Göransson, Gidlund, 1979)
  • 1914 Till de socialistiska kvinnorna i alla länder
  • 1914 Fosterlandsförsvar eller internationell solidaritet?
  • 1920 Familjen och den kommunistiska staten [på grund av den ifrågasatta översättningen nynyöversattes denna skrift 1972 i antologin Kvinnan och revolutionen]
  • 1921 Arbetaroppositionen (Rabočaja oppozicija) (översättning Ingemar E. Nilsson, Federativ, 1972)
  • 1922 Inom kort
  • 1923 Ett avlyssnat samtal
  • 1923 Den nya moralen och arbetarklassen (anonym översättning, Fram, 1923)
  • 1925 Arbetsbiens kärlek: sedeskildringar från Revolutionens Ryssland (Ljubovʹ pčel trudovych) (anonym översättning, Fram, 1925)
  • 1926 Kvinnans ställning i den ekonomiska samhällsutvecklingen ('Borʹba za ekonomitjeskuju njezavisimostʹ zjensjtsjin) (översättning Mauritz Persson, Fram, 1926). Ny uppl., textbearb. efter orig.-utg. 1926 Katarina Sundkvist, Gidlund, 1971
  • 1945 Den första etappen (översättning Tora Nordström-Bonnier, Bonnier, 1945)
  • Kära kamrat! Allrakäraste vän!: brev i urval (översättning, kommentarer, biografisk essä av Britta Stövling, Gidlund, 1977)
  • Den stora kärleken (Poslušannyj razgovor och Tridcatʹdve stranicy och Bolʹšaja ljubov) (översättning Lennart Westerberg, Gidlund, 1978)
  • Den nya moralen (översättning Mejt Lindahl, Katarina Sundkvist, Gudrun Utas, Gidlund, 1979)
  • Jag har levt många liv (Iz moej žizni i raboty) (översättning Irene Mårdh, Moskva: Progress, 1985, ny upplaga 2014 Sjösala förlag, förord av Madeleine Bengtsson)
  • Aleksandra Kollontajs dagböcker 1930-1940 (Zapiski za 23 goda diplomaticheskoi raboty) (översättning Lars Olsson, Bonnier, 2008)

Referenser

Fotnoter

  1. ^ [a b] Agrell, Wilhelm (2006). Stockholm som spioncentral. Historiska Media. sid. 99. ISBN 91-85377-09-0 
  2. ^ Svensk uppslagsbok, 2:a upplagan, band 16 (tryckt år 1956), artikeln Kollontaj, spalt 490-491
  3. ^ [a b] Aschehougs konversasjonsleksikon band 11 (år 1958), artikeln Kollontaj
  4. ^ [a b c] Boynton, Victoria (2005). Encyclopedia of Women's Autobiography: K-Z. Greenwood Publishing Group. sid. 326. http://books.google.se/books?id=W0pRCki6Jn8C 
  5. ^ Pleijel, Agneta (1976). "Alexandra Kollontay, kvinnofrigörelsen och realpolitiken i Sovjet". I Kollontay, Alexandra (1981), "Arbetsbiens kärlek" (s. 281-313). Stockholm: Litteraturfrämjandet. sid. 300. ISBN 91-7448-131-2 
  6. ^ Pleijel, Agneta (1976). "Alexandra Kollontay, kvinnofrigörelsen och realpolitiken i Sovjet". I Kollontay, Alexandra (1981), "Arbetsbiens kärlek" (s. 281-313). Stockholm: Litteraturfrämjandet. sid. 293f. ISBN 91-7448-131-2 
  7. ^ Revolutionära socialistiska kvinnor (sid. 20)
  8. ^ [1]
  9. ^ [a b] Pleijel, Agneta (1976). "Alexandra Kollontay, kvinnofrigörelsen och realpolitiken i Sovjet". I Kollontay, Alexandra (1981), "Arbetsbiens kärlek" (s. 281-313). Stockholm: Litteraturfrämjandet. sid. 311. ISBN 91-7448-131-2 
  10. ^ Pleijel, Agneta (1976). "Alexandra Kollontay, kvinnofrigörelsen och realpolitiken i Sovjet". I Kollontay, Alexandra (1981), "Arbetsbiens kärlek" (s. 281-313). Stockholm: Litteraturfrämjandet. sid. 312. ISBN 91-7448-131-2 
  11. ^ Boynton, Victoria (2005). Encyclopedia of Women's Autobiography: K-Z. Greenwood Publishing Group. sid. 327. http://books.google.se/books?id=W0pRCki6Jn8C 
Tryckta källor

Nordisk Familjebok (1952-55 års upplaga)

Vidare läsning

Externa länkar

Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Aleksandra_Kollontaj&oldid=40103331”