Ostoja

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Vapenskölden Ostoja de Stiboricz

Ostoja (latin: Ostoya) är en klan av riddare, uradel och högadel som under senmedeltiden hade betydande inflytande i Centraleuropa. Klanens medlemmar verkade och ägde mark i Polen, Litauen, Tyskland, Övre Ungern (Slovakien), Ungern, Transsylvanien, Vitryssland, Ukraina, Moldavien, Kroatien, Bosnien, Ryssland och Preussen.

Ostoja-familjerna bodde under medeltiden oftast väldigt nära varandra i grupper med starka band. De var oftast välutbildade och höll höga positioner. I krig eller vid konflikt, samlades klanen och stred under gemensam fana. Deras egendomar fanns i huvudsak i Polen, Litauen och Slovakien, som under medeltiden var del av det ungerska riket under styre av Sigismund av Ungern, tillika tysk-romersk kejsare. Klanens ledare, Stibor de Stiboricz var hertig av Transsylvanien 1395–1401 och 1410–1414. Han tilldelades även titeln furste av Halicz år 1387, greve (ispán) över Nitra, Trenčín, Bratislava med flera. Stibors främsta egendom var den 406 km långa floden Waag med tillhörande mark och dess 15 slott i gotisk stil. Tillsammans ägde Stibor och hans son Stibor de Beckov över 300 lantegendomar, städer och 31 slott i Slovakien, vilket sammantaget omfattade halva västra Slovakien av idag. Egendomarna utgjorde den främsta försvarslinjen i Övre Ungern. Stibor de Beckov (Stibor II) ägde sedan även mark och slott i Tjeckien, Ungern och Tyskland. Slottet Beckov gjordes till familjens huvudsäte och var under renässansen ett av de förnämsta i Ungerska riket. Stibor de Stiboricz var Sigismund av Ungerns främste vän och rådgivare, samt dennes mest lojala anhängare. Stibor och hans son blev också medlemmar i den inflytelserika Drakens orden. Klanens makt och rikedom blev med tiden legendarisk i Slovakien, Stibor de Stiboricz kallades ofta inofficiellt "Slokaviens kung" i både slovakiska och tyska dokument från den tiden. I praktiken var hertig Stibors ställning och makt jämförbar med Europas kungahus.[1][2]

Medlemmar av Ostoja-klanen som följde Stibor de Stiboricz till Ungern erhöll egendomar och höga befattningar som delades ut av Stibor de Stiboricz, de erhöll även mark och titlar som ungerska baroner av Sigismund av Ungern och ägde tillsammans ett tiotal egendomar och slott där slotten Sintava och Kazaa hörde till de främsta i Slovakien.[3] Samtidigt härskade andra medlemmar av Ostoja-klanen i flera länder (vojvodskap) i Polen mellan åren 1370 och 1460. Jan de Jani var hertig (vojvod) av Pommern och Gdańsk, Stibor de Poniec var regent av Poznań och Storpolen, Jakusz de Blociszwewo var hertig av Lviv och Nicolaus Szarlejski de Stiboricz hertig av Kujavien. Under medeltiden räknades Ostoja-familjer till de främsta i Storpolen.[4]

Klanens ursprung och släkter[redigera | redigera wikitext]

Stibor de Stiboricz, målning från 1900-talet

Man har ännu idag inte lyckats klarlägga klanens ursprung fullt ut. Traditionellt trodde man länge att klanens medlemmar i princip var en och samma familj, då klanens egendomar ofta låg väldigt nära varandra och bildade små öar av sådana. Historiska dokument bekräftar dock att flera familjer har blivit adopterade till klanen utan att ha något blodsband med ursprungliga medlemmar av klanen.[5] En DNA-analys av dagens medlemmar av Ostoja-klanen, där ättlingar till flera medeltida linjer av Ostoja testades, visade stora skillnader där ett flertal medlemmar uppvisar haplogrupp R1b1[6] vilket visar västeuropeiskt eller tyskt ursprung. De cirka 150 efternamn som finns upptagna i klanens historia och som räknas till uradel härstammar till största del från namnen på deras stamgårdar där man istället för "von" eller "de" övergick på 1400-talet till "-ski" eller "-cki", som då var förbehållet för riddare och adel i Polen.

Klanens tidigast kända medeltida stamgårdar heter Sciborowice och Stiborio nära staden Kraków i Lillpolen, noterade år 1176 och 1178[7]. I början på 1200-talet noterades även egendomen Sciborzyce i Lillpolen, som ägdes av Nicolaus Ostoja, vars person finns noterad i och med att han uppförde en kyrka i Wysochice. Sciborzyce såldes sedan till kyrkan av Nicolaus två söner, Strachota och Stibor, år 1252. Strachota flyttade till Mazowsze och anslöt till det furstliga hovet, medan Stibor flyttade till Kujavien där han kallade sin egendom Sciborze, noterad sedan i källor år 1311. Från denna gren härstammar den mest kända Ostoja-linjen som sedan skulle bli berömda i Ungern och Slovakien. Själva namnet Scibor har sitt ursprung i förnamnet Stibor (Czcibor, Scibor), som i västslaviskt språk betyder heder och strid. En teori gör gällande att Stibor i Ostoja har sitt ursprung i Czcibor av Piast, som var bror till Mieszko I av Polen, en annan att det rörde sig om en styrande dynasti innan Piast (före år 966) i området som omfattade Kujavien och Pommern, som fick ge vika för den intågande kristendomen med Mieszko I av Polen i spetsen. Klanens heraldiska vapen, som likväl heter Ostoja, har två månar i sin vapensköld. Den slaviska befolkningen såg Solen som tecken för Gud och Månen som tecken för Prins eller Furste, på polska heter månen księżyc och en prins książę. Två månar i skölden och även i medeltida släkttecken innan vapensköldarna formades betyder härskare från öst till väst. Korset i skölden kom till då kristendomen tog över den hedniska kulturen. Senaste DNA-tester[8] antyder samband mellan olika linjer av den ursprungliga Ostoja-Stibor-dynastin daterat till 400-500-talet.

Klanen[redigera | redigera wikitext]

I början av 1000-talet, under Boleslav I:s av Polen regeringstid, anslöt många legoknektar för att förstärka den polska armén, de flesta härstammade från Normandie. En del av dessa tjänstgjorde under befäl av släkten Stibor vel Sthibor, som senare kom att kallas Stiborici i det Ungerska riket och som även grundade Ostoja. En gren av släkten hade som uppdrag att försvara rikets gränser i norr, det vill säga Kujavien och Pommern. Legoknektarna var ett elitförband, som snabbt steg i rang till capitaneus (från latinets caput, huvud, överhuvud). Som betalning för sina tjänster fick legoknektarna jord och bosatte sig således i Polen och bildade familj. Egendomarna låg sida vid sida med varandra och på så sätt kunde familjerna snabbt samlas vid behov, ena sina styrkor och föra dem i krig. DNA-tester[6] bekräftar att dessa familjer har blodsband med framstående släkter som tjänstgjorde i Slaget vid Hastings år 1066, till exempel familjen Mowbray. Andra besläktade familjer med olika Ostoja-familjer är till exempel Orr, Clan Matheson, Ross-shire linjen eller Clan McNeil, som idag återfinns i England och Skottland.

Fram till 1200-talet var Ostoja eller Hostoja familjernas stridsrop, som även spelade roll för att riddarna skulle känna igen varandra i strid. Stridsropet övergick på 1200-talet till att bli familjernas efternamn och används före efternamn som senare antogs på 1400-talet. Då hertigen Moscic av Ostojas släktmärke övergick till vapensköld i slutet av 1200-talet, antog alla grenar av släkten, samt vissa riddarsläkter med hög befattning, samma vapensköld som sin befälhavare och därmed skapades Ostoja-klanen, vars vapensköld också kallades Ostoja. Många Ostoja-familjer använder dubbelnamn där Scibor ersätter Ostoja, till exempel Scibor-Rylski, Scibor-Kotkowski eller Scibor-Chelmski, för att understryka anknytningen till klanens huvudlinje och släktskap. (Stiboricz).

Stamvapen Ostoja i Armorial Gelre

De tidigaste kända medlemmar av Ostoja-klanen är comes (Comes rei militaris) Stibor de Poniec, samt comes Stibor de Jableczna år 1099. År 1242 var Moscic de Magni Kozmin hertig av Poznań och Piotr de Krepy var år 1259 kastellan av Sandomierz. Nicolaus Ostoja de Stiboricz avslutade bygget av en romersk kyrka år 1232 i Wysocice, där släktmärket är inristat på den vänstra sidan av kyrkans huvudport.

År 1304 noterades comes Marcin de Chelm et Wola nära Kraków, det finns även noteringar om comes Dobieslaw, comes Sanzimir och comes Imram, alla tillhörande Ostoja-klanen. År 1257 reste Ostoja-klanen en kyrka i Kraków tillsammans med klanen Gryf och 150 år senare uppförde Stibor de Stiboricz släktens kapell vid Sankta Katarina-kyrkan i Kraków, vilken idag sköts av augustiner.[9][10]

Under tiden då Jagiellonätten styrde över det polsk-litauiska samväldet blev Ostoja-klanens roll mindre betydande. Många förändringar kom till i statsförvaltningen och organisationen ändrades. Adliga titlar såsom baron eller greve förbjöds, då adel och ridderskap skulle vara av samma rang, men fick officiellt användas utanför polsk-litauiska väldets gränser. Vojvodtiteln ändrade karaktär från att vara en hertig till att bli det högsta ämbetet med senatorsvärdighet. Ostoja-klanen hade generellt en kritisk syn på Jagiellonättens styre, men spelade en avgörande roll i kriget mot Tyska orden. Med få undantag såg Ostoja-klanen huset Anjou eller von Luxemburg på den polska tronen som mer kompetenta regenter. Ostoja-klanen hade under medeltiden starka band med medlemmarna av Piastdynastin och gav vid flera tillfällen stöd för dess anspråk till den polska tronen.[11]

Familjer som hör till Ostoja-klanen med anor från medeltiden (uradel) blev aldrig dubbade till riddare eftersom riddartitel i Ostoja går i arv. Ostojariddarna var sedan medeltiden friherrar och hade till skillnad från adeln större befogenheter, även om det enligt lag rådde jämlikhet mellan adelssläkterna i Polen. Då det polsk-litauiska väldet föll samman och delades mellan Ryssland, Österrike och Preussen i slutet av 1700-talet, delade dessa makter ut olika titlar såsom baron, greve eller prins till aristokratiska familjer som ville tjäna dem eller betala för en sådan titel. Trots sin ställning sökte inte Ostoja-familjerna några sådana titlar, som av klanen ansågs som främmande, och nöjde sig med sitt gamla arv som friherrar och riddare av Drakens orden. En medlem ur klanen fick dock grevlig titel i Ryssland (Mikorski) och en annan medlem (Czechowicz) blev baron i Österrike. Båda grenarna är utslocknade på svärdssidan.

Vapenskölden[redigera | redigera wikitext]

Modern ver. av Ostoja

Stamvapen Ostoja saknar ursprungligen en rangkrona ovan skölden, olika Ostoja-familjer har genom tiderna använt olika rangkronor. Familjer som har blivit adopterade till klanen efter 1569 använder en adlig. Dessa familjer har oftast en vapensköld som är en "modern" variant av Ostoja och skiljer sig till viss del från det ursprungliga. Adopterade familjer hade i de flesta fall adlig värdighet då de introducerades i klanen och ärvde inte klanmedlemmarnas urgamla titlar. Under senmedeltiden anslöt några av de främsta litauiska och ryska släkterna till Ostoja-klanen, däribland de furstliga familjerna Boratynski, Siemienowicz, Domontowicz och Palecki, samt den framstående släkten Sluszka härstammande från medeltida baroner, vilka alla tillhörde uradeln i sina respektive länder. Till uradel och medeltida baroner räknas även riddarsläkter som Czechowicz, Danielewicz, Krzywiec, Karlewicz, Brodowicz, Raczko, Hrebnicki Doktorowicz med flera, vars egendomar fanns i Litauen, Ryssland, Vitryssland, Moldavien och Ukraina. Det är oklart om dessa släkter blev adopterade till klanen, eller om de flyttade österut i slutet av 1300-talet.

Vapenskölden är upptagen i de flesta medeltida vapenrullorna: Gelre, Lyncenich, Bergshammar (Codex Bergshammar i Stockholm), Toison d'or, Stemmata polonica, Bellenville. Vapenskölden har i de polska vapenböckerna från 1800- och 1900-talen ritats på ett felaktigt sätt, ett svärd ersätter korset och den eldsprutande draken som hjälmprydnad ersattes av fem fjädrar. En adlig krona lades till ovan skölden. Denna variant kallas "modern" version av Ostoja och återfinns i alla adelsbevis och dokument från 1800-talet.

Diplomatiska spelet[redigera | redigera wikitext]

Teckning av sigill tillhörande Stibor de Stiboricz.

Under 1400-talet spelade Ostoja-klanen en betydande roll i maktspelet mellan Polen och Tyska Orden. Officiellt var Sigismund av Ungern i förbund med Tyska Orden och planerade Polens delning, men i praktiken blev det diplomatiska spelet som Ostoja-klanen förde ekonomiskt förödande för Tyska Orden. Den polska sidan företräddes av Moscic de Staszow, Nicolaus de Stiboricz och Nicolaus de Blociszewo, alla tillhörande Ostoja-klanen, samt den Svarte Riddaren (Zawisza Czarny), som ständigt gästade Ostoja-familjer i Slovakien och mäktige regenten Sedziwoj de Szubin, som var far till Stibor de Stiboriczs fru. Den ungerska sidan valde Stibor de Stiboricz att sköta det diplomatiska spelet. Dessa familjemöten resulterade i en plan som påbörjades år 1405 och avslutades 1466, då Tyska Orden fick ge upp fästningen Malbork utan strid och därmed blev dess makt bruten. Då fästningen Malbork intogs av Stibor de Poniec av Ostoja år 1466, finansierades kampanjen av Gdańsk med hertig Jan de Jani av Ostoja i spetsen. Som tack för hjälpen och för att minnas den stora segern, fick Gdańsk en krona i sitt vapen av den polske kungen. Under åren 1411-1457 bestod mer än hälften av Polens armé, som stred mot Tyska Orden, av hertig Jan de Janis och hertig Szarlejski de Stiboriczs styrkor.

I Slovakien bekostade Stibor de Stiboricz en egen stående armé bestående av över 1 000 välutrustade riddare. Såsom hertig av Transsylvanien var han befälhavare över rumänska styrkor och vid behov rekryterade han ett par tusen soldater, som tillsammans utgjorde en modern och mäktig armé, vid större konflikt uppgick hans egna arme till 12 000 riddare och soldater. I samband med en konflikt mellan Österrike och Ungern, brände Stibor de Stiboricz ner Habsburgarnas hertigdöme och påbörjade belägringen av Wien då Habsburgarna slöt fred med Sigismund av Ungern. Därefter fortsatte Stibor med sin armé till Italien, där han tillsammans med florentinske storherren Pipo av Ozora besegrade republiken Venedig i slaget vid Friuli. Under många år förde Stibor de Stiboricz även krig mot hussiter i norr och Osmanska riket i söder.

Strax innan Slaget vid Tannenberg (1410) lät Stibor meddela den polske kungen att Ungern förklarar Polen krig och direkt efter slaget gick hans styrkor in i Polen och brände ner Nowy Sącz, men vände strax tillbaka och åsamkade därigenom ingen egentlig skada. Tyska Orden betalade Sigismund av Ungern en betydande summa pengar för dennes attack mot Polen från söder, men eftersom Sigismund lät Stibor de Stiboricz leda armén, blev det ingen konfrontation med polska styrkor. Den polska sidan var redan tidigare informerad om vad som skulle ske genom diplomatiska kanaler och således offrades Nowy Sącz för den goda sakens skull. Tyska Orden förlorade slaget och fick betala ett stort skadestånd till den polska sidan. Dessa medel lånades sedan ut till Sigismund av Ungern för att denne på ett effektivt sätt skulle kunna föra krig mot Osmanska riket mot att Polen förlänades rika saltgruvor i Spiš-regionen i nordöstra Slovakien. Stibor de Stiboricz har vid två tillfällen återtagit kronan till Sigismund av Ungern tillsammans med den mäktiga Garaysläkten som var Ostoja-klanens närmaste bundsförvanter.[12][13][14]

Stibor de Stiboriczs son, Stibor de Beckov (Stibor II), utökade släktens egendomar och då det blev klart att Albrekt II av Tyskland skulle efterträda Sigismund i Ungern och som tysk-romersk kejsare, slöt Ostoja-klanen och Habsburgarna fred. Stibor de Beckov planerade gifta bort sin dotter Katarina med en polsk prins av Piastdynastin, vars hertigdöme låg intill Stibors, och därmed lägga grund för ett större hertigdöme som skulle bistå huset Habsburg i deras kamp not Hussiterna, Venedig och Osmanska riket. Planerna tillintetgjordes i samband med Stibor II:s tidiga död i en kampanj mot husiter. Enligt testamentet skulle Ostojas egendomar i Slovakien tillfalla övriga släkten i Slovakien i första hand, men då alla linjer utgick i brist på manliga arvingar, tillföll halva västra Slovakien hertig Nicolaus Szarlejski de Stiboricz, som var son till Stibor de Stiboriczs bror. Testamentet ogiltigförklarades dock av Sigismund av Ungern och det ungerska rådet eftersom Szarlejski förde egen politik och gav stöd till husiterna. Hela norra försvarslinjen skulle således tillfalla ungerska rikets fiender. Efter Sigismunds död sökte Szarlejski återta klanens egendomar och ledde en armé in i Slovakien, men fick inget stöd av den polske kungen och på så sätt kunde ungerska och tyska styrkor stoppa Szarlejskis framfart. Szarlejski var den siste av klanens ledande linje som i Ungern kallades Stiborici. Med detta blev Ostoja-klanens ekonomiska makt och särställning i Slovakien bruten.[14][15]

Ostoja-klanen har genom tiderna bidragit med många framstående militärer och vetenskapsmän. Idag är klanen representerad i över 20 olika länder och samlas kring klanens stiftelse med residens och säte i slottet Ostoya nära staden Rzeszów.

Personer ur klanen[redigera | redigera wikitext]

Bobolice tillhörande familjen Kreza av Ostoja.
Stibor de Beckovs gravsten, Nationalmuseet i Budapest.
Slottet Beckov, Ostojaklanens huvudsäte.
  • Halina de Krepy (1270) – dotter till kastellan Piotr de Krepy, räddade Sandomierz under mongolisk räd mot Polen
  • Anna Stiboricz, dotter till Stibor de Stiboricz var mor till Nicholaus av Llok (1410-1477), kung av Bosnien
  • Marianna Ścibor-Marchocka (1603–1652) – skrev kända dikter i prosa
  • Elisabeth Słuszka (1619–1671) – polsk-litauiska väldets rikaste och mest inflytelserika dam, indirekt anledning till det polsk-svenska krigetKarl X Gustav regerade i Sverige och Johan II Kasimir Vasa i Polen
  • Krystyna Ścibor-Bogusławska (-1783) – kunglig ståthållare (polska Starosta) av Wągłczew
  • Karolina Wojnarowska (1814–1858) född Rylski – skrev böcker under pseudonymen Karol Nowowiejski
  • Aleksandra Domontowicz, gift Kołłotaj (1872-1952) - världens första kvinnliga Minister, dotter till rysk general. Radikalfeminist
  • Janina Karłowicz (1882-1937) - verkade för bildning av kvinnor och kvinnas roll i samhället
  • Karola Uniechowska(1904–1955) – volontär, läkare under andra världskriget, deltog i slaget om Monte Cassino
  • Zofia Uniechowska (1909–1993) – fick Virtuti Militari för konspiration mot nazisternas styre i Polen
  • Zofia Ścibor-Rylski – mästerspion under andra världskriget under pseudonymen Marie Springer, hennes arbete ledde till lokalisering av det tyska slagskeppet Tirpitz innan det sänktes av allierade styrkor.
  • Izabela Zielińska född Ostaszewski 1910 – musiker, dekorerad med medaljen Gloria Artis 2011
  • Maja Ostaszewska, född 1972 – känd polsk skådespelerska. Vann utmärkelse som bästa kvinnliga skådespelare år 1998 vid filmfestivalen i Gdynia
  • Antonina Ostoja-Kotkowska – Witold Gombrowiczs mor
  • Zofia Danielewicz (1922-2013) - professor i stomatologi
  • Maria Szyszkowska, född 1920 - professor i filosofi, Senator

Medeltiden[redigera | redigera wikitext]

Orava, ett av klanens många slott.

1500-talet[redigera | redigera wikitext]

Prins Marcin Szyszkowski
  • Maciej Kawęczyński (–1572) – reformmakare i Litauen
  • Michał Maleczkowski – Magnus procurator av Lillpolen 1576–1577
  • Kacper Karliński (–1590) – kunglig ståthållare av Olsztyn 1563–1587, berömd för försvaret av staden 1587
  • Gabriel Słoński (1520–1598) – arkitekt, borggreve av Kraków

1600-talet[redigera | redigera wikitext]

Slott i Warszawa tillhörande Elisabeth Sluszka.
Sluszkaslottet i Vilnius.
  • Krzysztof Słuszka – (–1619) vojevod av Livland
  • Salomon Rysiński (1565–1625) – berömd polsk författare
  • Michał Sędziwój (Michael Sendivogius) (1566–1636) - berömd europeisk alkemist och filosof, var den förste att beskriva syre
  • Marcin Szyszkowski (1554–1630) – biskop av Kraków, prins av Siewierz
  • Wojciech Gajewski – kastellan av Rogozin 1631-1641
  • Piotr Szyszkowski – kastellan av Wojno 1643
  • Mikołaj Szyszkowski – (1590–1643) – biskop och prins av Ermland 1633
  • Krzysztof Boguszewski – (–1635) – känd polsk konstnär som verkade i Storpolen
  • Aleksander Słuszka - (1580–1647) – kastellan av Samogitien, vojvod av Minsk (–1638), Novgorod (–1642) och Traki (–1647)
  • Pawel Danielewicz, domare av Vilnius 1648, marskalk vid Högsta domstolen i Litauen, kunglig ståthållare av Intursk
  • Łukasz Gajewski – kastellan av Santok 1661
  • Bazyli Brodowicz - kastellan av Poloniec 1657-1664
  • Jan Stachurski – generalmajor 1664
  • Kazimierz Siemienowicz (1600–1651) – Artillerigeneral, ingenjör. Känd för sitt verk Artis Magnae Artilleriae som under 200 år var främsta handbok och manual i Europa i ämnet artilleri.
  • Michał Scibor-Rylski – kastellan av Gostynin 1685
  • Bogusław Aleksander Unichowski (–1700) – vojevod av Troki 1696
  • Mikołaj Scibor Marchocki – kastellan av Malogoski (Żarnòw) 1697
  • Josef Bogusław Sluszka (1652–1701) – Hetman, kastellan av Troki och Vilnius

1700-talet[redigera | redigera wikitext]

Ostaszewskislottet i Wzdow, i familjens ägo till början av andra världskriget.
Ett rum i Ostoyaslottet, idag tillhörande familjen Rylski av Ostoja.

1800-talet[redigera | redigera wikitext]

  • Tadeusz Błociszewski (–1803) – generalmajor
  • Michał Ostaszewski (1720–1816) – organiserade Bar-konfederationen i Nedre Karpaterna[förtydliga]
  • Tomasz Ostaszewski(1746–1817) – biskop av Plock
  • Antoni Baranowski (1760–1821) – generalmajor
  • Ignacy Ścibor Marchocki (1755–1827) – Utropade Minkowcestaten på rysk mark som blev förebild på den polska landsbygden.
  • Jan Czeczot (1796–1847) – känd litauisk poet och etnograf
  • Jakub Ulejski (1782-1853) - ledare och överbefällhavare för den polska armen i Wielkopolska, Bar-konfederationen
  • Andrzej Miklaszewski – rysk general 1863
  • Spirydion Ostaszewski (1797–1875) – skrev ner och gav ut "polska legender"
  • Kacper Kotkowski (1814–1875) – präst, ledde upproret mot Ryssland i Sandomierz
  • Maciej Józef Brodowicz (1790-1885) - professor vid i medicin vid Jagellonska universitetet
  • Stanisław Błociszewski (1804–1888) – en av ledarna i upproret mot Ryssland, erhöll Virtuti Militari
  • Teofil Wojciech Ostaszewski (1807–1889) – initierade lagar och förordningar att omfatta även bönder, guvernör i grevskapet Brzostowo
  • Łukasz Solecki (1827–1900) – biskop av Przemyśl, professor vid universitetet i Lviv
  • Jan Aleksander Karłowicz (1836–1903) – känd etnograf och språkvetare, avhandlade ämnet folkloristik
  • Mieczysław Karłowicz (1876–1909) – tonsättare och dirigent
  • Zygmunt Czechowicz (1831–1907) – initierade generalstrejk och landsomfattande uppror i Vitryssland
  • Hipotit Brodowicz – generalmajor

1900 och 2000-talet[redigera | redigera wikitext]

General Rylski av Ostoja
General Bohatyrewicz av Ostoja
  • Stanisław Ostaszewski (1862–1915) – uppfinnare
  • Adam Mokrzecki (1856–1921) – generalmajor i preussiska armén, general i den polska
  • Rudolf Starzewski – legendarisk utgivare av skriften "Czas", omskriven i Wyspiańskis "Bröllopet"
  • Stefan Mokrzecki (1862–1932) – general i den polska armen
  • Witold Ścibor-Rylski (1871–1926) – general
  • Władysław Chotkowski (1843–1926) – professor och chef för Jagellonska universitetet
  • Włodzimierz Zagórski (1882–1927) – general, polska flygvapnet
  • Adam Ostaszewski (1860–1934) – känd uppfinnare, lingvist
  • Adam Ostaszewski (1866–1934) – president av Plock
  • Bronisław Bohatyrewicz (1870–1940) – general, dog i Katyn
  • Kazimierz Suchcicki (1882-1940) - general, dog i Katyn
  • Adam Hrebnicki-Doktorowicz (1857–1941) – professor och forskare (utveckling av jordbruk)
  • Casimir Ostoja-Zagorski (1883–1944) – pionjär, känd fotograf
  • Stanisław Ostoja-Chrostowski (1897-1947) - professor och Rektor vid Konstakademin i Warszawa (Akademia Sztuk Pięknych w Warszawie)
  • Zygmund Ignacy Rylski (1898-1945) – i Polen legendariske Major Hańcza
  • Maciej Starzewski (1891-1944) - professor i juridik vid Jagellonska universitetet i Krakow
  • Wacław Krzywiec (1908–1956) – legendarisk kommendörkapten av örlogsfartyget ORP Błyskawica
  • Maxim Rylski, (1895–1969) – känd poet i Ukraina, finns en park och ett institut uppkallat av honom i Kiev, samt 3 statyer
  • Stanisław Doktorowicz-Hrebnicki (1888–1974) – professor i geologi
  • Antoni Uniechowski (1903–1976) – känd polsk tecknare
  • Bronisław Hełczyński (1890–1978), professor vid Oxford, utrikesminister (polska exilregeringen i London)
  • Aleksander Ścibor-Rylski (1928–1983) – poet, skribent och filmdirektör
  • Tadeusz Sędzimir (1894–1989) – världskänd uppfinnare
  • Joseph Stanislaus Ostoja-Kotkowski (1922–1994) – världskänd artist (laserteknik)
  • Andrzej Tadeusz Solecki (1923-1994) - professor vid Jordbruksakademin i Krakow
  • Tadeusz Ostaszewski (1918–2003) – professor i konst vid Jagellonska universitetet i Krakow
  • Adam Kozłowiecki (1911–2007) – ärkebiskop av Lusaka i Zambia.
  • Andrzej Zagórski (1926–2007) – skrev 250 böcker om motståndsrörelsen under andra världskriget, officer.
  • Andrzej Ostoja-Owsiany (1931–2008) – polsk senator
  • Romuald Ireneus Ścibor Marchocki (1926-2010) - matematiker, dubbad av Englands Drottning.
  • Jerzy Józef Trzcieniecki (1920-2014) - advokat, domare och ekonomi professor vid Universitetet i Katowice
  • Julian Henryk Raczko (född 1936) - professor i bildkonst, nominerad av Polens president 1999.
  • Zbigniew Ścibor Rylski (född 1917) – folkkär general
  • Janusz Ostoja-Zagórski (född 1943) - professor i humaniora, Rektor vid Kazimierz Wielki Universitetet i Bydgoszcz
  • Jerzy Antoni Ostoja-Sędzimir - professor i chemi vid Akademia Górniczo-Hutnicza im. St. Staszica i Krakow
  • Eustachy Rylski (född 1944) – välkänd polsk dramaförfattare
  • Martin Ostoja Starzewski - professor i materialvetenskap vid Universitet i Illiois
  • Błażej Ostoja Lniski (född 1984) - professor i konst. Konst Akademin i Warszawa (Akademia Sztuk Pieknych w Warszawie)

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Källor och publikationer[redigera | redigera wikitext]

  • prof. Jozef Szymanski, Herbarz rycerstwa polskiego z XVI wieku, Warszawa 2001, (Medeltida riddarklaner och dess vapen) ISBN 83-7181-217-5
  • Piotr Nalecz-Malachowski, Zbior nazwisk szlachty, Lublin 1805, reprint Biblioteka narodowa w Warszawie 1985, (Förteckning över polsk adel)
  • M. Cetwiński i M. Derwich, Herby, legendy, dawne mity, Wrocław 1987 (Legender och myter)
  • K. Jasiński: Rodowód pierwszych Piastów, Poznań: 2004, pp. 185–187. ISBN 83-7063-409-5. (Piastdynasti, ursprung)
  • Franciszek Ksawery Piekosinski, Heraldyka polska wiekow srednich [Medeltida polsk heraldik], Cracow, 1899
  • Karol Olejnik: Cedynia, Niemcza, Głogów, Krzyszków. Kraków: Krajowa Agencja Wydawnicza, 1988. ISBN 83-03-02038-2.
  • K. Jasiński: Rodowód pierwszych Piastów, Poznań: 2004, pp. 185–187. ISBN 83-7063-409-5.
  • Bartosz Parpocki, Herby Rycerstwa Polskiego, Krakow 1584, Kazimierz Jozef Turowski edition, Krakow 1858, Nakladem Wydawnictwa Bibliteki Polskiej (Förteckning över polska riddarsläkter, vapenbok)
  • Norman Davies, Boże igrzysko, t. I, Wydawnictwo ZNAK, Kraków 1987, ISBN 83-7006-052-8 (God's playground)
  • Oswald Balzer was in favor of 1086 as the year of birth, in bases of the records of the oldest Polish source: Roczniki Świętokrzyskie and Rocznik kapitulny krakowski; O. Balzer: Genealogia Piastów
  • Oswald Balzer O., Genealogia Piastów, 2. wyd., Kraków 2005, ISBN 83-918497-0-8. (Piastdynastin's genealogi)
  • K. Tymieniecki, Procesy tworcze formowania sie spoleczenstwa polskiego w wiekach srednich, Warszawa 1921 (Statsbildningen under tidig medeltid i Polen)
  • Ornatowski, www.ornatowski.com
  • W. Semkowicz, O litewskich rodach bojarskich zbratanych ze szlachta polska w Horodle w 1413r., Miesiecznik Heraldyczny t. VI/1913, s.144-145, 176 (Om litauiska bojar släkter och adoption av dessa släkter till polska i Horodle 1413)
  • Jan Dlugosz, Annales seu cronici incliti regni Poloniae, Annals of Jan Dlugosz (English translation of key sections of the work, ISBN 1901019004)
  • Urbasie, www.urbasie.com, Rycerze (do XV), p. 3, www.urbasie.org (Ostojas stamgårdar runt 1400)
  • J.Bieniak, Wielkopolska, Kujawy, ziemia leczycka w latach 1300-1306, Roczniki Towarzystwa Naukowego w Toruniu, t.LXXIV, z.2/1969. (Kujawy och Storpolen under åren 1300-1306).
  • Kaspar Niesiecki, Herbarz Polski, print Jan Bobrowicz, Leipzig 1839-1846 (Herbarz = vapenbok)
  • Sroka, Stanislaw A. : Scibor ze Sciborzyc. Rys biograficzny. In: Polska i jej sasiedzi w póznym sredniowieczu. Kraków, Towarzystwo Naukowe "Societas Vistulana" 2000 (Stibor de Stiboricz, biografisk skiss. Polen och dess grannar under senmedeltiden)
  • Louis I. (2009). In Encyclopædia Britannica. Retrieved 24 april 2009, from Encyclopædia Britannica Online: http://www.britannica.com/EBchecked/topic/348730/Louis-I
  • László: A magyar állam főméltóságai Szent Istvántól napjainkig - Életrajzi Lexikon (The High Officers of the Hungarian State from Saint Stephen to the Present Days - A Biographical Encyclopedia); Magyar Könyvklub, 2000, Budapest; ISBN 963-547-085-1
  • Mályusz, Elemér: Zsigmond király uralma Magyarországon (Kung Sigismunds regeringstid i Ungern); Gondolat, 1984; ISBN 963-281-414-2
  • Dvořáková, Daniela : Rytier a jeho kráľ. Stibor zo Stiboríc a Žigmund Lucemburský. Budmerice, Vydavatel'stvo Rak 2003, ISBN 978-80-85501-25-4 (Riddaren och hans Konung, Stibor de Stiboricz och Sigismund av Luxemburg)
  • Bogyay, Thomas von. "Drachenorden." In: Lexikon des Mittelalters 3. Munich, 1986 (Drakens orden)
  • Antoni Eckstein "Dzieje Ponieca do połowy XVI wieku”. Roczniki Historyczne nr 2, 1926 (Staden Poniec historia)
  • Bran Castle Museum official site, section about Dracula[1]
  • John V.A. Fine, The Late Medieval Balkans
  • Florescu and McNally, Dracula, Prince of Many Faces
  • György Fejér (ed.), Codex diplomaticus Hungariae X.4. No. CCCXVII. Buda, 1841
  • Rezachevici, "From the Order of the Dragon to Dracula" (Från Drakens Order till Dracula)
  • Gusztáv Wenzel: Stibor vajda, Budapest 1874 (Hertig Stibor)
  • Archiwum Sióstr Augustianek, ul. Skałeczna 12, Kraków, datowany: w Krakowie, 25 marca 1987 r., na podstawie materiałów archiwalnych T.II.ASA, s. Aleksandra Józefa Trojan (Augustinernas arkiv i Ostoja klanens kapell)
  • László, Gyula (1996), The Magyars - Their Life and Civilisation, Corvina, p. 195, ISBN 963-13-4226-3
  • Nobility in the Kingdom of Hungary (Wikipedia)
  • D. Piwowarczyk, Poczet rycerzy polskich XIV i XVw, Publisher: BELLONA, Year of edition: 2008, Language: polski, ISBN 9788311111097."
  • Bożena Mściwujewskiej–Kruk, Ryszard Kruk, Almanch Muszyny 2007
  • Julia Radziszewska, Studia spiskie. Katowice 1985 (En studie över Spisz)
  • A. Prochaska, Scibor ze Sciborzyc, Roczniki Tow. Nauk. w Tor., R19: 1912
  • Igor Ďurič, Národná Obroda. 2004-06-08 [1]. Retrieved January 19, 2008.
  • Meier, Jörg; Piirainen, Ilpo Tapani; Wegera, Klaus-Peter, Deutschsprachige Handschriften in slowakischen Archiven, Berlin 2009, ISBN 978-3-11-019334-3 (Tyskspråkiga handskrifter i Slovakiska arkiv)
  • Albert II. (German king). Encyclopædia Britannica (11th ed.). 1911.
  • Marian Biskup, Wojna trzynastoletnia, Gdańsk 1965 (Trettonåriga kriget)
  • Armorial de Gelre 1370-1395, Bibliothèque Royale de Bruxelles (ms. 15652-56)
  • Sandomierz.pl, oficialny serwis miasta Sandomierza, historia-sandomierskie legendy (Sandomierz, legender)
  • Minakowski, ISBN 83-918058-3-2
  • Adam Boniecki "Herbarz Polski" Warszawa 1899-1913
  • Severyn Uruski "Rodzina. Herbarz Szlachty Polskiej", Warszawa 1904-1917
  • Kasper Niesiecki, "Herbarz Polski" Leipzig, 1839–1846
  • Wojciech Wijuk Kojalowicz, Herbarz, Krakow 1897
  • Tomasz Lenczewski, "Genealogie Rodow Utytulowanych w Polsce", 1995–1996 (Betitlad adel i Polen)
  • Szymon Konarski, "Armorial de la Noblesse Polonaise Titree", Paris 1958
  • Hungarian Aristocracy (Magyar Arisztokrácia) - http://ferenczygen.tripod.com/
  • Stanislaw Estreicher, "Bibliografia Polska, Drukarnia Universytetu Jagiellonskiego, Krakow 1912
  • Tadeusz Korzon, "Wewnetrzne dzieje Polski za Slanislawa Augusta", Krakow 1897 (Inrikespolitiken under Stanisław II August Poniatowskis styre
  • T. Chrzanowski, "Dziedzictwo. Ziemianie polscy i ich udział w życiu narodu", Kraków, Znak, 1995 (Godsägare och dess inflytande)
  • J. Żarnowski, "Społeczeństwo II Rzeczypospolitej 1918-1939", Warszawa 1973 (Samhället i Polen 1918-1939)
  • Polska Akademia Nauk, "Polski Slownik Biograficzny" (Polish Biographical Dictionary), Krakow from 1935
  • Sylwester Groza, „Hrabia Ścibor na Ostrowcu”, tom I–II, Warszawa 1848 (Greve Stibor (Marchocki) i Ostrowo)
  • History of Transylvania by Akadémiai Kiadó http://mek.niif.hu/03400/03407/html/118.html
  • P. Engel, Zsigmond bárói (The barons of Sigismund), in E. Marosi et al.
  • Manteuffel, Tadeusz (1982). The Formation of the Polish State: The Period of Ducal Rule, 963-1194. Wayne State University Press. p. 149. ISBN 9780814316825
  • Pal Engel, The realm of St. Stephen, a History of Medieval Hungary 895-1526, New York 2001, ISBN 1-85043-977-X
  • Polski Słownik Biograficzny t. 42 s. 436 STARZEWSKI Maciej Jan Adolf h. Ostoja (1891-1944)
  • Błażej Ostoja Lniski - http://www.blazejostojalniski.com/index.php?/o-mnie/

Fotnoter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Dvořáková, Daniela, Rytier a jeho kráľ. Stibor zo Stiboríc a Žigmund Lucemburský. Budmerice, Vydavatel'stvo Rak 2003, ISBN 978-80-85501-25-4
  2. ^ Sroka, Stanislaw A. : Scibor ze Sciborzyc. Rys biograficzny. In: Polska i jej sasiedzi w póznym sredniowieczu. Kraków, Towarzystwo Naukowe "Societas Vistulana" 2000, s. 139-158
  3. ^ Pal Engel, The realm of St. Stephen, a History of Medieval Hungary 895–1526, New York 2001, ISBN 1-85043-977-X
  4. ^ Adam Boniecki "Herbarz Polski" Warszawa 1899–1913, Severyn Uruski "Rodzina. Herbarz Szlachty Polskiej", Warszawa 1904-1917, Kojalowicz, Kasper Niesiecki, "Herbarz Polski" Leipzig, 1839–1846
  5. ^ Franciszek Ksawery Piekosinski, Heraldyka polska wiekow srednich [Polish Heraldry of the Middle Ages], Cracow, 1899
  6. ^ [a b] Projektet Ostoja_clan på FTDNA
  7. ^ W. Semkowicz, Włodycy polscy na tle porównawczem słowiańskiem, Kwartalnik historyczny, 4, 1908, s.613
  8. ^ Projektet Ostoja_clan på FTDNA 2012
  9. ^ Spiechowicz-Jędrys Agnieszka, Janicka-Krzywda Urszula, Kościół Św. Katarzyny w Krakowie, Kraków 2006
  10. ^ Crossley Paul, Gothic Architecture in the Reign of Kasimir the Great, Kraków 1985.
  11. ^ Om Abel Biel av Ostoja
  12. ^ Sroka, Stanislaw A. : Scibor ze Sciborzyc. Rys biograficzny. In: Polska i jej sasiedzi w póznym sredniowieczu. Kraków, Towarzystwo Naukowe "Societas Vistulana" 2000
  13. ^ Dvořáková, Daniela : Rytier a jeho kráľ. Stibor zo Stiboríc a Žigmund Lucemburský. Budmerice, Vydavatel'stvo Rak 2003, ISBN 978-80-85501-25-4
  14. ^ [a b] A. Prochaska, Scibor ze Sciborzyc, Roczniki Tow. Nauk. w Tor., R19: 1912
  15. ^ Gusztáv Wenzel: Stibor vajda, Budapest 1874

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]