Alfred Adler

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Alfred Adler.

Alfred Adler, född 7 februari 1870 i Penzing, Österrike-Ungern, död 28 maj 1937 i Aberdeen, Skottland (i exil), var en österrikisk läkare och psykolog, grundare av individualpsykologin, med teorier om bland annat mindervärdeskomplex.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

1902 träffade han Sigmund Freud och de grundade Wiens Psykoanalytiska Förening, med Adler som ordförande. Senare skulle Adler, i likhet med Carl Gustav Jung, ta avstånd från vissa av Freuds mest centrala teorier. Adler var mer än Freud påverkad av Friedrich Nietzsche. 1912 skrev Adler Über den nervösen Charakter. Lou Salome, som lärde hos Freud men tyckte om Adler också sa: "Freud ställer diagnosen. Adler tillhandahåller medicinen."

Adler var till skillnad från Freuds psykosexuella fokus, inriktad på livsstilar, aggressionen och maktbegäret. Han förklarade neurotiska störningar i ljuset av kompensation för mindervärdeskomplex, vilket tar sig uttryck i orealistiska mål. Dena dynamik skulle man bara kunna stoppa ined att patienten fick insikt i hans egen logik. Han var emot att analytikern satt bakom patienten medan denna låg på en soffa. Adlers förståelse av terapi var en emancipatorisk akt, där patient och analytiker sitter mitt emot varandra och för en konversation som bygger på respekt. Patienten rotar inte bara i hens barndom utan försöker också att förstå efter vilken sorts dynamik hen lever i nutiden. Analytikern försöker att analysera hur patientens "livstil" fungerar. Med det menar han, logiken och mönster som för till hans handlingar. Vad vinner hen igenom hens beteende? Vad är hen rädd för? Vilket ideal försöker hen att skydda? För Adler var det viktigt hur föräldrarna interagerar med varandra. Kvinnans emancipation spelade en stor roll för honom i detta sammanhang. Också viktigt i hans ögon var ställningen i systerskaran. Syskon utvecklar olika talanger och problembeteende beroende på om dom blir född först, som mellanbarn eller yngst. Adler hänvisade till att man ej får försumma eller skäma bort barn, utan ska respektera och förstå dem, men också se till att dom anstränger sej, blir modig och utveckla gemenskapskänsla. Han sa: "Att älska sina barn är alltid nyttigt, förutan om man inte älskar alla barn lika mycket." Framförallt tänkte han på flickor som oftast inte fick samma uppmärksamhet och möjlighet som pojkar.

Gemenskapskänsla var ett centralt begrepp för Alfred Adler. Man kan inte bli lycklig, om man ej känner gemenskapskänsla emot sina medmänniskor, var han övertygad om. Till en kvinna, som konsulterade honom en dag, sa han: "Jag har ett botmedel för din olycka. Men det kommer inte att vara lätt för dej att följa mitt råd. Men om du klara av läxan, så kan jag med säkerhet såja, att du kommer att bli lycklig: En gång om dagen ska du sätta en handling som bara är nyttig för en annan person." Alfred Adler utgick ifrån att människor blir lycklig om dom kan lösa dom "tre livsproblemen": Kärlek, yrke och socialtät. Eftersom han trodde att vuxna oftast var för neurotiskt för att lätt kunna lära sej gemenskapskänsla, byggde han upp rådgivningsbyråer för föräldrar i hela Wien. Sedan planerade han dom första statliga förskolor i Wien tillsammans med den socialistiska regeringen. Där fick barnen nyttig mat, lärdomar men också sjukvård. Förskolhusen var byggd för detta ändamål och hade stora trädgårdar med vattenspel, stora låga fönster och utbildade personal. På det sättet skulle man bygga ett nytt samhälle, där människor är medmänniskor, hoppades Adler. Adler var enormt populär. När han höll tal på folkhögskolorna i Wien strömmade människorna in och stod i rad enda ut på gatan för att lyssna på honom.

Med Nationalsocialisterna tog den epokalt äran sitt slut. Alfred Adler flydde till USA, lärde sej engelska och tog körkort, för att han ville nå ut till så mycket folk som möjligt. I USA blev han varmt välkomnad. Man älskade sina tal där precis som i Wien. Men eftersom han dog mycket plötsligt redan 1937 i Aberdeen i Skottland, kunde han inte sprida hans tankar med samma intensitet som många av hans kollegor klarade av att göra. Han hade ofta sagt: "För mej är det inte viktigt, att mitt namn överlever, utan att mina tankar överlever." Och det var också vad som inträffade. Fast han grundade så viktiga begrepp som mindervärdeskomplex, uppfan den idag självklara samtalsterapin, analyserade hur familjekonstellation och familjedynamik influera barnet och postulerade att inte bara det förflutna utan också framtiden ska spela en roll i terapin, är han idag nästan bortglömd. Hans idéer kan man dock finna i varje modern terapiform.


Källor[redigera | redigera wikitext]