Makt

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
En "makt" kan även syfta på en suverän stat.
Tony Blair och George W. Bush, två personer som hade verkställande makt som regeringschefer i sina länder.

Makt är ett sociologiskt, teologiskt, organisationsteoriskt och filosofiskt begrepp som beskriver möjligheten att efter egen vilja fatta beslut som verkställs. Makt är ett relativt begrepp, som förutsätter minst två parter: en part A som begär något, och en annan part B som uppfyller denna begäran. Premissen för att A skall ha makt är att B är beroende av A. Beroendet kan vara olikartat till karaktären, och A kan i vissa fall framkalla detta förhållande.

Maktbegreppet[redigera | redigera wikitext]

Maktbegreppet är i hög grad ett relationsbegrepp: Om A står i ett visst förhållande till B, kan man beskriva det som att A har makt över B. A och B kan vara individer, grupper, system och kostar m.m. För att A skall kunna utöva makt över B, måste det finnas förutsättningar för ett sådant maktutövande. Villkoren för maktutövning går att beskriva på följande vis:

  1. A förmår B att handla annorlunda än B annars skulle gjort.
  2. A förmår B att handla på ett för B icke önskvärt sätt.
  3. A förmår B att handla som B gör genom hot om sanktion.
  4. A förmår B att handla på ett sätt som strider mot B:s egentliga intressen.
  5. B gör vad A vill att B skall göra.
  6. A strävar medvetet att ändra B:s beteende.

Resurser och maktutövning[redigera | redigera wikitext]

Om man skall kunna utöva makt måste man ha resurser att utöva den med, det vill säga tillgångar vars innehav möjliggör ett reellt inflytande. Maktresursernas karaktär kan skifta högst betydligt beroende på var eller på vilken nivå i samhället man befinner sig. Exempel på maktresurser kan vara:

1) Retorisk förmåga. 2) Kunskap (okunnighet är vanmakt). 3) Prestige och status. 4) "Närhet till makthavarens öron". 5) Kontroll av produktionsmedel. 6) Kontroll över opinionsbildning.

Maktutövning är kostsam. Ju mindre maktresurser en makthavare behöver använda, desto billigare blir det för honom. Det gäller därför att finna metoder som kostar så lite som möjligt för den som innehar makten. De vanligaste metoderna för maktutövning kan listas upp enligt följande:

1) A har fysisk kontroll över B:s kropp. 2) A har kontroll över de vinster och kostnader B kan få. 3) A kontrollerar den information som B får. 4) B låter sig påverkas av en positiv inställning till A. (Karisma)

Det råa våldet kostar mycket, likaså att ha en ständig kontroll över människors kroppar (till exempel slaveriet). Därför har 2), 3) och 4) fått en ökad betydelse.

Historik[redigera | redigera wikitext]

Att studera makt är en väldigt gammal företeelse. Man vet att så länge som det funnits skriftliga källor har vi analyserat maktens innersta väsen. För västerländskt vidkommande härstammar de mer systematiska studierna om maktens anatomi från den grekiska filosofin. Man kan här nämna Platons Staten, Aristoteles ,Politiken och den grekiske historieskrivaren Thukydides Peloponnesiska krigets historia, som exempel på arbeten där makten behandlas både teoretiskt och empiriskt.

De som studerar makt utgår, i grova drag, från två olika metodologiska förutsättningar. Den första kan betecknas som normativ, i det att den i huvudsak fäster uppmärksamhet på frågor som; Vem bör styra och vem bör lyda och varför? Klassiska representanter för denna inriktning är Platon, företrädarna för den på 1600-talet framväxande politiska individualismen Thomas Hobbes och John Locke och den franske filosofen Jean-Jacques Rousseau. Den andra inriktningen betecknar vi som empirisk. Den vill i första hand ha svar på frågor som; Hur är makten fördelad och hur utövas den? Representanter är Thukydides, Michel Foucault, Niccolo Machiavelli, Karl Marx och Max Weber.

Typer av makt[redigera | redigera wikitext]

Betvingande makt[redigera | redigera wikitext]

En form av makt bygger på våld (coercive power) vilket förutsätter att B bestraffas med terror om inte A:s makt iakttages. Ett sådant förhållande kan uppkomma genom att A är fysiskt stark, har starka band med ett stödjande kollektiv, är verbalt slagfärdig, kan utesluta B från en önskad position, med mera. Motsatsen till detta slags makt är belöningsmakt (reward power) där A kan ge B förmåner, en position, pengar eller annat erforderligt.

Formell makt[redigera | redigera wikitext]

I formella sammanhang är legitimitetsmakt (legitimate power) den gängse, vilket innebär att A har en strukturell position som medger möjlighet att kräva av B att iakttaga makten. Positionen kan vara en chefsbefattning, och andra auktoritetsroller.Informell makt är motsatsen till formell, det kan exempelvis vara vad storebror får göra mot lillebror. Lagar som styr vad polisen får göra är formell makt.

Expertmakt[redigera | redigera wikitext]

En annan form av makt är expertmakt (expert power) vilket innebär att A har en expertis eller förmåga som B finner erforderlig. Denna makt har till exempel läkare som ger råd till patienter, eller ekonomer i företag.

Referentiell makt[redigera | redigera wikitext]

En sista grupp kallas referentiell makt (referent power), eller karismatisk makt, som innebär att A har vissa personliga egenskaper som B beundrar och vill identifiera sig med.

Relationen mellan A och B[redigera | redigera wikitext]

Beroendet B känner för A förutsätter att vad A har att erbjuda är viktigt för B, att A kan skrämma B, eller att A är oersättlig.

Generellt kan sägas att ju mer sanktioner A utfärdar mot B, desto mindre populär är A. Ju mer A presenterar beslut för B genom att förklara och resonera, desto högre är populariteten. Likaså om A har auktoritet bland sina överordnade, minskar dennes popularitet bland dem. Andra taktiker för att uppnå makt är att upprätta goda relationer, hämta stöd från andra i organisationen, eller förhandla.

Makt kan innehas individuellt eller i grupp. Det senare kallas koalition om den är temporär eller informell.

Makt definieras av Sociologen, C. Wright Mills,främst med utgångspunkt från dess potentiella makt och inte från dess faktiska maktutövning. Även om maktinnehavare underlåter att handla, utövar han alltså makt. En sådan form av "obeslutsamhet" kan till och med få större konsekvenser för allmänheten, genom att händelser får ha sin gång. Sådan makt kan beskrivas som förmågan att skapa historia, d.v.s. en individs eller grupps förmåga att påverka en stor grupp av människor och deras verksamhet och leverne på ett avgörande sätt

Enligt Michel Foucaults relationella maktbegrepp är makt någonting som uppstår i interaktionen mellan människor. Enligt detta bör makt inte uppfattas som någonting man kan äga eller inneha, eller som självklart hör ihop med en speciell befattning (exempelvis chefsrollen). Makt är istället någonting dynamiskt som skapas mellan människor i deras interaktion med varandra och som alltid kan förändras och omformas. Vad som dock existerar är maktkoncentration och mer eller mindre asymmetriska maktrelationer. Att makt koncentreras till en viss person/grupp eller att maktrelationen blir asymmetrisk till en individs fördel beror bland annat på vilka komponenter (resurser) som är viktiga i det givna sammanhanget samt parternas förväntningar på relationen.

Med förväntningar menas vilka föreställningar som individerna har om hur relationen kommer att gestalta sig. Om båda parter förväntar sig att den ena ska inneha maktövertaget kommer så också bli fallet.

Förväntningarna styrs i stor utsträckning av maktrelationens andra komponent, resurserna, som tex. kan bestå av kunskap, pengar, vältalighet, ansvar, befogenheter. Exempelvis medför ett stort ansvarstagande ofta att den personen tillåts bestämma över det område som ansvaret gäller, och således blir ansvaret över området en resurs i maktrelationen till andra. Inte heller resurserna är någonting som är konstant eller som i sig själva innehåller makt; en viss resurs som innebär maktasymmetrisk fördel i en viss situation kan i en annan situation vara värdelös eller till och med till nackdel.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Andrew Cox. Paul Furlong. Edward Page, Power in capitalist,society, Theory, explanations and cases, Brighton ,1986.
  • Jürgen Habermas. Theorie des Kommunikative handels. Band I-II, Frankfurt am Main, 1981.
  • C. Wright Mills Power, Politics and People: The Collected Essays of C. Wright Mills ,red. I.L. Horowitz, New York 1963.
  • Stephen P. Robbins, Organizational Behavior, Prentice Hall, New Jersey, 9e upplagan, 2001, kapitel 12
  • Max Weber. Wirtshaft und Gesselschaft,Thuebingen ,1922.