Allmän plats

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök

Allmän plats var ett juridiskt begrepp vars ursprung kommer från den allmänna Ordningsstadgan från 1956, som numera är upphävd och ersatt av stadsstadgorna. Allmän plats avsåg då väg, gata, torg eller område som är tillgängligt för alla. Begreppet används på det stora hela inte idag, utan har ersatts med benämningen offentlig plats. Allmän plats förekommer dock fortfarande i plan- och bygglagen ("en gata, en väg, en park, ett torg eller ett annat område som enligt en detaljplan är avsett för ett gemensamt behov")[1] samt i vapenlagen och i brottsbalken. I brottsbalken avser man då också butiker, kyrkor, restauranger, teatrar och tåg som allmänna platser.

Reglerna för allmän plats gäller oavsett vem som äger marken, om marken iaspråktagits för att vara tillgänglig för allmänheten. Dock måste marken för att bli allmän plats tas i anspråk som sådan. Detta görs genom att en Lantmäteriförrättning genomförs, varvid hela eller i förekommande fall delar av fastigheten går över och blir allmän plats. I samband med övergången skall markägaren gottgöras ekonomiskt av den exempelvis samfällighet som tagit marken i anspråk som allmän plats. Om i detaljplan som allmän plats planerad allmän plats inte tas i anspråk som sådan, finns något inom Plan- och Bygglagen som betecknas pågående användning, vilket innebär att den dittills pågående användningen är tillåten tills ianspråktagande sker.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ 1 kap. 4 § 2 stycket Plan- och bygglagen (2010:900), SFS, Näringsdepartementet.