Alternativ för Tyskland

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Alternativ för Tyskland
Alternative für Deutschland
Alternative-fuer-Deutschland-Logo-2013.svg
FörkortningAfD
LandTyskland
PartiordförandeJörg Meuthen,
Alexander Gauland
Grundat6 februari 2013 (6 februari 2013)
HuvudkontorSchillstrasse 9-10
10785 Berlin
Antal medlemmar20 314 (8:a)
Politisk ideologiNationalkonservatism
Nationalism
Högerpopulism
Euroskepticism
Politisk positionHöger till extremhöger
Politisk grupp i EuropaparlamentetID-gruppen
Färg(er)Blått
UngdomsförbundJunge Alternative
Europaparlamentet
Röstandel
11,0 %
Mandat
11 / 96
Förbundsdagen
Röstandel
12,6 %
Mandat
89 / 709
Webbplats
http://www.alternativefuer.de
Tysk politik
Politiska partier
Val

Alternativ för Tyskland (tyska: Alternative für Deutschland, AfD) är ett högerpopulistiskt och nationalistiskt parti i Tyskland grundat 6 februari 2013[1]. AfD grundades som ett nationalkonservativt och euroskeptiskt parti, där en av huvudfrågorna var att verka för en upplösning av eurosamarbetet. Senare har eurofrågan hamnat i skuggan av kritik mot invandring och islam.[2]

Historia[redigera | redigera wikitext]

Partiets förhistoria (1992-2012)[redigera | redigera wikitext]

I och med Maastrichtfördraget från 1992 satte EU som mål att införa en europeisk valuta vilket ledde till att en grupp eurokritiker runt FDP-politikern Manfred Brunner. De bildade partiet Bund freier Bürger (BFB) som kombinerade euromotståndet med högerpopulistiska ämnen som t ex migration. Joachim Starbatty (medlem i förbundsstyrelsen för BFB på 90-talet) skulle senare tillhöra en av initiativtagarna till Alternative für Deutschland.[3]

Partiet formeras (2012-14)[redigera | redigera wikitext]

Den utlösande orsaken till att bilda Alternative für Deutschland blev räddningspaketen till Grekland och andra euroländer som tyska förbundsdagen godkände åren 2010-2012 och som ledde till att en proteströrelse bildades, bestående av CDU- och FDP-politiker samt enskilda mer framstående personer som nationelekonomen Bernd Lucke, Hans-Olaf Henkel, ordförande för Bund deutscher Industrie (BDI, kan jämföras med Svenskt näringsliv) och Beatrix von Storch, initiativtagare till den fundamentalkristna internetplattformen "Zivile Koalition" samt politikerna Alexander Gauland, Konrad Adam och Gerd Robanus. I september 2012 bildade dessa personer gruppen Wahlalternative 2013. I ett manifest riktade de hård kritik mot den tyska regeringens hantering av eurokrisen. Gruppen fick snabbt stöd av ett flertal framstående ekonomer, journalister och företagsledare.[4][3][5] Efter misslyckade försök till samarbete med mindre regionala partier omformades gruppen officiellt till ett politiskt parti i april 2013, när den första partikongressen hölls i Berlin.[6] Det officiella datumet då AfD grundades är den 6 februari 2013.[3]

AfD grundades med valutapolitiken och synen på euron som huvudsaklig fråga. I det valmanifest som antogs på partikongressen 2013 stod som första punkt kravet på "en ordnad upplösning av eurozonen".[7] Istället yrkade partiet på återinförandet av nationella valutor, alternativt upprättandet av "mindre och stabilare" valutazoner, och att så kallade räddningspaket till krisande ekonomier skulle bekostas av banker, hedgefonder och andra berörda privata institutioner, snarare än av skattebetalarna. Bankerna själva skulle enligt valmanifestet också själva täcka sina förluster vid skuldkriser istället för att "räddas" av staten.[7]'

Tack vare ekonomiska tillvändningar från medelstora företag kunde partiet snabbt bygga upp sin organisation. AfD blev ett samlingsparti för många f.d. CDU- och FDP-medlemmar. I förbundsdagsvalet hösten 2013 lyckades partiet inte att övervinna femprocentsspärren men våren 2014 fick AfD över sju procent av rösterna i EU-valet och fick således sju mandat i EU-parlamentet.[3] Det fick sitt starkaste stöd i delstaterna Sachsen och Hessen, med 10,1 respektive 9,1 %. Svagaste stödet, 5,4 %, fick partiet i delstaterna Niedersachsen och Nordrhein-Westfalen.[8]

Vid den tiden förknippade AfD en marknadsliberal inställning med en konservativ familjepolitk och en restriktiv invandringspolitik samt kravet på en kontrollerad upplösning av eurosamarbetet.[3]

Mellan marknadsliberalism och nationalkonservativism (2014-2015)[redigera | redigera wikitext]

När eurodebatten sakta men säkert avtog och migrationspolitiken hamnade mer i samhällets fokus ändrade även AfD sin profil och betonade nu mer nationalkonservativa värderingar. Denna kursändring fick ännu mer näring sedan partiets östtyska länsavdelningar hade firat stora succéer i flera delstatsval hösten 2014 med en invandringskritisk och högerpopulistisk profil. Dessutom fick AfD allt fler medlemmar från nationalistiska och konservativa småpartier.[3] 2015 antogs ett nytt partiprogram, där motståndet mot euron hamnade i skuggan av invandringsmotstånd och kritik mot islam.[2] Samtidigt präglades denna fas i partiets historia av en konflikt om hur man ska positionera sig i invandringsfrågan och hur man ska förhålla sig till den islamkritiska proteströrelsen Pegida. Konflikten nådde sin kulmen under partikongressen i Essen sommaren 2015. Den fram till då sittande partiordföranden Bernd Lucke blev under kongressen, den 4 juli, ersatt av Frauke Petry från partiets konservativa falang.[9] Valet av Petry har tolkats som att AfD gjorde en högersväng och därefter skulle fokusera mer på frågor som invandring, islam och en närmre relation till Ryssland.[10] Den 7 juli hoppade fem av AfD:s sju Europaparlamentariker av partiet i protest mot den nya partiledaren. Dagen efter meddelade även Bernd Lucke, som under sitt ordförandeskap främst hade fokuserat på eurofrågan, att han lämnade AfD som en reaktion på vad han ansåg vara "främlingsfientliga" och proryska drag inom den nya partiledningen.[11] Den 19 juli grundade Lucke ett nytt parti, Allianz für Fortschritt und Aufbruch.[12]

Nationalkonservativ profilering (2015-2019)[redigera | redigera wikitext]

Ett resultat av denna utveckling blev att de marknadsliberala profilerna som t ex Hans-Olaf Henkel lämnade partiet hösten 2015. Flyktingvågen hösten 2015 och flera terrorattentat runtom i Europa gav AfD en skjuts i opinionen och i flera delstatsval som ägde rum 2016 fick Alternative für Deutschland tvåsiffriga resultat. Partiprogrammet präglades fortfarande av en stark marknadsliberalism men inom partiet växte den högerkonservativa gruppen där en del medlemmar förespråkade ett samarbete Pegidarörelsen medan andra partimedlemmar hade kontakt med delar av nynazistiska NPD.[3] 2016 antog partiet ett manifest där man bland annat menade att islam inte är en del av Tyskland, och motsatte sig uppförandet av minareter.[13]

Framgångarna i delstatsvalen fortsatte 2017, även om partiet sjönk i opinionen till följd av flera interna konflikter.[3] Under partiets konferens 2017 tillkännagav Frauke Petry att hon inte avsåg att ställa upp som partiets huvudkandidat till det tyska förbundsdagsvalet 2017.[14] Trots dessa konflikter fick AfD 12,6% i förbundsdagsvalet 2017. Även om AfD sedan hösten 2018 är representerade i samtliga tyska delstatsparlament fanns det en stark konflikt inom partiet mellan en mer moderat del under ledning av Jörg Meuthen och en högerextremistisk del (som kallas "Flügel") under ledning av Andreas Kalbitz. Även om Kalbitz har uteslutits ur partiet är det inte säkert att "Flügel"-sympatisörerna också har lämnat partiet med tanke på att grupperingen är väldigt stark AfD:s östtyska avdelningar vilket är just de delar där AfD har fått sina bästa valresultat.[3]

Nationella partikonventet i Köln i april 2017

Aktuella politiska positioner[redigera | redigera wikitext]

Coronapandemin[redigera | redigera wikitext]

Under coronapandemin har en del ledande AfD-politiker så som Alexander Gauland (ordförande för AfD:s förbundsdagsgrupp) kritiserat åtgärderna mot pandemin och betecknat dem som "Corona-Diktatur" eftersom åtgärderna enligt honom skulle begränsa människors fri- och rättigheter för mycket.[15] På partiets kongress i november 2020 kritiserades Gaulands uttalande av viceordförande Jörg Meuthen som uppmanade att undvika dessa begrepp, vilket i sin tur kritiserades av Gauland. Han menade att Meuthens tal skulle splittra partiet.[16] En annan fråga som togs upp på kongressen var AfD:s position gentemot "Querdenker-Bewegung" (en proteströrelse som riktar sig mot regeringens åtgärder mot coronapandemin och som sägs ha kontakter till högerextremistiska grupper[17]).

"Solidarisk patriotism"[redigera | redigera wikitext]

Inom AfD finns det en diskussion om vilket socialstatskoncept man vill förverkliga.[18] Här finns det enligt sociologen Christoph Butterwegge en nationalistisk-nyliberal grupp och en ren nationalistisk grupp som använder begreppet "solidarischer Patriotismus" (solidarisk patriotism).[19] Enligt journalisten Paul Middelhoff består skillnaden mellan dessa grupper i att den nationalistisk-nyliberala gruppen strävar efter en liten stat som enbart finns till för tyska medborgare medan gruppen kring "solidarisk patriotism" vill ha en större välfärdsstat som enbart ska finnas för dem som AfD kallar för "äkta tyskar". Syftet med konceptet "solidarisk patriotism" är enligt Middelhoff att locka f.d. arbetare och östtyskar som har förlorat ekonomiskt efter murens fall.[20]

AfD:s kärnväljare[redigera | redigera wikitext]

En analys baserad på tre delstatsval 2017 visar att AfD är starkt överrepresenterade bland vissa grupper. Utifrån kön är det främst män som röstar på AfD. När det gäller ålder är människor från 25 till 44 år överrepresenterade. Socioekonomiskt sett är det främst låg- och medelutbildade samt arbetare och arbetslösa som utgör de största grupperna bland AfD-väljarna. Partiets väljare är främst icke-religiösa och positionerar sig själva till höger i det politiska spektrumet.[21]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ ”Alternative für Deutschland - Uppslagsverk - NE.se”. www.ne.se. https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/alternative-fur-deutschland. Läst 10 augusti 2018. 
  2. ^ [a b] https://sputniknews.com/politics/201507051024234752/
  3. ^ [a b c d e f g h i] Decker, Frank. ”Etappen der Parteigeschichte der AfD | Parteien in Deutschland” (på tyska). bpb.de. https://www.bpb.de/politik/grundfragen/parteien-in-deutschland/afd/273130/geschichte. Läst 12 december 2020. 
  4. ^ Gründer und Hauptzeichner.
  5. ^ Lachmann, Günther (4 oktober 2012). ”Euro-Politik: Enttäuschte CDU-Politiker gründen Wahlalternative”. DIE WELT. https://www.welt.de/politik/deutschland/article109606449/Enttaeuschte-CDU-Politiker-gruenden-Wahlalternative.html. Läst 13 december 2020. 
  6. ^ (tyska) Joachim Jahn, Aufstand gegen Merkels „alternativlose Politik“ FAZ (14 April 2013)
  7. ^ [a b] Unser Wahlprogramm Arkiverad 19 juni 2013 hämtat från the Wayback Machine. AfD.
  8. ^ ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 28 maj 2014. https://web.archive.org/web/20140528002351/http://www.bundeswahlleiter.de/de/europawahlen/EU_BUND_14/ergebnisse/landesergebnisse/. Läst 31 maj 2014. 
  9. ^ (www.dw.com), Deutsche Welle. ”Germany's euroskeptic AfD elects conservative leader Petry | News | DW.COM | 04.07.2015”. DW.COM. http://www.dw.com/en/germanys-euroskeptic-afd-elects-conservative-leader-petry/a-18561912. Läst 18 augusti 2015. 
  10. ^ Nachrichtenfernsehen, n-tv. ”Nach "Richtungsentscheidung": AfD meldet Hunderte Austritte - n-tv.de”. http://www.n-tv.de/politik/AfD-meldet-Hunderte-Austritte-article15461321.html. Läst 18 augusti 2015. 
  11. ^ ”Reuters”. 8 juli 2015. http://www.reuters.com/article/2015/07/08/us-germany-politics-eurosceptics-idUSKCN0PI25720150708. Läst 18 augusti 2015. 
  12. ^ (www.dw.com), Deutsche Welle. ”Ousted chief of Germany's euroskeptic AfD sets up new political party | News | DW.COM | 19.07.2015”. DW.COM. http://www.dw.com/en/ousted-chief-of-germanys-euroskeptic-afd-sets-up-new-political-party/a-18594891. Läst 18 augusti 2015. 
  13. ^ https://www.wsj.com/articles/germanys-afd-adopts-anti-islam-stance-at-party-conference-1462120609
  14. ^ Huggler, Justin. ”German far-right leader stuns party by quitting chancellor race”. The Telegraph. http://www.telegraph.co.uk/news/2017/04/21/german-far-right-leader-stunsparty-quitting-chancellor-race/. 
  15. ^ SWR2; SWR2. ”Triviale, banale Instrumentalisierung: Gaulands Gerede von „Corona-Diktatur“” (på tyska). swr.online. https://www.swr.de/swr2/leben-und-gesellschaft/triviale-banale-instrumentalisierung-gaulands-gerede-von-corona-diktatur-100.html. Läst 12 december 2020. 
  16. ^ tagesschau.de. ”AfD-Bundesparteitag: Meuthen im Kreuzfeuer der Kritiker” (på tyska). tagesschau.de. https://www.tagesschau.de/inland/afd-parteitag-253.html. Läst 12 december 2020. 
  17. ^ Welle (www.dw.com), Deutsche. ”"Querdenker" - ein Fall für den Verfassungsschutz? | DW | 06.12.2020” (på de-DE). DW.COM. https://www.dw.com/de/querdenker-ein-fall-f%C3%BCr-den-verfassungsschutz/a-55836678. Läst 12 december 2020. 
  18. ^ ”AfD-Parteitag - Verbale Saalschlacht statt Sachpolitik” (på de-DE). Deutschlandfunk. https://www.deutschlandfunk.de/afd-parteitag-verbale-saalschlacht-statt-sachpolitik.720.de.html?dram:article_id=488375. Läst 12 december 2020. 
  19. ^ ”Armutsforscher über AfD-Rentenkonzept - "Nur ein fauler Kompromiss"” (på de-DE). Deutschlandfunk. https://www.deutschlandfunk.de/armutsforscher-ueber-afd-rentenkonzept-nur-ein-fauler.694.de.html?dram:article_id=488349. Läst 12 december 2020. 
  20. ^ ”Hinter den Kulissen der AfD: Wie die Rechtspopulisten wieder stark werden wollen - Das Politikteil”. Spotify. https://open.spotify.com/episode/7yTZzJdNExoXK00RVXIjD6. Läst 2020-12-12, tid: 16:45. 
  21. ^ Pfahl-Traughber, Armin. ”Wer wählt warum die AfD? | bpb” (på tyska). bpb.de. https://www.bpb.de/politik/extremismus/rechtspopulismus/248916/wer-waehlt-warum-die-afd. Läst 13 december 2020. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]