Antarktislabb

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Antarktislabb
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Subantarktikskua01.jpg
Flygande antarktisk labb, Walker Bay, Västra Kapprovinsen, Sydafrika.
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningVadarfåglar
Charadriiformes
UnderordningLari
FamiljLabbar
Stercorariidae
SläkteStercorarius
ArtAntarktislabb
S. antarcticus
Vetenskapligt namn
§ Stercorarius antarcticus
AuktorBrooke, 1978
Synonymer
  • Catharacta antarctica
  • Stercorarius antarctica
  • Antarktisk labb
Hitta fler artiklar om fåglar med

Antarktislabb[2] (Stercorarius antarcticus) är en labb i ordningen vadarfåglar, den största arten i familjen.[3]

Kännetecken[redigera | redigera wikitext]

Antarktislabben är den största av alla labbar, och i konkurrens med havstrut och vittrut kraftigast av alla vadarfåglar. Den mäter 52-64 centimeter i längd, 126-160 centimeter i vingbredd samt 1,2-2,18 kg i kroppsvikt.[4][5]

Liksom andra stora labbar är den enhetligt brun med vita inslag på de yttre handpennornas bas. Jämfört med liknande sydpolslabben är den större och kraftigare, med bredare vingar och kraftigare näbb. Den är vidare oftast mörkare och saknar kontrast mellan blekare huvud och undersida och mörkare ovansida. Ovansidan är också kraftigare fläckad. Ungfågeln är varmare rödbrun och ovansidan saknar den vuxna fågelns fläckighet.[6]

En studie från 2016 visar att antarktislabbar kan identifiera mänskliga individer, vilket antyder hög kongnitiv förmåga.[7]

Utbredning och systematik[redigera | redigera wikitext]

Antarktislabben häckar cirkumpolärt i den subarktiska och arktiska zonen och delas vanligen in i tre distinkta underarter:[3]

Arten har även påträffats i Maldiverna, Seychellerna, Sydafrika, Sri Lanka, Indien, Iran och vid tre tillfällen i Oman.[1][8] Fynd från Förenade Arabemiraten samt två fynd från Storbritannien (oktober 2001 och februari 2002) tros utgöra denna art eller sydpolslabb (S. maccormicki)

Labbarnas taxonomi är under diskussion och uppdelningen i arter är komplicerad, förmodligen på grund av att hybridisering är vanligt förekommande. Tidigare har därför vissa auktoriteter behandlat både antarktislabb, sydpolslabb (S. maccormicki) och chilelabb (S. chilensis) tillsammans som underarter till storlabb (S. skua), men numera anses de dock utgöra skilda arter. Underarten lonnbergi har å andra sidan föreslagits utgöra en egen art.[9]

Släktestillhöriget[redigera | redigera wikitext]

Traditionellt placerades de på södra halvklotet förekommande labbarna samt storlabb i släktet Catharacta, och vissa gör det fortfarande.[1] DNA-studier[10] visar dock att bredstjärtad labb (Stercorarius pomarinus) och storlabb dock kan vara systerarter, vilket gör att de flesta taxonomiska auktoriteter idag placerar alla labbar i ett enda släkte, Stercorarius.

Levnadssätt[redigera | redigera wikitext]

Antarktislabben ses på eller kring subantarktiska öar där hålhäckande havsfåglar eller pingviner finns. Den är en rovlevande fågel som främst jagar andra fåglar men kan också söka efter föda kring fiskebåtar och fartyg. Arten häckar från oktober-november på gräs, grus eller berghällar. Den häckar i lösa kolonier men är väldigt territoriell.[9]

Status och hot[redigera | redigera wikitext]

Arten har ett stort utbredningsområde och tros inte vara utsatt för något substantiellt hot.[1] Utifrån dessa kriterier kategoriserar internationella naturvårdsunionen IUCN arten som livskraftig (LC).[1] Världspopulationen är dock relativt liten, endast 13.000-14.000 par.[9]

Bildgalleri[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e] Birdlife International 2012 Stercorarius antarcticus Från: IUCN 2015. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2015.4 www.iucnredlist.org. Läst 2016-03-14.
  2. ^ Sveriges ornitologiska förening (2018) Officiella listan över svenska namn på världens fågelarter, läst 2018-02-14
  3. ^ [a b] Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2015) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2015 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2016-02-11
  4. ^ HBW 3 - Species accounts: Brown Skua (2011).
  5. ^ CRC Handbook of Avian Body Masses by John B. Dunning Jr. (Editor). CRC Press (1992), ISBN 978-0-8493-4258-5.
  6. ^ Grimmett, R.; Inskipp,C. & Inskipp, T. 1999. Birds of the Indian Subcontinent. Oxford University Press
  7. ^ Lee, W.Y.; Han, Y.D.; Jablonski, P.G.; Jung, J.W.; Kim, J.H. (2016). ”Antarctic skuas recognize individual humans”. Animal Cognition: sid. 1–5. doi:10.1007/s10071-016-0970-9. 
  8. ^ Mitchell, Dominic (2017). Birds of Europe, North Africa and the Middle East : An Annotated Checklist. Barcelona: Lynx Edicions. sid. 119. ISBN 978-84-941892-9-6 
  9. ^ [a b c] del Hoyo, J., Elliott, A., and Sargatal, J. 1996. Handbook of the Birds of the World, vol. 3: Hoatzin to Auks. Lynx Edicions, Barcelona, Spain.
  10. ^ Cohen, B.L., A.J. Baker, K. Blechschmidt, D.L. Dittmann, R.W. Furness, J.A. Gerwin, A.J. Helbig, J. De Korte, H.D. Marshall, R.L. Palma, H.-U. Peter, R. Ramli, I. Siebold, M.S. Willcox, R.H. Wilson, and R.M. Zink (1997), Enigmatic phylogeny of skuas (Aves: Stercorariidae), Proc. Royal Soc. B 264, 181-190.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]