Asiatiska spelen 1962

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Asiatiska spelen 1962
Asian Games 1962 stamp of Indonesia 20.jpg
Grenar120 grenar i 13 sporter
Deltagare
Nationer17
Aktiva1420
Värdskap
LandIndonesien Indonesien
OrtJakarta
ArenaGelora Bung Karno Stadium
Invigning24 augusti 1962
Spelen öppnades avSukarno
Läste deltagarnas edFerry Sonneville
Elden tändes avEffendi Saleh
Avslutning4 september 1962

Asiatiska spelen 1962, även kända som den fjärde Asiaden, hölls i Jakarta i Indonesien mellan den 24 augusti och 4 september 1962, det var de fjärde asiatiska spelen. Totalt deltog 1 420 aktiva från 17 olika länder.[1][2]

Totalt anordnades 120 tävlingar i tretton olika sporter. Det land som tog flest guldmedaljer var Japan (73 stycken), följt av värdnationen Indonesien (11 stycken) och Indien (10 stycken).[3] Huvudarena för spelen var det nybyggda Gelora Bung Karno-komplexet.[1][2]

Förberedelser[redigera | redigera wikitext]

Omröstning[redigera | redigera wikitext]

Inför Asian Games Federations möte i maj 1958 i samband med asiatiska spelen i Tokyo hade det spekulerats om att Kuala Lumpur och Teheran skulle ansöka om att få hålla spelen 1962 men de lämnade inte in kandidaturer vid mötet.[2][4] Istället lades förslag fram från Jakarta och Karachi och efter en omröstning där 22 delegationer röstade för Jakarta och 20 för Karachi gick spelen till Indonesien.[2][5]

Arenor och infrastruktur[redigera | redigera wikitext]

Hotel Indonesia.
Ett frimärke som visar upp Semanggi motorvägskorsning, ett av de infrastrukturprojekt som genomfördes i samband med spelen.

Då Jakarta saknade både de anläggningar och den infrastruktur som behövdes för att arrangera spelen sökte organisationskommittén hjälp utifrån och fick ekonomisk hjälp från båda kalla krigets ideologiska block.[6][7] Förberedelserna inför spelen utgjorde också en stor del av processen som förvandlade Jakarta från en stor kampung (en typ av traditionell by) till en kosmopolitisk storstad.[8][9]

Sovjetunionen beviljade ett lån på 50 miljoner rubel för att bygga ett massivt idrottskomplex som skulle bilda ett centrum för spelen.[5][7] De bidrog även med ryska arkitekter och ingenjörer som hjälpte till att planera och designa Gelora Bung Karno-komplexet, vilket täckte en yta på 2,4 kvadratkilometer i södra Jakarta.[2][10] Bygget inleddes 1958 efter att cirka 60 000 invånare i fyra kampunger på området vräkts och tvingats flytta till Tebet i södra Jakarta.[9][11] Den viktigaste byggnaden var huvudstadion med 100 000 sittplatser och ett antal mindre arenor för specifika sporter uppfördes i närheten.[6] Det byggdes en simstadion och en idrottshall med 10 000 vardera, en tennisstadion med 5 000 platser, en landhockeystadion med 20 000 platser samt åtta utomhusbanor för volleyboll och basket.[12]

Majoriteten av tävlingarna under spelen hölls inom Gelora Bung Karno-komplexet, undantagen var skyttet som hölls på Tjibubur Shooting Range, brottningen som hölls i Ikada Sports Hall samt några fotbollsmatcher som spelades på Ikada Stadium.[13]

Infrastrukturprojekten inkluderade inte bara idrottsanläggningar utan också också stadens första moderna hotell Hotel Indonesia, det var också landets första femstjärniga hotell och finansierades av Japan som stod för materiel och inredning för cirka fyra miljoner pund som krigsskadestånd och resten av kostnaden som ett lån.[5][12] Hotellet fungerade som boende för idrottare och funktionärer under spelen.[2][9]

Projekten inkluderade också en ny motorväg från hamnen till idrottskomplexet byggd av USA, Indonesiens första fyrklöverkorsning och Sarinah, stadens första moderna varuhus med rulltrappa och hissar.[5][7][8]

Året före spelen grundades Televisi Republik Indonesia (TVRI), Indonesiens första nationella TV-station, dess första officiella sändning var från spelens öppningsceremoni.[6][9]

Öppningsceremonin[redigera | redigera wikitext]

Spelen öppnades den 24 augusti av president Sukarno inför en publik på cirka 120 000 personer på Gelora Bung Karno Stadium. Idrottare och funktionärer tågade in på stadion, den afghanska delegationen först och värdnationen Indonesiens delegation sist.[2][6] Elden tändes av tiokamparen Effendi Saleh som tävlat för Indonesien i Fjärranösternspelen 1934 och den officiella flaggan överlämnades av Ryotaro Azuma från Japans olympiska kommitté.[2] Ferry Sonneville, som tagit Thomas Cup-guld med det indonesiska landslaget året innan läste idrottarnas ed.[2]

Huvudprogrammet inleddes sedan med 1 200 barn, som deltog i en massuppvisning i gymnastik, denna uppvisning földes av 500 kvinnliga gymnasieelever från Jakarta som visade upp rytmisk gymnastik, båda uppvisningarna syftade till att skildra formandet av medborgare i det postkoloniala Indonesien en idé som underströks av att gymnasieeleverna ropade Sekali merdeka, tetap merdeka! (En gång oberoende, för alltid oberoende!) under uppträdandet.[6] Sedan kom uppvisningar av traditionella kulturella element i form av två danser, den första seudati, en krigsdans framförd av 500 unga män från Aceh, den andra pendet, en traditionell balinesisk välkomstdans framförd av över 1 000 unga kvinnor iklädda traditionella festdräkter.[6][14]

Sporter[redigera | redigera wikitext]

Badminton var för första gången med på det officiella programmet.

Det tävlades i 13 sporter.[1] Badminton var med på programmet för första gången.[15] I och med Indonesiens uteslutande av Taiwan och Israel från spelen valde IWF att ställa in tyngdlyftningstävlingarna samt utesluta det indonesiska tyngdlyftningsförbundet.[16][17] Även IAAF drog tillbaka sitt erkännande från de redan påbörjade friidrottstävlingarna i respons till uteslutningarna.[2] Bågskytte arrangerades som demonstrationssport.[13][18]

Badminton pictogram.svg Badminton
Basketball pictogram.svg Basket
Table tennis pictogram.svg Bordtennis
Boxing pictogram.svg Boxning
Wrestling pictogram.svg Brottning
Cycling (road) pictogram.svg Cykling
Football pictogram.svg Fotboll
Athletics pictogram.svg Friidrott
Field hockey pictogram.svg Landhockey
  • Simsport
Diving pictogram.svg Simhopp
Swimming pictogram.svg Simning
Water polo pictogram.svg Vattenpolo
Shooting pictogram.svg Skytte
Tennis pictogram.svg Tennis
Volleyball (indoor) pictogram.svg Volleyboll

Medaljfördelning[redigera | redigera wikitext]

Totalt delades 372 medaljer ut (120 guld, 122 silver och 130 brons). Av de 17 deltagande länderna tog 15 minst en medalj. Japan dominerade tävlingarna och tog 73 guldmedaljer, följt av värdnationen Indonesien som tog 11 och Indien med 10 guldmedaljer.[3]

  *   Värdnation

Pl. Nation Guld Silver Brons Totalt
1 Japan Japan 73 56 23 152
2 Indonesien Indonesien* 11 12 27 50
3 Indien Indien 10 13 10 33
4 Pakistan Pakistan 8 11 9 28
5 Filippinerna Filippinerna 7 7 23 37
6 Sydkorea Sydkorea 4 8 10 22
7 Malajiska federationen Malaya 2 4 9 15
8 Thailand Thailand 2 5 4 11
9 Burma Burma 2 1 5 8
10 Singapore Singapore 1 0 2 3
11 Sri Lanka Ceylon 0 2 3 5
12 Hongkong Hongkong 0 2 0 2
13 Afghanistan Afghanistan 0 0 1 1
Kambodja Kambodja 0 0 1 1
Sydvietnam Sydvietnam 0 0 1 1
Totalt 120 122 130 372

Deltagande nationer[redigera | redigera wikitext]

Totalt 1 460 idrottare vilka representerade 17 av Asian Games Federations medlemsländer deltog i spelen.[1]

Anmärkningsvärt var uteslutandet av Israel och Taiwan från spelen.[1] Efter påtryckningar från flera arabländer och Folkrepubliken Kina vägrade den indonesiska regeringen att utfärda visum till de israeliska och taiwanesiska delegationerna.[5][19][20] Detta stred mot Asian Games Federations regler och organisationskommitténs löfte att bjuda in samtliga federationens medlemsländer, även de som Indonesien saknade diplomatiska relationer till.[21][22]

Efter spelen valde IOK att stänga av Indonesien från den olympiska rörelsen.[6][19] Den indonesiska olympiska kommittén svarade genom dra sig ur IOK och arrangera sina egna spel istället, ett beslut som ledde till GANEFO (Games of the New Emerging Forces).[8][19]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e] Jakarta 1962. Olympic Council of Asia. Läst 4 november 2019.
  2. ^ [a b c d e f g h i j] Barker, Philip. (19 augusti 2018). Controversy ruled the last time Jakarta hosted the Asian Games in 1962. insidethegames.biz. Läst 6 november 2019.
  3. ^ [a b] (5 september 1962). Japan top the list with 73 golds. The Straits Times. s. 19. Läst 4 november 2019.
  4. ^ (24 maj 1958). Jakarta gets 1962 Games: No KL bid. The Straits Times. s. 12. Läst 6 november 2019.
  5. ^ [a b c d e] Bell. (2016). s. 155.
  6. ^ [a b c d e f g] Hübner, Stefan. (5 augusti 2018). Sport, politics and the 1962 Asian Games. Inside Indonesia. Läst 6 november 2019.
  7. ^ [a b c] Dart & Wagg. (2016). s. 90.
  8. ^ [a b c] Totier, Friederike. (28 februari 2017). Jakarta’s Asian Games, yesterday and today. Inside Indonesia. Läst 6 november 2019.
  9. ^ [a b c d] Yasmine, Diella. (20 augusti 2018). Game Changers: Jakarta's Two Asian Games. Jakarta Globe. Läst 6 november 2019.
  10. ^ Eryudhawan, Bambang. (2017). Urban Conservation in Jakarta since 1968. SPAFA Journal Vol 1, No 1. doi:10.26721/spafajournal.v1i0.174. s. 2.
  11. ^ Andapita, Vela. (19 mars 2019). In Jakarta, kampungs coexist with skyscrapers. The Jakarta Post. Läst 6 november 2019.
  12. ^ [a b] Shaw, John. (25 september 1960). Indonesia's 'Luxury' Games. The Sydney Morning Herald. s. 49. Läst 6 november 2019.
  13. ^ [a b] Bell. (2016). s. 67.
  14. ^ (12 maj 2014). Bali deeply mourns loss of great maestro Wayan Beratha. The Jakarta Post. Läst 6 november 2019.
  15. ^ History of Asian Games. insidethegames.biz. Läst 4 november 2019.
  16. ^ (1998). Asian Games History. People's Daily. Läst 6 november 2019.
  17. ^ IOK. (maj 1963). Minutes of the Conference of the Executive Board of the International Olympic Committee with the Delegates of the International Federation. Lausanne, Hôtel de la Paix, February 8th 1963. Bulletin du Comité International Olympique. (82). s. 53–54.
  18. ^ Wood, Robert. (augusti 2018). Archery at the Asian Games. Topend Sports Website. Läst 6 november 2019.
  19. ^ [a b c] Dart & Wagg. (2016). s. 78.
  20. ^ Cha, Victor D. (2009). Beyond the Final Score: The Politics of Sport in Asia. Chichester: Columbia University Press. ISBN 9780231154901 s. 97-99.
  21. ^ Ide Anak Agung Gde Agung. (2018). Twenty years Indonesian foreign policy 1945–1965. Berlin/Boston: Walter de Gruyter GmbH & Co KG. ISBN 9783111558226. s. 513-515.
  22. ^ Fan Hong. (2006). Sport, Social Transformation and Political Independence: The Asian Games. UK: European Consortium for Political Research Joint Session Intercollege. s. 6-8.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]