Bålgeting

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Bålgeting
Bålgeting, hona
Bålgeting, hona
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Leddjur
Arthropoda
Klass Insekter
Insecta
Ordning Steklar
Hymenoptera
Underordning Midjesteklar
Apocrita
Överfamilj Vespoidea
Familj Getingar
Vespidae
Släkte Vespa
Art Bålgeting
V. crabro
Vetenskapligt namn
§ Vespa crabro
Auktor Linné, 1761
Hitta fler artiklar om djur med

Bålgetingen (Vespa crabro) är den största samhällsbyggande getingen i Europa. Den är en rovinsekt som föredrar att placera sitt bo i trädhålor i gammelskog.

Utseende och anatomi[redigera | redigera wikitext]

Närbild på huvud av bålgeting.

Drottningen är 25–35 millimeter lång, medan övriga bålgetingar är något mindre, arbetarna 18–24 millimeter och hanarna 21–28 millimeter. De har kloförsedda tarser och kraftiga käkar och honorna och arbetarna har gadd.[1]

Färgteckningen går i gula, rödbruna och mörkbruna toner. Den rödbruna färgen är mest framträdande på bakhuvud, mellankropp och bakkroppens främsta segment.[1]

Det finns flera färgformer som skiljer sig något åt i färgteckningen. I Norden förekommer dels en mörk färgform med enfärgad mörkbrun mellanrygg och skutell, dels en mellanform mellan denna nordiska färgform och den i Mellaneuropa vanliga färgformen germanica, som har roströd skutell och två längsgående band på mellanryggen.[1]

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Bålgetingen är ursprunglig för Eurasien. Den förekommer i större delen av Europa och finns vidare österut genom Asien till Sachalin och Japan.[1] Med människan har den introducerats till en del andra delar av världen. Ett exempel är USA dit den oavsiktligt infördes på 1940-talet.[1]

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Bålgeting vid boet.

Föda[redigera | redigera wikitext]

Bålgetingen är en rovinsekt och äter bland annat vanliga getingar och andra leddjur, men även trädsav och fruktsaft. Bålgetingen dödar även bin och humlor samt tar deras larver och honung som föda. Den använder gadden för att döda byten, och eftersom den inte förlorar gadden när den sticker kan de upprepa stingen till dess att bytet är död. Bålgetingen har ett bra mörkerseende och jagar därför även i skymningen. Den har väl utvecklade nervcentra i hjärnan jämfört med andra stekelarter.[källa behövs]

Boplats[redigera | redigera wikitext]

Bålgetingar bygger runda bon som kan vara stort som ett människohuvud.[2][3] Det tillverkas av söndertuggade träfibrer, som bålgetingdrottningen blandar med sin saliv. Boet placeras gärna i ihåliga träd men även under tak och i fågelholkar.[2] Det händer även att boet byggs inomhus.[3] Om ett samhälle växer sig stort (upp till 400 individer) kan det hända att bålgetingen anlägger nya samhällen i närheten. Gynnsamma varma somrar kan botätheten därför lokalt bli betydande.[4] Bålgetingen är som mest aggressiv om boet störs och försvarsradien kring boet är ungefär 2 till 3 meter.[5]

Övervintring[redigera | redigera wikitext]

Det är bara drottningen som övervintrar.[2] I maj träder de övervintrande drottningarna fram och bygger för varje år ett nytt bo. Efter första kullen arbetsgetingar (sterila honor) kan den redan föregående år befruktade drottningen helt ägna sig åt äggläggning.[6]

Bålgetingen och människan[redigera | redigera wikitext]

Status och hot[redigera | redigera wikitext]

Globalt sett är bålgetingens status som livskraftig eller hotad art ännu inte utvärderad av IUCN. Generellt inom utbredningsområdet växlar förekomsten beroende på förutsättningar och klimat och år från år beroende på väder. Den gynnas och blir talrikare under varma somrar.

I centrala Europa är bålgetingens förekomst i vissa områden hotad och den har blivit sällsynt i många områden i Tyskland.[7] Bålgetingen som art har gått tillbaka i hela Nordeuropa.[6] I Norge trodde man att den var utdöd, då den inte hade setts sedan 1911, men den observerades åter år 2007.[8] I Sverige har bålgetingen tidigare varit rödlistad men år 2000 avskrevs den från rödlistan över hotade djur i Sverige.[6] Den förekommer främst i de södra och sydöstra delarna av landet.[6] I Finland försvann arten nästan på 1940-talet och dess förekomst i landet har varit akut hotad. Sedan 1990-talet har dess förekomst dock ökat i södra och sydöstra Finland. Den är dock medtagen i statens miljöförvaltnings förteckning över hotade arter[9]. I Danmark är bålgetingen ganska allmän i passande miljöer, förutom på norra Jylland.[1]

Hot mot bålgetingen kan vara brist på lämpliga boträd[2] och direkt förföljelse av människor[7] med bland annat förstörande av bon.

Bålgetingstick[redigera | redigera wikitext]

Bålgetingen är i förhållande en lugn geting och attackerar sällan människan.[3][2] Ett bålgetingsting är oftast inte farligare än ett stick från en vanlig geting men kan vara farligt för överkänsliga personer. Den förlorar inte gadden när den sticker, och därför kan den stickas flera gånger.

Namn[redigera | redigera wikitext]

Trivialnamnet kan härledas från ett dialektalt bål, som betyder mycket stor, kraftig.[10] (Jämför bålen, människans största kroppsdel.) I Finlands svenskbygder kallas bålgetingen båling.[10]

I kulturen[redigera | redigera wikitext]

Bålgetingen är landskapsinsekt för Småland.

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e f] Nationalnyckeln till Sveriges flora och fauna. Steklar: Myror-getingar : Hymenoptera: Formicidae-Vespidae. 2012. ArtDatbanken, SLU, Uppsala, ISBN 978-91-88506-50-4
  2. ^ [a b c d e] Bonniers Stora Lexikon, På CD-rom, 2000
  3. ^ [a b c] Bra Böckers lexikon (tredje upplagan). 1985 
  4. ^ Larsson, F. K. (1988) Notes on local high nest density of Vespa crabro L. (Hym., Vespidae) in Sweden. Entomol. Mon. Mag. Vol. 124, no. 1484-87, pp. 91-92.
  5. ^ http://www.vespa-crabro.de/swehornets.htm
  6. ^ [a b c d] Bålgeting - Sveriges Entomologiska Förening
  7. ^ [a b] Arkive - Vespa crabro
  8. ^ ”Nye funn av «utdødd» veps” (på Norska). Aftenposten. 2007-12-03. http://www.aftenposten.no/nyheter/iriks/article2133356.ece. 
  9. ^ ”Hotade insekter i naturvårdsförordningen (nattsländor, tvåvingar, loppor, steklar)”. Statens miljöförvaltning, Finland. 2005-12-27. http://www.ymparisto.fi/default.asp?contentid=163759&lan=SV. Läst 2013-08-17. 
  10. ^ [a b] Johan Ernst Rietz: Svenskt dialektlexikon, Gleerups, Lund 1867/Malmö 1962, s 70 [1]

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

  • Holmer, Martin (2005). ”Bålgeting”. Fauna och flora (nr. 3): sid. s. 24-26. ISSN 0014-8903. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]