Bandhavsörn

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Bandhavsörn
Status i världen: Starkt hotad[1]
Haliaeetus leucoryphus -Corbett National Park, Uttarakhand, India-8.jpg
Systematik
DomänEukaryoter
Eukaryota
RikeDjur
Animalia
StamRyggsträngsdjur
Chordata
UnderstamRyggradsdjur
Vertebrata
KlassFåglar
Aves
OrdningHökfåglar
Accipitriformes
FamiljHökartade rovfåglar
Accipitridae
SläkteHavsörnar
Haliaeetus
ArtBandhavsörn
H. leucoryphus
Vetenskapligt namn
§ Haliaeetus leucoryphus
Auktor(Pallas, 1771)
Hitta fler artiklar om fåglar med

Bandhavsörn[2] (Haliaeetus leucoryphus) är en starkt hotad fågel i familjen hökartade rovfåglar inom ordningen hökfåglar.[3] Den häckar i ett koncentrerat område som sträcker sig från norra Indien till Bangladesh och Myanmar, och flyttar utanför häckningstid till områden norr om Himalaya, till Kazakhstan, Ryssland och Mongoliet.

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Arten är en flyttfågel som häckar i Centralasien.[1] Dess utbredningsområde är omdiskuterat. Tidigare trodde man att dess främsta häckningsområde var norr om Himalaya i Mongoliet men sentida studier indikerar att arten aldrig häckat i dessa område - ivarjefall inte i någon större utsträckning.[1] Dess häckningsområde bedöms idag istället vara norra Indien (i Assam och Uttarakhand), Bangladesh och Myanmar. Det finns även ett mycket lite bestånd i Bhutan.[1] Det finns inga samtida häckningsobservationer från Afghanistan och dess status i Pakistan är oklart.[1] Huruvida den har över huvud taget har häckat i centrala Kina under historisk tid är idag omdiskuterat.[1]

Utanför häckningstid, under perioden maj till september, flyttar den till områden norr om Himalaya, till Kazakhstan, Ryssland och Mongoliet.[1]

Arten har påträffats i Europa fyra gånger: 1910 och 1926 i Finland, 1943 i Polen och 1976 i Holland, Tyskland och Danmark.[4] Åtminstone den senaste individen tros ha rymt ur fångenskap.

Utseende och läte[redigera | redigera wikitext]

(5) Pallas's Fish Eagle at Corbett National park, Uttarakhand India March 2013.jpg

Bandhavsörnen är en slank och långhalsad örn med ett litet men framträdande huvud. Den mäter 72–84 cm och har ett vingspann på 185–215 cm.[5] Hanar väger 2–3,3 kg och de större honorna 2,1–3,7 kg.[5] Bandhavsörnen har långa, smala vingar som är tydligt smalare närmast kroppen. Vingarna är smalare än hos kungsörn och havsörn. Den adulta fågeln har ett omisskännligt vitt huvud och rostrött bröst. Stjärten har ett brett svart ändband och ett brett vitt band på mitten, vilket påminner om stjärten hos den juvenila kungsörnen.[6] Dock skiljer sig den adulta bandhavsörnen ifrån den senare, då dess vingundersidorna är helmörka och huvudet vitt. Den juvenila bandhavsörnen påminner i teckningen om havsörnen men skiljer sig i morfologi och på att den har en svart ögonmask.[6] Den juvenila fågeln har även en vingundersida med en vitaktigt parti på handpennorna, ett diagonalt mörkt band på de ljusa undre vingtäckarna, och vitaktig armhåla.[6] Under häckningstid är den ganska ljudlig. Den har ett grovt skällande läte men även trutliknande läten. Vintertid är den oftast tyst.[5]

Ekologi[redigera | redigera wikitext]

Arten tillbringar ofta långa stunder, stillasittande i en upprätt position i träd och liknande.

Den förekommer i inlandet, ofta i områden med torr stäpp, vid våtmarker som större sjöar och större floder.[5] Den tillbringar ofta långa stunder, stillasittande i en upprätt position, på en stolpe, i ett träd eller liknande.[5] Den häckar ofta i träd i närheten av våtmarker och häckningsperioden sträcker sig från september till februari.[1] Eventuellt påbörjar den häckningen redan i slutet av augusti i Bangladesh.[1]

Den genomför säsongsbundna förflyttningar på över 4 000 km från Indien till Mongoliet och Ryssland och kan passera Himalaya på höjder som överstiger 6 000 meter över havet.[1]

Status och hot[redigera | redigera wikitext]

Arten har tidigare kategoriserar som sårbar men uppskattningar av populationsstorleken och utbredningsområdet har förmodligen varit överskattningar. Idag tror man att den globala beståndet består av en enda flyttande population som omfattar 1 000–2 499 adulta individer.[1] Man bedömer också att beståndet minskar på grund av försämring och förlust av våtmarkshabitat och häckningsträd över hela dess utbredningsområde. Utifrån dessa kriterier kategoriserar IUCN den idag som starkt hotad (EN).[1]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e f g h i j k l] Birdlife International 2017 Haliaeetus leucoryphus . Från: IUCN 2017. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2017.3. Läst 2018-02-01.
  2. ^ Sveriges ornitologiska förening (2016) Officiella listan över svenska namn på världens fågelarter Arkiverad 18 oktober 2014 hämtat från the Wayback Machine., läst 2016-02-10
  3. ^ Clements, J. F., T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, D. Roberson, T. A. Fredericks, B. L. Sullivan, and C. L. Wood (2015) The eBird/Clements checklist of birds of the world: Version 2015 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2016-02-11
  4. ^ Bandhavsörn på Tarsiger.com
  5. ^ [a b c d e] Brazil (2009) s:124–125
  6. ^ [a b c] Ayé et al. (2014) s:80–81

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Mark Brazil (2009) Helm Field Guide: Birds of East Asia, A&C Black Publishers, London, sid: , ISBN 978-0-7136-7040-0
  • Raffael Ayé, Manuel Schweizer, Tobias Roth (2014). Helm Field Guide: Birds of Central Asia (andra upplagan). London: Bloomsbury Publishing Plc. 978-0-7136-7038-7

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]