Björnrike

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Björnrike
Björnrike center.JPG
Björnrikecentret. I bakgrunden syns Blästerfjället.
Högsta fallhöjd 470m
Längsta nedfart 2100
Pister
Green cirkel.svg Antal gröna pister 4
Solid blue.svg Antal blå pister 4
Red rectangle.svg Antal röda pister 6
Black square 45degree angle.svg Antal svarta pister 2
Totalt 16
Summa pistlängd ?
Liftar
Släpliftar 10
Stolliftar 1
Berg-, kabin- och gondolbanor 0
Totalt 11

Björnrike är en skidort i Härjedalens kommun i Sverige, i närheten av byn Vemdalen. Skidanläggningen började utformas i slutet på 1960-talet och drivs numera sedan millennieskiftet av Skistar som ett gemensamt skidområde, tillsammans med Vemdalsskalet och Klövsjö/Storhogna.

Björnrikes skidanläggning har 11 liftar, 16 nedfarter och 470 meter fallhöjd.

Geografi[redigera | redigera wikitext]

Björnrikes bebyggelse befinner sig på sluttningarna av fjällen Gråhogna, Nipan och Blästerfjället. Mellan Gråhogna och Nipan rinner Sersån som korsas av Björnvägen och Fågelvägen. Området på Blästerfjället nedanför Långsvängen kallas Björnvallen, och Björnrikecentret ligger på Gråhogna ungefär mittemot. Bebyggelsen består av fritidshus, Björnrikecentret med mataffär och annan service håller öppet under skidsäsongen.

Björnrikes liftanläggning innefattar fjällen Gråhogna, Mellanryggen och Blästerfjället. Fjällvägen leder upp till Spårcentralen för längdåkning som befinner på Gråhogna. Björnrikes utsikt vetter mot söder och domineras av Sonfjället.

Skogen kring bygden består huvudsakligen av tall, gran och björk men även asp och en förekommer. Kalfjället består av blockterräng.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Björnrike Fjällhotell öppnade den 21 december 1968. Samtidigt invigdes Linbanan (fast tvåstolslift) med samma sträckning som nuvarande Björnliften, över sjön och dalstationen i det hus som nu kallas Björnidet, nästan 1 600 meter lång. Även en konstruerad knapplift, men med korta träankarbyglar, vid namn Björnrikeliften tillkom med nuvarande Hotelliftens sträckning. Skidorten startades på initiativ av Edvin Kvarneland.[1] De första backarna var Linbanebacken (nuvarande Långsvängen) samt Björnrikebacken (nuvarande Lillbacken). Uthuggningen under linbanan kallades Snobbrännan.

Svenska Fjäll AB tog över ägandet av liftar och hotell på 1970-talet, även anläggningarna i Vemdalsskalet och Storhogna ägdes av detta bolag. På grund av snöbrist togs 1975 beslutet att korta av linbanan till i nivå med starten av nuvarande Storslalombacken. Linbanestolarna med röda plastsäten byttes ut mot stolar med rödmålade träsäten. En kort svart backe fanns som alternativ i Långsvängen och uthuggningen syns fortfarande. 1976 färdigställdes Fågelvägen på Nipan och bebyggelsen av detta område drog igång. Gråhognaliften byggdes 1977, med påstiget strax ovanför hotellet. Backarna till Gråhognaliften hade från början namnen "Ingemars Headway", "Evertsbacken" och "Göstas krok" men byttes sedermera till Gråhognabacken, Nipbacken och Nipsvängen. Hotellets foajé bredvid poolen tjänade som allmän värmestuga, och området bredvid Gråhognaliften bebyggdes med andelshus. Vesseltrafik gick fram till denna tid mellan Vesselvägen och Varggransstugan.

Mittliften byggdes 1980 med de tillhörande backarna Mittbacken, Dalbacken samt den svarta Teknikbacken från Gråhogna ned till Dalbacken. Invid Dalbackens övre del byggdes ett starthus för storslalom, men detta togs bort på 1990-talet. I Mittbacken byggdes ett starthus för parallellslalom. Teknikbacken pistades i allmänhet inte och bytte efter några år namn till Puckeln. Diket för bäcken vid Dalbacken var ofta svårforcerat, och sedan 1990-talet har Puckeln låtits växa igen med skog/sly.

Snobbrännan breddades och namnet byttes ut till Snobben. Fram till 1981 var det terrängåkning, alternativt pistmaskinsslinga, som gällde vid åkning i översta biten av Snobben. SM-tävling i störtlopp kördes i Snobben 1983 via Kamelen och med målet på sjön. Inför detta evenemang byggdes ett torn-speakerbås på Björnidet. Starthuset låg i vad som nu är översta biten av Störtloppet. Kamelen (första avtagsvägen till Långsvängen efter "Skidväg till Björnvallen") räknas idag till Snobben.

I samband med att Linbanan byttes ut till ankarlift (Björnliften) 1985, efter att Vemdalsfjäll tog över driften av liftar, anlades den svarta Storslalombacken och Björnidet blev värmestuga. Knappliften Solliften på Nipbackens vänstra sida ersatte den gamla barnliften som var en replift. Längdåkningspåren stakades ut med start från Solliftens övre ände.

Området i Björnvallen med Björnvallsliften och Bamseliften anlades 1988. Hotelliften (även kallad Lilliften) byttes ut till nuvarande ankarlift. Delar av den gamla liften monterades istället upp som Bamse i Björnvallen (vändhjulen på Bamse och tre av stolparna på Hotelliften). I anslutning till Björnvallsliften anlades backarna Övre och Nedre Störtloppet samt Björnstigen. Storslalombacken, Störtloppet och nedre delen av Långsvängen försågs med uttag för snökanoner varefter snowboardåkningen populariserades då bland annat en halfpipe och funpark anlades.

1999 tog Sälenstjärnan, det vill säga nuvarande Skistar, över som ägare och liften Nalle tillkom. Björnliften förlängdes 2003 och sträcker sig därigenom nu lika högt upp som den ursprungliga linbanan först gjorde. Snigeln byggdes 2005, och året därpå flyttades Solliften närmare intill Gråhognaliften. Snökanonsystemet byggdes ut till att även innefatta Björnstigen 2007, och backen fick belysning för kvällsskidåkning. Skidvägen från Björnidet till Björnvallen passerades genom en vägtrumma under en ny vägförbindelse till Björnvallen.

2008 presenterades ett antal år gamla idéer om att binda Björnrike samman med Vemdalsskalet genom några släpliftar emellan, men Skistar har numera ett minimalt engagemang i denna satsning eftersom dessa liftar och tillhörande nedfarter i förhållande till sina längder får begränsade fallhöjder – och skulle således enbart ge transportsträckor istället för attraktiv utförsåkning.[2]

2010 byggdes Björnrikes första kopplingsbara stollift i form av Grizzly Express, som öppnade för ett nytt skidområde i dalen och placerades i sydost – blev Sveriges längsta stollift och en av världens snabbaste sådana. Liften med dess två tillkomna nedfarter (Riket och Kodiak), knappliften Panda samt snökanonsystemet kostade totalt 96 miljoner kronor.

2015 flyttades Nalleliften till en nyanlagd knattebacke på andra sidan om Björnvallsliften, och två rullbandsliftar tillkom.

Liftar och backar[redigera | redigera wikitext]

Björnidet i Björnrike. Längst ut till vänster skymtas Dalbacken, sedan syns Mittliften och därefter Mittbacken. På Blästerfjället, till höger, ses Snobben, Björnliften och Storslalom.
  • Liftar:
    • Bamseliften
    • Björnliften
    • Björnvallsliften
    • Grizzly Express
    • Gråhogna
    • Hotelliften
    • Mittliften
    • Nalleliften
    • Panda
    • Snigeln
    • Solliften
  • Nedfarter:
    • Bamseland
    • Björnstigen
    • Dalbacken
    • Gråhogna
    • Hotellsvängen
    • Kodiak
    • Lillbacken
    • Långsvängen
    • Mittbacken
    • Nallesvängen
    • Riket
    • Snobben
    • Solsvängen
    • Storslalom
    • Störtloppet (övre och nedre)

Rösade leder och spår[redigera | redigera wikitext]

Björnrike spårcentral ligger på Gråhogna vid en parkering i änden av Fjällvägen. Från spårcentralen utgår motionsslingor samt förbindelsespår till Vemdalsskalet, led till raststugan på Gråhogna och led till Varggransstugan.[3]

Från toppen på Björnliften kan Skorvdalsfjällets topp och Timmerkojan nås. (Blockterrängenkalfjället är svårframkomlig på sommaren.) Leden Timmerkojan–Varggransstugan har anslutningar från toppen av Gråhognaliften och Mittliften. Från Björnvallen finns led till Vålkojan.

Örndalsprojektet[redigera | redigera wikitext]

I slutet av 1980-talet fanns framskridna planer på att anlägga en ny skidort, vinterland "Fjällstaden", i granndalen Skorvdalen. Projektet tvingades dock bli arkiverat, främst på grund av ekonomiska skäl och förändrade bostadsrättsregler, men i december 2009 offentliggjordes det att projektet återaktualiserats – av det nybildade företaget Örndalen AB.[4] Under våren och sommaren 2012 började de flesta skisserna och detaljplanerna att presenteras.

Turistanläggningen[redigera | redigera wikitext]

Anläggningen skulle bli Sveriges första direkt moderna skidort, byggas upp på några fåtal år i tre etapper, och heta Örndalen Resort (med, liksom Romme Alpin, anläggningen hos amerikanska skidorten Vail som förebild). Till skidområdet är omkring tio liftar (däribland en så kallad pulsbana) och 25–30 nedfarter planerade med upp till 470 meter liftburen fallhöjd.[5]

Örndalens liftsystem är tänkt att bli sammanlänkat med Björnrikes (via det senaste tillskottet av Grizzlyområdet, och en framtida släpliftförbindelse vid toppen av Blästerfjället som ingår i Örndalsprojektet), och höra till destination Vemdalen. Örndalen planeras också bli en året runt-destination och förses med bland annat cykel-, vandringsleder och golfbanor för barmarkshalvåren. Totalt med byn (cirka 7 000 gästbäddar) och anläggningen satsas upp till två och en halv miljarder kronor.

Beslutsprocess[redigera | redigera wikitext]

Under våren och sommaren 2013 godkände både Härjedalens kommun och Jämtlands länsstyrelse projektet, men hösten 2013 nekade Naturvårdsverket det på grund av att ett av fem kungsörnrevir i närheten troddes bli drabbat trots Örndalen AB:s planerade omhändertagande. Ordet hamnade därefter i Mark- och Miljödomstolens händer i Östersund, som i slutet av februari 2014 gav en nekande dom – med motiveringen att skyddsbehovet av örnarna ansågs vara större än allmänintresset för den turistiska verksamheten, där anläggningen även skulle skapa minst 300 helårsjobb.[6] Domen var dock överklagbar, och Örndalen AB:s överklagandeprocess under våren 2014 (prognosen uppgraderad till 400 helårsjobb) resulterade i beviljad dispens för prövningstillstånd.[7] I september 2014 hittades fler örnrevir inom den närmaste tvåmilsradien, vilket Örndalen AB såg som projektets fördel inför det slutgiltiga avgörandet hos överdomstolen[8], men detta till trots blev domen den 16 februari 2015 att avslå dispensen.[9]

Området är enligt bolaget den enda dalen i Härjedalen som skulle möjliggöra en sådan exploatering[10], och trots den senaste domen lämnade bolaget på sommaren 2015 in en ansökan om miljöprövning i form av en reviderad plan med fördubblat avstånd till det närmaste örnreviret.[11]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  • Björnrike Jan-Eric Håkansson ISBN 91-8867-224-7
  • Pistkarta utgiven av Svenska Fjäll
  • Pistkartor utgivna av Vemdalsfjäll
  • Pistkartor utgivna av Skistar

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Edvin Kvarneland (dödsfall), ÖP, läst 2015-12-19.
  2. ^ Sammanbindning med Vemdalsskalet (s. 19), läst 2012-07-01.Noia 64 mimetypes pdf.png PDF
  3. ^ Längdspår Vemdalsfjällen, läst 2012-07-01.Noia 64 mimetypes pdf.png PDF
  4. ^ Länstidningen: "Fjällstaden aktualiseras igen", läst 2011-06-28.
  5. ^ Örndalens webbplats, läst 2012-06-29.
  6. ^ Miljödomstolen nekar Örndalen, läst 2014-02-25.
  7. ^ Pressmeddelande: "Örndalen beviljas prövningstillstånd", läst 2014-07-03.
  8. ^ "Nyupptäckta örnrevir", läst 2014-10-15.
  9. ^ Tidningen Härjedalen: "Örndalen stoppas", läst 2015-03-06.
  10. ^ SVT Mittnytt: "Örndalen har inte gett upp", läst 2015-05-17.
  11. ^ "Ny ansökan om utbyggnad av Skorvdalen", ÖP, 2015-06-22.

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]