Blankning

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Illustration av normal blankning i två steg.

Blankning (äldre namn: baissespekulation[1]) är en aktielånsaffär där ena parten lånar ut en aktie (till vilken utlånaren under hela förfarandet är ägare) till en annan part under en utsatt tidsperiod. Låntagares syfte är att sälja aktien till marknadspris för att sedan låta den falla i värde. Mot slutet av låneperioden köper låntagaren tillbaka aktien till ett lägre pris, och gör därmed vinst. Vartefter aktien lämnas tillbaka till ägaren, som under lånetiden tar ut en ränta gentemot låntagaren.[2]

Blankning i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Under upptakten till Kreugerkraschen 1931-1932 tvingades Ivar Kreuger att stödköpa aktier i sina egna företag för att stoppa blankningen (då kallad baissespekulation) av företagen på New York-börsen.

Blankning var länge förbjudet i Sverige. I februari 1987 tillsatte regeringen Carlsson den så kallade Värdepappersmarknadskommittén som i sitt slutbetänkande 1989 rekommendade att ändra lagen och tillåta blankning, vilket implementerades då regeringen Bildt år 1992 lade fram en proposition[3] för en ny börslagstiftning som föreslog att ändra lagen så att blankning tilläts.[4] Den huvudsakliga anledning som angavs till detta i propositionen var harmonisering av lagen till direktiv från Europeiska gemenskaperna (EG), nuvarande Europeiska unionen.

Efter finanskriserna under sensommaren 2008[5] började även svenska politiker att diskutera fenomenet. Finansminister Anders Borg uttalade sig negativt[6] om blankning och föreslog regleringar för att stävja det hela. Även finansmannen Christer Gardell har gjort ett uttalande i media[7] om att blankning bör förbjudas helt enkelt, eftersom förfarandet på tunna marknader gör normala prissättningar ineffektiva.

Referenser[redigera | redigera wikitext]