Blankning

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Illustration av normal blankning i två steg.

Blankning (äldre namn: baissespekulation[1]) är en aktielånsaffär där ena parten, utlånaren, mot en avgift eller ränta lånar ut en aktie till en annan part, låntagaren eller blankaren, under en överenskommen tidsperiod. När lånetiden löper ut återlämnar blankaren aktierna till utlånaren.

Normalt har låntagaren en förväntan om fallande aktiekurser under lånetiden, och kan sälja aktien vid lånetidens början och återköpa den vid dess slut. Vid fallande kurs uppstår då en kursvinst som tillfaller blankaren. Skulle kursen istället stiga tvingas blankaren återköpa aktien till ett högre pris och gör en kursförlust.

Vid blankning belastas blankaren av ett så kallat säkerhetskrav för att täcka aktielånet, i normalfallet kring 130 % av värdet på den blankade positionen. Detta är för att skydda inblandade parter och säkerställa att blankaren kan återlämna lånade aktier även vid en kursuppgång eller andra finansiella svårigheter.

Vid en blankning övergår äganderätten inklusive rösträtt till blankaren, och övergår vidare till den som blankaren säljer till. Utlånaren har dock en fordringsrätt på blankaren, vilket innebär att hen när som helst kan återkalla sina aktier från blankaren, som då tvingas att köpa tillbaka dem. Om bolaget skulle bli uppköpt eller gå i konkurs upphör dock aktielånet att gälla.[2]

Blankning i Sverige[redigera | redigera wikitext]

Under upptakten till Kreugerkraschen 1931-1932 tvingades Ivar Kreuger att stödköpa aktier i sina egna företag för att stoppa blankningen (då kallad baissespekulation) av företagen på New York-börsen.

Blankning var länge förbjudet i Sverige. I februari 1987 tillsatte regeringen Carlsson den så kallade Värdepappersmarknadskommittén som i sitt slutbetänkande 1989 rekommendade att ändra lagen och tillåta blankning. Detta implementerades då regeringen Bildt år 1992 lade fram en proposition[3] för en ny börslagstiftning som föreslog att ändra lagen så att blankning tilläts.[4] Den huvudsakliga anledning som angavs till detta i propositionen var harmonisering av lagen till direktiv från Europeiska gemenskaperna (EG), nuvarande Europeiska unionen.

Efter finanskriserna under sensommaren 2008[5] började även svenska politiker att diskutera fenomenet. Finansminister Anders Borg uttalade sig negativt[6] om blankning och föreslog regleringar för att stävja det hela. Även finansmannen Christer Gardell har gjort ett uttalande i media[7] om att blankning bör förbjudas helt enkelt, eftersom förfarandet på tunna marknader gör normala prissättningar ineffektiva.

Referenser[redigera | redigera wikitext]