Hoppa till innehållet

Carl Bildt

Från Wikipedia
För liknande namn, se Carl Bildt (olika betydelser).
Carl Bildt

Carl Bildt år 2016.
Tid i befattningen
4 oktober 1991–7 oktober 1994
Monark Carl XVI Gustaf
Ställföreträdare Bengt Westerberg (FP)
Företrädare Ingvar Carlsson (S)
Efterträdare Ingvar Carlsson (S)
Tid i befattningen
6 oktober 2006–3 oktober 2014
Monark Carl XVI Gustaf
Statsminister Fredrik Reinfeldt (M)
Företrädare Jan Eliasson (S)
Efterträdare Margot Wallström (S)
Tid i befattningen
23 augusti 1986–4 september 1999
Företrädare Ulf Adelsohn
Efterträdare Bo Lundgren
Tid i befattningen
14 december 1995–18 juni 1997
Företrädare Förste ämbetsinnehavare
Efterträdare Carlos Westendorp
Mandatperiod
1979–1982
1982–1985
1985–1988
1988–1991
1991–1994
1994–1998
1998–2001
Valkrets Stockholms kommun[1]
Född 15 juli 1949 (76 år)
Halmstad, Halland
Politiskt parti Moderaterna
Ministär Regeringen Carl Bildt (1991–1994)
Maka Kerstin Zetterberg (1974–1975)
Mia Bohman Bildt (1984–1997)
Anna Maria Corazza (sedan 1998)
Barn 3
Namnteckning Carl Bildts namnteckning
Webbplats carlbildt.wordpress.com
Ätten Bildts heraldiska vapen.

Nils Daniel Carl Bildtⓘ, född 15 juli 1949 i Halmstads församling, Hallands län,[2] är en svensk politiker (moderat) och diplomat. Han var riksdagsledamot 1979–2001, partiledare för Moderata samlingspartiet 1986–1999, Sveriges statsminister 1991–1994 samt utrikesminister 2006–2014 i regeringen Reinfeldt.

Bildt var 1995 EU:s medlare i Jugoslaviska krigen, och därefter EU:s höga representant för Bosnien och Hercegovina 1995–1997.

Biografi

[redigera | redigera wikitext]

Carl Bildt föddes i Halmstad i Hallands län och växte upp där och senare på Östermalm i Stockholm. Han är son till byrådirektör Daniel Bildt (1920–2010)[3] och förbundssekreterare Kerstin Andersson-Alwå (1922–2010).[4][5][6] Hans enda syskon Nils Bildt föddes 1952. Bildt tillhör en uradlig ätt med rötter i norsk och dansk medeltid. Carl Bildt är sonson till överste Nils Bildt, sonsons son till general Knut Bildt och sonsons sonson till statsministern och riksmarskalken, friherre Gillis Bildt.[7]

Bildt var gift 1974–1975 med Kerstin Zetterberg och 1984–1997 med Mia Bohman, dotter till den tidigare moderatledaren Gösta Bohman.[8] Sedan den 18 oktober 1998 är han gift med Anna Maria Corazza Bildt.[9] Han har tre barn: Gunnel (född 1989), Nils (född 1991) samt Gustaf (född 2004).

Bildt studerade under gymnasietiden på Östra Real i Stockholm. I samband med en landsomfattande lärarstrejk 1966 gjorde han sitt första TV-framträdande. Bildt, som var ordförande i skolans elevråd, bidrog till att elevledd undervisning kunde organiseras under delar av strejken.[10] Bildt var under samma tid styrelseledamot i Sveriges Elevråds Centralorganisation (SECO).

Politisk karriär

[redigera | redigera wikitext]

Bildt tog studentexamen 1968 på Östra Real och blev samma år medlem i Högerpartiet. Han gjorde värnplikt som handräckningsvärnpliktig personalassistent vid Försvarsstaben. Han studerade sedan vid Stockholms universitet där han var politisk sekreterare i föreningen Högerstudenterna och aktiv i studentkårspartiet Opposition '68.[11] Han blev vice ordförande i Fria Moderata Studentförbundet 1971 och ordförande 1973.[12] Bildt fullföljde aldrig sina universitetsstudier till en akademisk examen. Åren 1973–1976 var han redaktör för tidningen Svensk Linje.[5]

Bildt var 1973–1976 även politisk sekreterare i Moderata samlingspartiet och arbetade nära partiledaren Gösta Bohman. Han nämndes redan vid denna tid som en möjlig blivande partiledare[13] och deltog i arbetet med att forma programmet för den nya regeringen hösten 1976.[14] Åren 1976–1978 var han regeringens sakkunnige i frågor för samordningsuppgifter och 1979–1981 statssekreterare i regeringens samordningskanslier. Han invaldes i riksdagen för Stockholms kommuns valkrets 1979 och kom där att bli sitt partis utrikes- och säkerhetspolitiska expert.

Under en resa till USA 1983 kom Bildt att diskutera säkerhetspolitiska frågor med bland andra företrädare för CIA. Resan ledde till hård kritik från statsminister Olof Palme. Bildt hade nyligen varit ledamot i den parlamentariska Ubåtsskyddskommissionen och Sverige var vid tillfället involverat i en diplomatisk notväxling med Sovjetunionen angående kommissionens slutsatser. Palme menade att resan var olämplig därför att den kunde användas av Sovjet för att ifrågasätta vems ärenden Sverige gick. Bildt ansåg att hans handlande var korrekt och försvarade sitt agerande med stöd av sitt parti. Händelsen fick stor publicitet och medförde att Bildt för första gången hamnade i offentlighetens ljus.

Första partiledartiden, 1986–1991

[redigera | redigera wikitext]

Bildt utnämndes till partiledare för Moderata samlingspartiet 1986. Under oppositionsåren 1986 till 1991 var han även Moderaternas gruppledare i riksdagen. Under den första tiden som partiledare var han ifrågasatt och i valet 1988 backade Moderaterna, men förblev största borgerliga parti. Under partiledartiden kom Bildts popularitet allt eftersom att öka och han ansågs, av såväl meningsmotståndare som partikamrater, vara en skicklig strateg.

Ämbetstiden som Sveriges statsminister 1991–1994

[redigera | redigera wikitext]
Fördjupning: Regeringen Carl Bildt

Efter valet 1991 kunde Bildt i oktober 1991 bilda en fyrpartiregering tillsammans med Folkpartiet, Centerpartiet och Kristdemokratiska samhällspartiet. Regeringen liberaliserade regelverk, sålde statliga företag och startade byggandet av Öresundsbron. Regeringen inledde och slutförde även förhandlingarna om Sveriges medlemskap i Europeiska unionen (EU). Bildt verkade energiskt för svensk anslutning till EU, och undertecknade vid det europeiska toppmötet på Korfu i Grekland den 23 juni 1994 fördraget om Sveriges anslutning.

Den ekonomiska krisen i början av 1990-talet, som till stor del berodde på avskaffade kreditmarknadsregler för bostadsmarknaden, vållade svåra problem. Hösten 1992 förhandlade regeringen Bildt fram flera krispaket tillsammans med det största oppositionspartiet, Socialdemokraterna, men trots detta tvingades man kort därefter att överge den fasta kronkursen.

Bildt tog initiativ till flera IT-satsningar som har varit viktiga för digitaliseringen av Sverige. Som statsminister 1994 skickade han ett historiskt mejl till USA:s president Bill Clinton. Detta var första gången som två regeringschefer skrev e-post till varandra. Samma år var Bildt även initiativtagare till IT-kommissionen, som regeringen bildade för att stimulera den nya informationstekniken och där Bildt själv blev ordförande, samt till starten för KK-stiftelsen, som hade i uppdrag att sprida tekniken i skolan.[15]

Efter det borgerliga valnederlaget 1994 avgick regeringen, och Bildt avslutade sin tid som Sveriges statsminister 7 oktober 1994 och efterträddes av socialdemokraten Ingvar Carlsson, som han själv efterträtt tre år tidigare.

Sista partiledaråren, 1994–1999

[redigera | redigera wikitext]

Efter valnederlaget 1994 arbetade Bildt internationellt som EU:s medlare i de jugoslaviska krigen (se nedan) samtidigt som han stannade kvar på sin post som Moderaternas partiledare. Partiledarskapet sköttes under en tid i praktiken av bland andra förste vice partiledaren tillika gruppledaren i riksdagen Lars Tobisson, partisekreteraren Gunnar Hökmark och andra vice partiledaren Gun Hellsvik.[16]

Under valrörelsen 1998 tryckte Bildt tungt på IT-frågor. Han lanserade parollen "Bredband åt alla", en parafras på 1970-talets slagord "Ropen skalla, daghem åt alla".[17] Efter ytterligare ett valnederlag avgick Bildt som partiledare i september 1999. Han efterträddes av den tidigare skatteministern Bo Lundgren.

Medlare och hög representant i Bosnien och Hercegovina

[redigera | redigera wikitext]

I juni 1995 utsågs Bildt till EU:s medlare i jugoslaviska krigen. Han var i den egenskapen en av tre ordförande för fredskonferensen för Bosnien-Hercegovina på flygbasen Wright-Patterson i Dayton, Ohio den 1–21 november 1995 (hans med-ordförande var Richard Holbrooke som representerade USA och Igor Ivanov från Ryssland). Konferensen ledde fram till ett fredsavtal känt som Daytonavtalet.

Efter fredsavtalets formella undertecknande i Paris den 14 december 1995 utsågs Bildt till den förste innehavaren av posten som hög representant, High Representative, och chef för Office of the High Representative, den internationella myndighet som inrättades i Bosnien och Hercegovina för att leda det politiska och civila genomförandet av avtalet. Han återkom 1997 till Sverige för att driva valrörelse 1998, men då de borgerliga inte lyckades återta regeringsmakten avgick han som partiordförande i augusti 1999. Han hade då utsetts till FN:s generalsekreterare Kofi Annans särskilda ombud (special representative) på Balkan och fortsatte i den befattningen till och med 2001. I egenskap av internationell diplomat blev han erbjuden att hålla The Tanner Lecture on Human Values, vilken han gav vid Cambridge University i mars 2005: Peace after War: our Experience, där han presenterade sju ”läxor” om hur man bygger upp en stat efter en väpnad konflikt. År 1998 utkom han med en bok om sina erfarenheter i Balkan: Peace Journey: The Struggle for Peace in Bosnia.

Carl Bildt har kritiserats för sin roll som medlare i Bosnienkriget. Bland annat har han som statsminister anklagats för likgiltighet inför den etniska rensning och folkmord som begåtts av bosnienserbiska styrkor mot muslimska och kroatiska civila.[18][19] Bildt motsatte sig varje militär intervention och kritiserade den tidigare brittiska premiärministern Margaret Thatcher år 1993 för att hon krävde Nato-ingripande mot de bosnienserbiska styrkorna. Sunday Times kallade Bildts och många EU-ledares handfallenhet inför det pågående folkmordet för "skamligt".[19]

Efter Bildts utnämning till EU:s särskilda sändebud till Jugoslavien riktade Tom Warrick från Coalition for International Justice skarp kritik mot Bildt som beskrevs som "farligt felunderrättad om sin egen arbetsbeskrivning" och i stort sett okunnig om regionen.[18][20] The New York Times kritiserade Bildt för en nonchalant inställning till massakern i Srebrenica där över 8 000 bosniaker dödades, och beskrev honom som att vara belastad med ett rykte om att acceptera serbiska påståenden om gott uppförande utan bevis och se mellan fingrarna gällande angrepp mot civila.[18][21] Flera länder kritiserade Bildt för att ha varit ineffektiv och alltför nära knuten till serberna i Bosnien och Serbien.[22] Brittiske historikern Marko Attila Hoare anklagade Bildt för att ha tonat ner antalet dödsoffer för massakern i Srebrenica och ignorerat serbiska krigsbrott.[23] Bildt kritiserades också för att inte ha nämnt massakern i Srebrenica under ett lunchmöte den 15 juli 1995 i Belgrad med den serbiske presidenten Slobodan Milošević och befälhavaren för den bosnienserbiska armén, Ratko Mladić, trots att han hade fått rapporter om den pågående massakern.[24]

Ämbetstiden som Sveriges utrikesminister 2006–2014

[redigera | redigera wikitext]
Carl Bildt som utrikesminister, januari 2008.

Bildt inträdde i regeringen Reinfeldt som utrikesminister den 6 oktober 2006. Han kritiserades av oppositionen som menade att Bildts handlande som utrikesminister riskerade att styras av de privata affärsintressen han hade, bland annat i Ryssland och Sudan via aktier och optioner i företagen Lundin Petroleum och Vostok Nafta. Bildt tillbakavisade kritiken[25] och sålde under det första halvåret som utrikesminister sina aktier i företagen.[26][27] Bildt kritiserades också för sin medverkan i styrelsen för Committee for the Liberation of Iraq, en internationell organisation med nära band till Bush-administrationen som verkat för invasionen av Irak 2003.[28][29]

Som utrikesminister stöttade Bildt Israels självständighet och rätt att försvara sig mot angrepp, samtidigt som han kritiserade landets ockupations- och bosättningspolitik och försvarade palestiniernas rätt till ett internationellt erkänt hemland. Han framförde också upprepade gånger att isoleringspolitiken mot Gazaremsan måste brytas så att området kan överleva på handel och normal affärsverksamhet i stället för bistånd. Han fördömde både palestinska raketangrepp mot Israel från Gaza och israeliska bombningar av Gazas civila näringsliv samt det israeliska förbudet mot civil import till området.[30]

Bildt vid ett möte med USA:s utrikesminister Hillary Clinton, 2011.

Bildt var som utrikesminister år 2007 en aktiv supporter för Turkiets EU-medlemskapsansökan. Han kallade Istanbul för "ett äkta centrum för Europeisk historia" och Turkiets grundare Kemal Ataturk för "otvetydigt den mest betydande europeiska revolutionären under 1900-talet". I en intervju sade Bildt att "det är ingen tvekan om att Turkiet är en del av Europa". Bildts kampanj för att utöka EU var kontroversiell i Europa.[31] I november 2013 kritiserades Bildt för att i en debattartikel i Dagens Industri ha skrivit att Turkiets premiärminister Recep Tayyip Erdoğan var "på rätt väg" mot bakgrund av att kurder förföljs samt oppositionella och journalister fängslas.[32]

Under Bildts tid som utrikesminister stod Sverige 2008 värd för en FN-konferens om Iraks återuppbyggnad.[33] Under hans ledning beslutade utrikesdepartementet också att upprätta ambassader i Afghanistan och Vitryssland för att Sverige skulle kunna följa den inrikes- och säkerhetspolitiska utvecklingen inom dessa länder.

Bildt kritiserade kränkningar av mänskliga rättigheter i länder som Ryssland, Iran, Kina och Kuba. Han kritiserade den ryska invasionen av Georgien samt annekteringarna av Abchazien och Sydossetien. Efter det sydossetiska kriget 2008 skrev Bildt på sin blogg att det ryska agerandet hade vissa likheter med Nazitysklands annektering av Sudetlandet 1939. Den ryska reaktionen var stark, och det ryska utrikesministeriet meddelade att Bildt inte längre var välkommen i Moskva, och Ryssland ställde även in möten med andra svenska representanter..[34][35]

Bildt kritiserade också hårt Rysslands antihomolagar och den förföljelse och misshandel som pågår av homosexuella i Ryssland[36] för vilket han fick mothugg från den ryska ambassaden.[37] Bildt hyllades av HBT-rörelser efter kritiken.

Sverige beslutade under Bildts utrikesministertid att delta i FN-insatser i Tchad och Centralafrikanska republiken. Man tog även beslut om svensk militär insats i Darfur.

Inom Europa- och säkerhetspolitik förespråkade Bildt europeisk enighet samt kärnvapennedrustning och rustningskontroll. I riksdagen betonade han vikten av att inte lämna över hotet från kärnvapen till efterkommande generationer. Regeringen tog beslut om att erkänna republiken Kosovo trots protester från Serbien och Ryssland.

Bildt med Tysklands utrikesminister Frank-Walter Steinmeier, 2014.

I juli 2009 beslöts det att ambassaden i Sri Lanka samt generalkonsulaten i Kaliningrad, Kanton, Los Angeles och New York skulle läggas ner. Särskilt förslaget rörande generalkonsulatet i New York möttes av kritik. Samtidigt förordnades förre Bildtmedarbetaren Peter Egardt som utredare med direktiv att lägga fram förslag om reformer inom utrikesförvaltningen, särskilt för struktur och kompetensförsörjning samt samverkan i och utanför regeringskansliet.

Efter den förtida frigivningen av den bosnienserbiska krigsförbrytaren Biljana Plavšić från svenskt fängelse under 2009 anmäldes Bildt till konstitutionsutskottet för att vara jävig. Bildt anklagades för att vara personligen involverad i fallet och att ha personliga band till Plavšić.[38][39] Bildt hade vittnat i Plavšićs rättegång år 2002 i krigsförbrytartribunalen i Haag och då berömt hennes efterkrigsinsatser som "modiga".[40]

Bildt kritiserade offentligt Egyptens svar på landsomfattande demonstrationer sommaren 2013 och sa: "Jag är förfärad över det stora dödstalet under demonstrationerna i Egypten. Säkerhetsstyrkorna kan inte undkomma ansvar" vilket resulterade i en strid mellan Bildt och Egyptens ambassadör i Sverige.[41]

Ukraina

[redigera | redigera wikitext]
Karta över EU 28 år 2013: Östliga partnerskapet.
Bildt besöker den ukrainska huvudstaden Kiev den 11 april 2014.

Bildt var tillsammans med Polens utrikesminister Radosław Sikorski en av huvudarkitekterna bakom EU:s östpolitik 2013.[42]

Bildt gav sitt stöd för demonstrationen Euromajdan, som han även besökte under ett besök i Kiev 2013.[43][44] Han uttalade stark kritik mot Ukrainas president Viktor Janukovitj efter att denne flytt till Ryssland 2014. Bildt jämförde honom med den norske landsförrädaren Vidkun Quisling i ett offentligt meddelande på Twitter. Bildt skrev att Janukovitj "satt på främmande mark och tiggde en främmande armé att ge hans land till honom".[45]

När ytterhögerpartiet Svoboda efter regimskiftet 2014 fick flera betydelsefulla ministerposter i regeringen Jatsenjuk, kritiserades Carl Bildt i riksdagen för att han inte tydligt tagit avstånd från Svoboda, Bildts svar på kritiken var att kritikerna spelar den ryska propagandan i händerna.[46] Han uttalade att "Jag avstår från att beskriva det partiet. Vi accepterar den regering som har bildats, med många olika personer. Det är en rimlig och demokratisk regering och jag vill inte spela med i den ryska propagandan".[47]

Efter Rysslands annektering av Krim 2014 uttalade sig Bildt för CNN i en intervju. Han ansåg att den ryske presidenten Vladimir Putins mål inte bara var Krim, utan att erövra hela Ukraina. Bildt sade att "Krim är öppningsmatchen. Putin är inte främst intresserad av Krim, han är intresserad av Ukraina."[48]

Efter utrikesministertiden

[redigera | redigera wikitext]

Efter riksdagsvalet 2014, som den borgerliga regeringen förlorade, efterträddes Bildt som utrikesminister av socialdemokraten Margot Wallström.

Bildt nämndes efter Anna Kinberg Batras avgång som partiordförande för Moderaterna i augusti 2017 som en möjlig efterträdare till henne, men tackade nej till att kandidera.[49] Han förekom även i diskussioner om potentiella utrikesministrar i en högerregering efter riksdagsvalet 2022, något han inte visade intresse för.[50]

Bildt uttalade 2018 stark kritik mot västs, enligt honom, alltför undfallande hållning mot Ryssland, som hade beskjutit fartyg i Azovska sjön.[51]

Mellan 2023 och 2025 var Bildt regeringens utredare av Sveriges underrättelsetjänst. Han föreslog i sitt betänkande att en ny särskild underrättelsemyndighet skulle inrättas.[52]

Bildt är vice ordförande i lobbykoncernen Kreab Worldwides styrelse.[53]

Internationella uppdrag

[redigera | redigera wikitext]

Bildt var ordförande för International Democrat Union 1992–1999.

Efter att ha avgått som ledare för Moderaterna 1999 engagerade sig Bildt i flera uppdrag inom näringslivet samt i internationella tankesmedjor. Han har haft uppdrag för bland annat ESA (Europeiska rymdorganisationen), Europakommissionen, ICANN och International Advisory Board of the Council on Foreign Affairs i New York. Han har varit styrelseledamot i bland annat International Institute for Strategic Studies i London, European Policy Center i Bryssel, Apen Italia i Rom och Centre for European Reform i London.

År 2002 blev Bildt styrelseledamot i Vostok Nafta, ett investmentbolag med innehav i första hand i det statliga ryska gasbolaget Gazprom. Bildt var också styrelseledamot i oljebolaget Lundin Petroleum och medlem i fondförvaltaren East Capitals rådgivningskommitté. Han satt också i styrelsen för det amerikanska investmentbolaget Legg Mason, som bland annat investerat i försvarsindustrin.[54] Han lämnade dessa uppdrag i samband med att han blev utrikesminister i oktober 2006.

Bildt är medlem i Trilateral Commission (grundad av David Rockefeller), tillsammans med bland andra Urban Ahlin och Marcus Wallenberg. Han har också ett långvarigt engagemang i det slutna elitsällskapet Bilderberggruppen vars möten han ofta deltagit i.[55] Han är hedersdoktor vid University of St. Andrews i Skottland, där han är medlem av rådet för Center for the study of Terrorism and Political Violence. Han har även mottagit många dekorationer och hedersutmärkelser från flera länder.

I november 2014 blev Bildt styrelseledamot i International Crisis Group i Bryssel.[56] Han är ledamot i styrelsen för den amerikanska stiftelsen och tankesmedjan Rand Corporation som verkar för välfärd och säkerhet,[57] och sitter i styrelsen för tankesmedjan European Council on Foreign Relations.[53]

Kontroverser och kritik

[redigera | redigera wikitext]

Lundin Oil

[redigera | redigera wikitext]
Demonstration mot Carl Bildt och Lundin Oil på Sergels torg. Stockholm 14 januari 2012.

Bildt valdes år 2000 in i styrelsen för Lundin Oil AB. Anklagelser hade vid denna tid framförts om att oljeföretagen förvärrat kriget i Sudan. Lundin Oil var den ledande operatören av ett konsortium som arbetade i ett område i centrum för Sudans inbördeskrig. Anklagelserna bekräftades av särskilda FN-rapportörer[58] och den kanadensiska regeringens utredning.[59]

I juni 2010 offentliggjorde European Coalition on Oil in Sudan ECOS rapporten ”Unpaid debt”, där Lundin pekas ut som delaktigt i krigsförbrytelser och brott mot mänskligheten. Företaget förnekade brott, men efter att ha studerat rapporten öppnade den svenska åklagarmyndigheten en brottsutredning. Efter åklagarens beslut krävde flera riksdagsledamöter att Bildt skulle avgå som utrikesminister,[60][61] något han vägrade att göra. Av en undersökning av Bildts retoriska strategi under denna tid framgår att han framför allt ifrågasätter journalisters fakta eller definitioner, vilket innebär att journalister sällan får möjlighet under intervjuer att ifrågasätta lämpligheten i det Bildt gjort.[62]

Privat aktieinnehav

[redigera | redigera wikitext]

Som ny utrikesminister 2006 kritiserades Bildt för intressekonflikter på grund av hans tidigare position som styrelseledamot i Vostok Nafta och hans aktieinnehav i företaget, som i sin tur hade ett stort aktieinnehav i det statliga ryska gasbolaget Gazprom. Gazprom är det företag som byggde den omstridda naturgasledningen mellan Ryssland och Tyskland som går förbi Gotland, ett bygge som godkändes av den svenska regeringen. Denna intressekonflikt ansågs också kunna påverka relationerna mellan Sverige och andra EU-länder samt Ryssland, då många EU-länder var beroende av rysk olja och gas för sina energibehov. Bildts aktieinnehav i Vostok Nafta KU-anmäldes av Miljöpartiets Ulf Holm i oktober 2006. Två månader senare – i december 2006 – avyttrade Bildt sitt aktieinnehav i Vostok Nafta. Carl Söderbergh, generalsekreterare för svenska sektionen av Amnesty International, kritiserade också Bildts intresse i Gazprom, på grund av Rysslands människorättsproblematik.[63] Konstitutionsutskottet kunde dock inte finna någon grund för att ifrågasätta Bildts verksamhet i dessa avseenden.

TV och sociala medier

[redigera | redigera wikitext]

Bildt var programledare för TV-programmet Middag med Bildt som visades i TV8 2004–2005.

Bildt twittrar både på svenska och engelska. På sitt internationella engelskspråkiga twitterkonto har han (i oktober 2018) drygt 665 000 följare. På sitt svenska twitterkonto har han (i oktober 2018) ca 90 000 följare. Carl Bildt driver också bloggen "Alla dessa dagar" med många följare.[64]

Ideella organisationer

[redigera | redigera wikitext]
  • Center for European Policy Analysis (CEPA), medlem av International Leadership Council (sedan 2022)[65]
  • Global Leadership Foundation, medlem (sedan 2016)
  • Historians without Borders, ledamot av samordningskommittén (sedan 2016)[66]
  • Atlantic Council, medlem av International Advisory Board[67]
  • Berggruen Institute, medlem av Berggruen Network[68]
  • Centre for European Reform (CER), ledamot av den rådgivande nämnden[69]
  • Club de Madrid, medlem[70]
  • European Council on Foreign Relations (ECFR), medordförande[71]
  • Friends of Europe, ledamot av styrelsen[72]
  • Globsec, ledamot av International Advisory Board[73]
  • International Crisis Group (ICG), ledamot av styrelsen[74]
  • International Institute for Strategic Studies (IISS), medlem av rådet
  • Middle East Investment Initiative (MEII), ledamot av styrelsen[75]
  • Munich Security Conference (MSC), medlem av det rådgivande rådet[76]
  • RAND Corporation, ledamot av styrelsen[77]
  • Stockholm Resilience Center (SRC), medlem av International Advisory Board[78]
  • Trilateral Commission, vice ordförande i den europeiska gruppen[79]
  • Wallenbergstiftelserna, senior rådgivare[78]
  • Wilfried Martens Centre for European Studies, medlem av styrelsen[80]
  • Yalta European Strategy (YES), styrelseledamot[81]

Bildt är ledamot av Kungliga Krigsvetenskapsakademien sedan 1989.[82] Dessutom är Bildt, sedan 2023, hedersledamot av Studentafton.

Utmärkelser

[redigera | redigera wikitext]
Carl Bildt samtalar i ämnet Rebuilding Peace and Stability in Afghanistan under World Economic Forum i Davos 2010.
Anna Maria Corazza Bildt och Carl Bildt vid riksmötets öppnande 2014.

Bibliografi

[redigera | redigera wikitext]

Referenser

[redigera | redigera wikitext]

Noter

[redigera | redigera wikitext]
  1. ^ Bildt var invald som ordinarie ledamot av Sveriges riksdag för Stockholm kommuns valkrets. Valkretsen framgår av riksdagens protokoll 1979/80:1 (§ 2), 1982/83:1 (§ 2), 1985/86:1 (§ 2), 1988/89:1 (§ 2), 1991/92:1 (§ 2), 1994/95:1 (§ 2) och 1998/99:1 (§ 2).
  2. ^ Sveriges befolkning 2000: Bildt, Nils Daniel Carl (1949-07-15) Försäkringskassan, uttag avseende 20001231 (2014)
  3. ^ ”80 år fyller den 9 juli Daniel Bildt”. Helsingborgs Dagblad (Helsingborg): s. 18. 8 juli 2000. Läst 2 december 2009. 
  4. ^ Född 1922 i Snöstorp i Hallands län. Källa: Sveriges befolkning 1970, (CD-ROM version 1.04) Sveriges Släktforskarförbund 2003
  5. ^ [a b] Fakta om folkvalda: Riksdagen 1985–1988. Stockholm: Riksdagens förvaltningskontor. 1986. sid. 44. ISSN 0283-4251 
  6. ^ ”Rut Kerstin Maria Bildt”. gravar.se. https://gravar.se/forsamling/solna-kyrkogardsforvaltning/solna-kyrkogard/11/rut-kerstin-maria-bildt-5fc59. Läst 20 september 2025. 
  7. ^ Isaksson (1994), s. 57
  8. ^ Isaksson (1994), s. 66–68
  9. ^ Sveriges Ridderskap och Adels kalender 2007. sid. 76 
  10. ^ Backman, Linda (13 november 2009). ”En 17-årig Carl Bildt tar över undervisningen på skolan: Arrogans och ansvar”. Svenska Dagbladet. http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/100kanslor/en-17-arig-carl-bildt-tar-over-undervisningen-pa-skolan-arrogans-och-ansvar_3746455.svd. Läst 13 september 2011. 
  11. ^ ”Ett urval av händelser i SUS historia”. www.sus.se. Arkiverad från originalet den 14 juli 2014. https://web.archive.org/web/20140714114728/http://www.sus.su.se/ett-urval-av-handelser-i-sus-historia. Läst 21 november 2019. 
  12. ^ Isaksson (1994), s. 58–61
  13. ^ Tobisson (2009), s. 190
  14. ^ Tobisson (2009), s. 219
  15. ^ ”Carl Bildt banar väg för nätboomen”. Internetmuseum. https://www.internetmuseum.se/tidslinjen/carl-bildt/. Läst 17 oktober 2017. 
  16. ^ Tobisson (2009), s. 465–466
  17. ^ ”Carl Bildt skanderar ”Bredband för alla””. Internetmuseum. https://www.internetmuseum.se/tidslinjen/carl-bildt-skanderar-bredband-for-alla/. Läst 10 november 2020. 
  18. ^ [a b c] Dilsa Demirbag-Sten, Oförebildtlig, Expressen, 16 oktober 2006.
  19. ^ [a b] Ahlmark, Per (24 oktober 2006). ”Du vet ju hur Carl är”. Dagens Nyheter. http://www.dn.se/ledare/kolumner/du-vet-ju-hur-carl-ar. Läst 28 mars 2009. 
  20. ^ ”BosNet Digest V5 #11 / Jan. 7, 1996”. www.hri.org. http://www.hri.org/news/balkans/bosnet/1996/96-01-07_1.bos.html. Läst 21 november 2019. 
  21. ^ Mr. Bildt's Responsibility in Bosnia, The New York Times, 17 december 1995
  22. ^ Cortright, David (1997). The Price of Peace: Incentives and International Conflict Prevention. Lanham, Maryland: Rowman & Littlefield. sid. 166. ISBN 9780847685561 
  23. ^ Swedish foreign minister Carl Bildt denies over half the Srebrenica massacre Marko Attila Hoare
  24. ^ Hvidfeldt, Anders (1 augusti 1998). ”Bildt höll tyst om massakern”. Aftonbladet. http://wwwc.aftonbladet.se/nyheter/9808/01/bildt.html. Läst 29 mars 2011. 
  25. ^ Österman, Hans (8 januari 2007). ”Carl Bildts utbrott i tv”. Aftonbladet. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/zLO0QK/carl-bildts-utbrott-i-tv. Läst 23 september 2025. 
  26. ^ ”Bildt har sålt sina Vostokaktier”. Sveriges Television. 22 december 2006. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/bildt-har-salt-sina-vostokaktier. Läst 20 september 2025. 
  27. ^ ”Bildt sålde Lundin-aktierna”. Sveriges Television. 22 februari 2007. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/bildt-salde-lundin-aktierna. Läst 20 september 2025. 
  28. ^ Bildt in hot water over Iraq war lobbying Arkiverad 18 november 2011 hämtat från the Wayback Machine., The Local, 23 februari 2007.
  29. ^ Vad Carl Bildt gjort för kriget Arkiverad 24 januari 2007 hämtat från the Wayback Machine., Aftonbladet, 27 oktober 2006.
  30. ^ Jönsson, Olof/TT (3 februari 2009). ”Bildt: Medveten förstörelse i Gaza”. Dagens Nyheter. http://www.dn.se/nyheter/varlden/bildt-medveten-forstorelse-i-gaza. Läst 2 december 2009. 
  31. ^ Ivar Ekman (11 december 2006). ”Top Swedish official backs Turkey for EU”. International Herald Tribune. Arkiverad från originalet den 15 oktober 2007. https://web.archive.org/web/20071015125225/http://www.iht.com/articles/2006/12/11/news/sweden.php. Läst 17 november 2019. 
  32. ^ ”Stå rakryggad mot Erdogan i dag, Bildt”. Aftonbladet. https://www.aftonbladet.se/a/4dWrEe. Läst 17 november 2019. 
  33. ^ ”Konferens om Iraks framtid inledd i Stockholm”. Sveriges Television. 29 maj 2008. https://www.svt.se/nyheter/nyhetstecken/konferens-om-iraks-framtid-inledd-i-stockholm. Läst 23 september 2025. 
  34. ^ Sweden evokes Hitler in condemning Russian assault The Local 9 augusti 2008
  35. ^ Hennel, Lena (1 oktober 2008). ”Carl Bildt portad i Ryssland”. Svenska Dagbladet. http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_1810309.svd. Läst 2 december 2009. 
  36. ^ Brandel, Tobias (29 juli 2013). ”Bildt i hård kritik mot antihomolagar”. www.svd.se. https://www.svd.se/bildt-i-hard-kritik-mot-antihomolagar. Läst 21 november 2019. 
  37. ^ Rönnbäck, Erik Paulsson (30 juli 2013). ”Ryssland svarar på Bildts kritik”. www.svd.se. https://www.svd.se/ryssland-svarar-pa-bildts-kritik. Läst 21 november 2019. 
  38. ^ Mikael Stengård, Thomas Bodström: Beslutet är jävigt, Aftonbladet, 22 oktober 2009.
  39. ^ On Biljana Plavsic's Early Release, International Security Forum, 25 november 2009.
  40. ^ Bodström KU-anmäler Bildt, Svenska Dagbladet, 23 oktober 2009.
  41. ^ Svensson, Olof (27 juli 2013). ”Carl Bildt i nätbråk med ambassadör”. Aftonbladet. https://www.aftonbladet.se/a/4dWqz6. Läst 21 november 2019. 
  42. ^ ”Playing East against West: The success of the Eastern Partnership depends on Ukraine”. The Economist. 23 november 2013. https://www.economist.com/news/europe/21590585-success-eastern-partnership-depends-ukraine-playing-east-against-west. Läst 18 juni 2024. 
  43. ^ ”Massiv demonstration i Kiev – kräver avgång”. Expressen. https://www.expressen.se/nyheter/massiv-demonstration-i-kiev--kraver-avgang/. Läst 21 november 2019. 
  44. ^ ”Hoppas på miljondemonstration i Kiev SvD”. 8 december 2013. Arkiverad från originalet den 8 december 2013. https://archive.is/20131208150134/http://www.svd.se/nyheter/utrikes/hoppas-pa-miljondemonstration-i-kiev_8803488.svd. Läst 21 november 2019. 
  45. ^ Calle Sandstedt (4 mars 2014). ”Bildt kallar Janukovytj för Quisling på Twitter”. Omni.se. https://omni.se/bildt-kallar-janukovytj-for-quisling-pa-twitter/a/373f6515-63a2-4c7f-a0ba-7f8094a65f5e. Läst 19 juni 2024. 
  46. ^ ”Bildt pressades om Svoboda”. Dagens Nyheter. 14 mars 2014. https://www.dn.se/nyheter/sverige/bildt-pressades-om-svoboda/. Läst 21 november 2019. 
  47. ^ Andersson, Bo Inge (14 mars 2014). ”Krim: Nu beror allt på Putin”. www.svt.se. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/krim-nu-beror-allt-pa-putin. Läst 19 november 2019. 
  48. ^ Eric Emanuelsson (21 mars 2014). ”Carl Bildt: Krim är öppningsmatchen”. Aftonbladet. https://www.aftonbladet.se/nyheter/a/RxKVyx/carl-bildt-krim-ar-oppningsmatchen. Läst 19 juni 2024. 
  49. ^ Svensson, Niklas m.fl. (30 augusti 2017). ”Carl Bildt vill inte bli ny partiledare för M”. Expressen. https://www.expressen.se/nyheter/carl-bildts-svar-om-partiledarcomeback/. Läst 9 juli 2023. 
  50. ^ Hanna Jakobson (15 september 2022). ”De kan bli ministrar i Kristerssons regering”. Dagens Nyheter. https://www.dn.se/sverige/de-kan-bli-ministrar-i-kristerssons-regering/. Läst 16 september 2022. 
  51. ^ ”Bildt om krisen vid Krim: ”Skicka europeiska fartyg till Azovska sjön””. SVT Nyheter. 28 november 2018. https://www.svt.se/nyheter/utrikes/bildts-uppmaning-skicka-fartyg-till-azovska-sjon. Läst 19 juni 2024. 
  52. ^ Tano, Fredrik; Kainz Rognerud, Knut (13 juni 2025). ”Carl Bildt föreslår ny underrättelsemyndighet”. Sveriges Television. https://www.svt.se/nyheter/inrikes/bildt-foreslar-ny-underrattelsemyndighet. Läst 22 augusti 2025. 
  53. ^ [a b] Alskog, Johanna (18 september 2024). ”Carl Bildt får mer tid”. Altinget.se. https://www.altinget.se/artikel/carl-bildt-faar-mer-tid. Läst 20 september 2025. 
  54. ^ ”Fler optioner i Bildts portfölj”. Dagens Industri. 09 januari 2007. http://www.di.se/artiklar/2007/1/9/fler-optioner-i-bildts-portfolj/. 
  55. ^ ”De rikas hemliga mötesplats, Dagens Nyheter 2008-06-04”. Dagens Nyheter. 4 juni 2008. Arkiverad från originalet den 23 maj 2009. https://web.archive.org/web/20090523204805/http://www.dn.se/nyheter/de-rikas-hemliga-motesplats-1.596647. Läst 10 oktober 2010. 
  56. ^ Carl Bildt får jobb på Crisis group, Dagens Nyheter 11 november 2014
  57. ^ Monica, 1776 Main Street Santa; California 90401-3208. ”RAND Corporation Board of Trustees” (på engelska). www.rand.org. https://www.rand.org/about/organization/randtrustees.html. Läst 25 september 2022. 
  58. ^ Gerhart Baum (1 maj 2003). ”Special Rapporteur of the Commission on Human Rights on the situation of human rights in the Sudan”. FN. http://www.ecosonline.org/reports/2003/%5Eindex.html/Statementbythespecialrapporteurbaum2003.pdf.html. Läst 2 november 2011. 
  59. ^ Kanadas utrikesdepartement (1 januari 2000). ”Human Security in Sudan: The Report of a Canadian Assessment Mission”. http://www.ecosonline.org/reports/2000/%5Eindex.html/Human%20Security%20in%20Sudan.pdf.html. Läst 2 november 2011. 
  60. ^ Ekot (21 juni 2010). ”V kräver Bildts omedelbara avgång”. http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=83&artikel=3798429. Läst 18 april 2012. 
  61. ^ ”Vänsterpartiet kräver Carl Bildts avgång”. 21 juni 2010. Arkiverad från originalet den 1 november 2011. https://web.archive.org/web/20111101044006/http://www.expressen.se/Nyheter/1.2036102/vansterpartiet-kraver-carl-bildts-avgang. Läst 2 november 2011. 
  62. ^ Dahlgren, P. M. (2013). ”Politikers retoriska självförsvar under mediedrev: Hur statusläran kan ge ny kunskap om politiska intervjuer”. Nordicom-Information 35 (3–4): sid. 33–47. Arkiverad från originalet den 16 september 2020. https://web.archive.org/web/20200916201451/https://www.nordicom.gu.se/sv/publikation-forfattare/peter-m-dahlgren. Läst 16 september 2020. 
  63. ^ ”Bildt KU-anmäls för aktieinnehav”. Svenska Dagbladet. 20 oktober 2006. https://www.svd.se/a/18a843e7-7b4d-3e26-850a-ff4a12b4472f/bildt-ku-anmals-for-aktieinnehav. Läst 23 september 2025. 
  64. ^ Svensson, Niklas (11 oktober 2018). ”Så har Carl Bildt blivit M-ledarens nya vapen”. Expressen. https://www.expressen.se/nyheter/sa-har-carl-bildt-blivit-m-ledarens-nya-vapen/. Läst 23 september 2025. 
  65. ^ CEPA Announces High-Level Advisory Group led by Gen. McMaster and Min. Kramp-Karrenbauer Center for European Policy Analysis (CEPA), pressrelease 6 juli 2022. Läst 18 juni 2024
  66. ^ Coordinating Committee Historians without Borders. Läst 18 juni 2024
  67. ^ International Advisory Board Atlantic Council. Läst 18 juni 2024
  68. ^ Carl Bildt Berggruen Institute. Läst 18 juni 2024
  69. ^ Advisory Board Centre for European Reform (CER). Läst 18 juni 2024
  70. ^ Carl Bildt Arkiverad Club de Madrid. Läst 18 juni 2024
  71. ^ Leadership European Council on Foreign Relations (ECFR). Läst 18 juni 2024
  72. ^ Governance Friends of Europe. Läst 18 juni 2024
  73. ^ International Advisory Board Arkiverad 2 oktober 2018 hämtat från the Wayback Machine. Arkiverad . Läst 18 juni 2024
  74. ^ Board of Trustees Läst 18 juni 2024
  75. ^ Board of Directors Middle East Investment Initiative (MEII). Läst 18 juni 2024
  76. ^ Advisory Council Munich Security Conference (MSC). Läst 18 juni 2024
  77. ^ Board of Trustees RAND Corporation. Läst 18 juni 2024
  78. ^ [a b] International Advisory Board Stockholm Resilience Centre (SRC). Läst 18 juni 2024
  79. ^ Membership Arkiverad Trilateral Commission. Läst 18 juni 2024
  80. ^ Honorary Board Wilfried Martens Centre for European Studies. Läst 18 juni 2024
  81. ^ Board Yalta European Strategy (YES). Läst 18 juni 2024
  82. ^ ”Akademiens ledamöter”. Kungl Krigsvetenskapsakademien. http://kkrva.se/?page_id=2533. Läst 24 november 2018. 
  83. ^ ”Medaljförläningar den 6 juni 2003”. Royalcourt.se. 6 juni 2003. Arkiverad från originalet den 12 november 2018. https://web.archive.org/web/20181112150137/https://www.kungahuset.se/monarkinhovstaterna/ordnarochmedaljer/medaljer/medaljforlaningar/arkivmedaljforlaningar/medaljforlaningar20030606.5.1a2467a10ad032dc26800015998.html. Läst 2 december 2009. 
  84. ^ ”Vabariigi President”. www.president.ee. https://www.president.ee/en/estonia/decorations/bearer/40/carl-bildt. Läst 2 juli 2020. 
  85. ^ ”Vabariigi President”. www.president.ee. https://www.president.ee/en/estonia/decorations/bearer/19211/carl-bildt. Läst 2 juli 2020. 
  86. ^ ”Le onorificenze della Repubblica Italiana”. www.quirinale.it. https://www.quirinale.it/onorificenze/insigniti/305898. Läst 10 maj 2020. 
  87. ^ ”Tildelinger av ordener og medaljer (Tilldelning av ordnar och medaljer)” (på norska). www.kongehuset.no. Norges kungahus. https://www.kongehuset.no/tildelinger.html?tid=28028&sek=27995&q=Bildt%2C+Carl&type=&aarstall=. Läst 15 december 2021. 
  88. ^ Nordenvall, Per (red.); Marianne Setterblad (2006). Sveriges Ridderskap och Adels kalender 2007. Stockholm: Riddarhusdirektionen. sid. 76. ISSN 0347-9633. ISBN 91-631-9198-9 

Tryckta källor

[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar

[redigera | redigera wikitext]



Politiska uppdrag
Företräddes av
Carl Cederschiöld 		 Fria Moderata Studentförbundets ordförande
1973–1974 		Efterträddes av
Mats Svegfors
Företräddes av
Ulf Adelsohn 		 Moderaternas partiledare
1986–1999 		Efterträddes av
Bo Lundgren
Företräddes av
Ingvar Carlsson 		 Sveriges statsminister
1991–1994 		Efterträddes av
Ingvar Carlsson
Företräddes av
Jan Eliasson 		 Sveriges utrikesminister
2006–2014 		Efterträddes av
Margot Wallström


v • r
Moderata samlingspartiet
Ledarskap
Partiledare
Partisekreterare
Gruppledare
i riksdagen
(från 1971)
I regeringsställning
Associerade organisationer
Organisationer och företag
Historia och relaterade ämnen
1Koalitionsregering med Liberala samlingspartiet 2Samlingsregering med Socialdemokraterna, Folkpartiet och Bondeförbundet 3Koalitionsregering med Centerpartiet och Folkpartiet liberalerna 4Koalitonsregering med Centerpartiet, Folkpartiet liberalerna och Kristdemokraterna 5Koalitonsregering med Kristdemokraterna och Liberalerna
 
Moderaternas riksdagsledamöter
v • r
Ledamöter av Sveriges riksdag för Moderaterna under mandatperioden 1979–1982
Tage Adolfsson • Margaretha af Ugglas • Lars Ahlmark • Göran Allmér • Arne Andersson • Olle Aulin • Carl Bildt • Knut Billing • Gunnar Biörck • Anders Björck • Karl Björzén • Lennart Blom • Gösta Bohman • Anita Bråkenhielm • Staffan Burenstam Linder • Nils Carlshamre • Rolf Clarkson • Rolf Dahlberg • Georg Danell • Bertil Danielsson • Sven Eric Lorentzon • Ingvar Eriksson • Elisabeth Fleetwood • Margareta Gard • Ann-Cathrine Haglund • Allan Hernelius • Erik Hovhammar • Siri Häggmark • Anders Högmark • Göte Jonsson • Göthe Knutson • Wiggo Komstedt • Eric Krönmark • Björn Körlof • Karl Leuchovius • Bertil Lidgard • Gunnel Liljegren • Gullan Lindblad • Inger Lindquist • Blenda Littmarck • Bo Lundgren • Britt Mogård • Sven Munke • Tore Nilsson • Hans Nyhage • Joakim Ollén • Gunnar Oskarsson • Sten Sture Patersson • Per Petersson • Sixten Pettersson • Jan Prytz • Sonja Rembo • Birgitta Rydle • Rune Rydén • Mona Saint Cyr • Bo Siegbahn • Per Stenmarck • Per-Olof Strindberg • Ingrid Sundberg • Arne Svensson • Sten Svensson • Lars Tobisson • Ingegerd Troedsson • Per Unckel • Hans Wachtmeister • Knut Wachtmeister • Alf Wennerfors • Mårten Werner • Per Westerberg • Håkan Winberg • Bengt Wittbom • Allan Åkerlind
v • r
Ledamöter av Sveriges riksdag för Moderaterna under mandatperioden 1988–1991
Lars Ahlmark • Lars Ahlström • Göran Allmér • Anders Andersson • Arne Andersson • Sten Andersson • Beatrice Ask • Nils Fredrik Aurelius • Stig Bertilsson • Carl Bildt • Knut Billing • Anders Björck • Eva Björne • Görel Bohlin • Gösta Bohman • Charlotte Cederschiöld • Rolf Clarkson • Mona Saint Cyr • Rolf Dahlberg • Bertil Danielsson • Hans Dau • Allan Ekström • Ingvar Eriksson • Jens Eriksson • Karin Falkmer • Elisabeth Fleetwood • Filip Fridolfsson • Ingela Gardner • Margit Gennser • Nic Grönvall • Birger Hagård • Ann-Cathrine Haglund • Hugo Hegeland • Ingrid Hemmingsson • Tom Heyman • Erik Holmkvist • Anders Högmark • Gunnar Hökmark • Göthe Knutson • Inger Koch • Wiggo Komstedt • Björn Körlof • Gullan Lindblad • Sven Eric Lorentzon • Bo Lundgren • Jerry Martinger • Ulf Melin • Ewy Möller • Carl G. Nilsson • Ing-Britt Nygren • Hans Nyhage • Bertil Persson • Sonja Rembo • Rune Rydén • Jan Sandberg • Per Stenmarck • Ingrid Sundberg • Karl-Gösta Svenson • Sten Svensson • Lars Tobisson • Ingegerd Troedsson • Margaretha af Ugglas • Ivar Virgin • Knut Wachtmeister • Alf Wennerfors • Per Westerberg • Göran Åstrand
v • r
Ledamöter av Sveriges riksdag för Moderaterna under mandatperioden 1991–1994
Christel Anderberg • Arne Andersson • Sten Andersson • Bo Arvidson • Jan Backman • Inga Berggren • Stig Bertilsson • Carl Bildt • Knut Billing • Anders Björck • Lars Björkman • Görel Bohlin • Leif Carlson • Charlotte Cederschiöld • Rolf Clarkson • Rolf Dahlberg • Bertil Danielsson • Hans Dau • Maud Ekendahl • Ingvar Eriksson • Björn von der Esch • Gustaf von Essen • Karin Falkmer • Elisabeth Fleetwood • Bo Frank • Lennart Fridén • Filip Fridolfsson • Margareta Gard • Inge Garstedt • Margit Gennser • Carl Fredrik Graf • Stig Grauers • Nic Grönvall • Ann-Cathrine Haglund • Birger Hagård • Lennart Hedquist • Hugo Hegeland • Chris Heister • Ingrid Hemmingsson • Birgit Henriksson • Tom Heyman • Hans Hjortzberg-Nordlund • Anders G. Högmark • Tomas Högström • Gunnar Hökmark • Göte Jonsson • Henrik S. Järrel • Ola Karlsson • Göthe Knutson • Inger Koch • Wiggo Komstedt • Ulf Kristersson • Henrik Landerholm • Göran Lennmarker • Gullan Lindblad • Göran Lindblad • Anna Lindgren • Olle Lindström • Bo Lundgren • Pehr Löfgreen • Jerry Martinger • Per-Richard Molén • Carl G. Nilsson • Patrik Norinder • Hans Nyhage • Mikael Odenberg • Kent Olsson • Bertil Persson • My Persson • Fredrik Reinfeldt • Sonja Rembo • Inger René • Stig Rindborg • Rune Rydén • Mona Saint Cyr • Jan Sandberg • Anita Sidén • Per Stenmarck • Karl-Gösta Svenson • Sten Svensson • Lars Tobisson • Ingegerd Troedsson • Margaretha af Ugglas • Ivar Virgin • Knut Wachtmeister • Alf Wennerfors • Per Westerberg • Birgitta Wistrand • Bengt Wittbom • Liselotte Wågö • Göran Åstrand
v • r
Ledamöter av Sveriges riksdag för Moderaterna under mandatperioden 1994–1998
Christel Anderberg • Arne Andersson • Sten Andersson • Beatrice Ask • Nils Fredrik Aurelius • Jan Backman • Inga Berggren • Carl Bildt • Per Bill • Knut Billing • Anders Björck • Lars Björkman • Eva Björne • Leif Carlson • Rolf Dahlberg • Maud Ekendahl • Catharina Elmsäter-Svärd • Ingvar Eriksson • Gustaf von Essen • Karin Falkmer • Elisabeth Fleetwood • Jan-Olof Franzén • Lennart Fridén • Margit Gennser • Carl Fredrik Graf • Stig Grauers • Rolf Gunnarsson • Birger Hagård • Carl Erik Hedlund • Lennart Hedquist • Chris Heister • Gun Hellsvik • Tom Heyman • Lars Hjertén • Hans Hjortzberg-Nordlund • Anders G. Högmark • Tomas Högström • Gunnar Hökmark • Jeppe Johnsson • Annika Jonsell • Göte Jonsson • Henrik S. Järrel • Ola Karlsson • Göthe Knutson • Inger Koch • Ulf Kristersson • Henrik Landerholm • Göran Lennmarker • Gullan Lindblad • Göran Lindblad • Olle Lindström • Bo Lundgren • Ulla Löfgren • Jerry Martinger • Ulf Melin • Carl G. Nilsson • Margareta E. Nordenvall • Patrik Norinder • Elizabeth Nyström • Mikael Odenberg • Kent Olsson • Bertil Persson • My Persson • Marietta de Pourbaix-Lundin • Fredrik Reinfeldt • Sonja Rembo • Inger René • Stig Rindborg • Rune Rydén • Ola Sundell • Åke Sundqvist • Karl-Gösta Svenson • Sten Svensson • Lars Tobisson • Sten Tolgfors • Per Unckel • Peter Weibull Bernström • Per Westerberg • Birgitta Wichne • Birgitta Wistrand • Liselotte Wågö • Anna Åkerhielm
v • r
Ledamöter av Sveriges riksdag för Moderaterna under mandatperioden 1998–2002
Berit Adolfsson • Christel Anderberg • Sten Andersson • Beatrice Ask • Nils Fredrik Aurelius • Gunnar Axén • Jan Backman • Inga Berggren • Carl Bildt • Per Bill • Knut Billing • Anders Björck • Lars Björkman • Leif Carlson • Margareta Cederfelt • Anne-Katrine Dunker • Maud Ekendahl • Lars Elinderson • Catharina Elmsäter-Svärd • Karin Enström • Ingvar Eriksson • Gustaf von Essen • Karin Falkmer • Elisabeth Fleetwood • Lennart Fridén • Margit Gennser • Carl Fredrik Graf • Rolf Gunnarsson • Catharina Hagen • Stefan Hagfeldt • Roy Hansson • Carl Erik Hedlund • Lennart Hedquist • Chris Heister • Gun Hellsvik • Tom Heyman • Lars Hjertén • Hans Hjortzberg-Nordlund • Cristina Husmark Pehrsson • Anders G. Högmark • Tomas Högström • Gunnar Hökmark • Carl-Axel Johansson • Jeppe Johnsson • Göte Jonsson • Henrik S. Järrel • Ola Karlsson • Anna Kinberg Batra • Ulf Kristersson • Henrik Landerholm • Björn Leivik • Göran Lennmarker • Anna Lilliehöök • Göran Lindblad • Lars Lindblad • Olle Lindström • Bo Lundgren • Cecilia Magnusson • Jerry Martinger • Per-Richard Molén • Carl G. Nilsson • Per-Samuel Nisser • Patrik Norinder • Elizabeth Nyström • Mikael Odenberg • Kent Olsson • Bertil Persson • Marietta de Pourbaix-Lundin • Fredrik Reinfeldt • Inger René • Stig Rindborg • Jan-Evert Rådhström • Anita Sidén • Anders Sjölund • Carl-Erik Skårman • Ola Sundell • Ewa Thalén Finné • Lars Tobisson • Sten Tolgfors • Per Unckel • Per Westerberg • Henrik Westman • Birgitta Wistrand • Liselotte Wågö • Anna Åkerhielm
Auktoritetsdata
Hämtad från ”https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Carl_Bildt&oldid=58530089”