Blockflöjt

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Olika sorters blockflöjter. Från vänster: sopranino-, sopran- (ituplockad), alt- och tenorblockflöjt.

Blockflöjt (engelska: recorder, italenska: flauto dolce) är ett träblåsinstrument av typen spaltflöjt av varierande storlek och stämläge.

Spaltflöjter i vidare bemärkelse är kända sedan förhistorisk tid. Blockflöjten däremot uppstod under senmedeltiden. Den fick sin första storhetstid under renässansen från omkring 1500 byggdes de i tre storlekar men fick senare allt fler storlekar och förekom senare i nio storlekar med längd från 1 decimeter upp till 2 meters längd. Då blockflöjten återkom på modet under barocken blev de större blockflöjterna omoderna och det var främst de mindre altblockflöjten som var modern.[1]

Under senbarocken och rokokon var det vanligt med 4-5 altblockflöjter i kammarorkestrar men under mitten 1700-talet, men kom senare att ersättas alltmer av traversflöjten (föregångaren till tvärflöjten).

Blockflöjten fick förnyat intresse omkring 1912 då Arnold Dolmetsch på nytt började bygga blockflöjter. Wilibald Gurlitt introducerade genom ett vetenskapligt seminarium vid Freiburgs universitet 1921 blockflöjten i Tyskland. Från 1920-talet kom blockflöjten via Tyskland att även introduceras i Norden, Otto Mortensen författade en blockflöjtsskola på danska, som 1935 översattes till svenska av I. Sahlin.[2]

Den finns i flera olika storlekar och därmed olika tonlägen. Vanligt förekommande är sopran, alt, tenor och bas. De största blockflöjterna kom dock ur bruk redan under barocken. Det finns blockflöjter som är allt från en decimeter till två meter höga.

Sopranblockflöjten har ofta använts som nybörjarinstrument i musikundervisning. Blockflöjter spelar ibland en viktig roll i folksagor, där de brukar ha magisk förmåga.

Andra betydelser: Blockflöjt är också en orgelstämma av typen labialstämma (läppstämma).

Utformning[redigera | redigera wikitext]

Blockflöjter har i de allra flesta fall formen av en lång tub i tre delar med en liten näbb i den ena änden och en fot i den andra. Ofta förekommer någon typ av dekoration mellan sektionerna. De tillverkas traditionellt i trä. Ofta används två träslag, ett till själva flöjten och ett till den lilla plugg (blocket) som skall se till att en luftströmmen endast träffar den vassa kanten (labium). Blockflöjter började under 1900-talet tillverkas även i plast. En blockflöjt tillverkad i plast har flera fördelar (såsom lägre pris och mindre behov av underhåll) framför en gjord i trä, som emellertid anses ha vackrare klang.

Kända blockflöjtister[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  • Nationalencyklopedin, Tredje bandet, Sidorna 51-51, Karl Marklund (Chefredaktör), Bokförlaget Bra Böcker AB, Höganäs 1990, ISBN 91-7024-620-3
  1. ^ Nationalencyklopedin multimedia plus, 2000 (uppslagsord Blockflöjt)
  2. ^ Svensk uppslagsbok, andra upplagan 1947