Kantele
Kantele (finska: [ˈkɑntele])[1] är ett triangelformat stränginstrument av cittratyp. Den är ett traditionellt finskt och karelskt plockinstrument (kordofon), som tillhör den sydöstra baltiska cittrafamiljen, känd som det baltiska psaltariet, tillsammans med den estniska kanneln, de lettiska kokles, de litauiska kanklės och den ryska gusli.[2]
Enligt den östersjöfinska traditionen konstruerade magikern Väinämöinen från Kalevala den första kantelen med käkbenet från en jättegädda och tagel från en trollhäst. Den alstrade musik som drog till sig skogens alla varelser trollbundna av dess välljud.
Kantelen kan spelas med fingrarna eller plektrum. Den spelas traditionellt liggande i knät eller på ett litet bord. Den kan även spelas stående hängande om halsen.
Ursprungligen hade kantelen fem strängar som efter hand blev upp till femton. Lådan gröptes ut ur ett enda trästycke. Den traditionella stämningen är diatonisk. Idag kan konsertinstrument vara betydligt mer raffinerade, med trettionio strängar och en mekanism för att byta tonart. Kantelen är ett i hög grad levande instrument i Finland och det finns numera även elektriska varianter.
Till kända utövare av instrumentet hör Olli Suolahti, Emil Kauppi, Ulla Katajavuori och Pasi Jääskeläinen.
Konstruktion
[redigera | redigera wikitext]Liten kantele
[redigera | redigera wikitext]Moderna instrument med 15 eller färre strängar är i allmänhet mer modellerade efter traditionella former och bildar en instrumentkategori som kallas liten kantele, i motsats till konsertkantelen.
De äldsta formerna av kantele har fem eller sex hästhårssträngar och en träkropp snidad ur ett stycke; mer moderna instrument har metallsträngar och en kropp gjord av flera delar. Den traditionella kantelen har varken stall eller sadel, strängarna löper direkt från stämskruvarna till en metallstång (varras) som är insatt i träfästen (ponsi). Även om den inte är akustiskt effektiv, är denna konstruktion en del av instrumentets distinkta ljud.[3]
Den mest typiska och traditionella stämningen av den femsträngade lilla kantelen är helt enkelt intonation som uppnås via femgränsstämning, ofta i D-dur eller D-moll. Detta inträffar om en kantele spelas som soloinstrument eller som en del av en folkmusikensemble. Durtreklangen bildas sedan av D1–F♯1–A1.[4] I moderna varianter av liten kantele finns det ofta halvtonsreglage för vissa strängar. Den vanligaste reglaget för en femsträngad kantele är en omkopplare mellan F♯1 och F1, vilket gör att det mesta av folkmusiken kan spelas utan omstämning. Större versioner av den lilla kantelen har ofta ytterligare halvtonsreglage, vilket gör att ett mer varierat urval av musik kan spelas utan omstämning.
Att spela kantele
[redigera | redigera wikitext]
Kantelen har ett distinkt klockliknande ljud. Den finska kantelen har i allmänhet en diatonisk stämning, även om små kantele med mellan 5 och 15 strängar ofta är stämda till ett gapläge, saknar en septima och med de lägsta strängarna stämda till en kvart under tonikan, som en bordun. Spelarna håller kantelen i sina knän eller på ett litet bord. Det finns två huvudsakliga speltekniker, antingen att plocka strängarna med fingrarna eller att slå oavbrutna strängar (ibland med en tändsticka).[3] Små kantele och konsertkantele har olika, men besläktade, repertoarer.
Musik
[redigera | redigera wikitext]
Det har skett en stark utveckling för kantelen i Finland sedan mitten av 1900-talet, med början med moderna musikers ansträngningar som Martti Pokela på 1950- och 1960-talen. Utbildning i att spela instrumentet börjar i skolor och musikinstitut ända upp till konservatorier och [[]], Finlands enda musikuniversitet och platsen för betydande doktorandforskning inom traditionell, västerländsk klassisk och elektronisk musik. En finsk gitarrtillverkare, Koistinen Kantele,[5] har också utvecklat en elektrisk kantele, som använder mikrofoner som liknar dem på elgitarrer, vilket har vunnit popularitet bland finska heavy metal-musiker som Amorphis. Den amerikanska harpisten Sylvan Grey har spelat in två album med kantele-musik med sina egna kompositioner.
Se även
[redigera | redigera wikitext]Referenser
[redigera | redigera wikitext]- Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från engelskspråkiga Wikipedia, Kantele, 9 juni 2025.
Noter
[redigera | redigera wikitext]- ^ Ling, Jan (1997) (på engelska). A History of European Folk Music. Rochester, N.Y.: University of Rochester Press. sid. 7. ISBN 978-1-878822-77-2. OCLC 36417732. https://books.google.com/books?id=Ul_IUuB4WSMC&pg=PA7. Läst 23 augusti 2025
- ^ Djupsjöbacka, Tove (maj 2017). ”The Kantele—Not Exclusively Finnish” (på engelska). Finnish Music Quarterly. ISSN 0782-1069. Arkiverad från originalet den 1 december 2017. https://web.archive.org/web/20171201044732/https://www.fmq.fi/articles/the-kantele-not-exclusively-finnish. Läst 23 augusti 2025.
- ^ [a b] Broughton, Simon; Ellingham; Trillo, Richard (1999) (på engelska). World Music: Africa, Europe and the Middle East. Rough Guides. sid. 93. ISBN 978-1-85828-635-8. https://archive.org/details/roughguidetoworl00simo. Läst 23 augusti 2025
- ^ Kantele. Etno.net. Sibelius-Akatemia. Läst 23 augusti 2025.
- ^ ”Etusivu” (på engelska). Koistinen Kantele. http://www.koistinenkantele.com. Läst 23 augusti 2025.
Externa länkar
[redigera | redigera wikitext]
| ||||||||||||||
| |||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||||