Tvärflöjt

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Tvärflöjt
Typ Träblåsinstrument, flöjt
Familj Tvärflöjter (övriga: piccolaflöjt, altflöjt, basflöjt)
Omfång
Tvärflöjtens tonomfång

Tvärflöjt eller traversflöjt är ett träblåsinstrument. Denna artikel handlar dels om instrumentgruppen tvärflöjter och dels om gruppens vanligaste medlem, som kallas tvärflöjt eller, inom klassisk musik, bara flöjt.


Historik[redigera | redigera wikitext]

De äldsta tvärflöjterna är från 800-talet f.Kr. och förekom i Kina och Japan.[1] Tvärflöjterna var inte speciellt välutvecklade, utan användes troligen för signalering.[1]

Fram till 1600-talet användes tvärflöjter inom det militära i Europa.[1] På 1600- och 1700-talen genomgick instrumentet en hel del förändringar.[1] Bland annat blev tvärflöjten tre- eller fyrdelad och fick bättre klang.[1] Men det var först när Theobald Böhm år 1847 byggde en cylindrisk tvärflöjt med hävarmar och klaffar som tonerna blev helt rena.[1]

Allmänt om tvärflöjter[redigera | redigera wikitext]

Tvärflöjter räknas till kategorin träblåsinstrument även om de idag ofta tillverkas i metall. Liksom andra flöjtinstrument, men till skillnad från de flesta andra träblåsinstrument, saknar de rörblad. De hålls horisontellt och blåses från sidan. Tonen bildas av en stående svängande luftpelare. För att förlänga luftpelaren och ändra tonhöjden stängs flöjtens hål till. Historiskt har dessa hål täckts med spelarens fingrar, medan på 1700-talet utvecklades ett system med olika klaffar eller klaffkombinationer för att nå alla hål. Det färdiga klaffsystemet, som först utvecklades för tvärflöjten, kallas böhmsystemet och används idag på många moderna träblåsinstrument.

I klassisk musik från slutet av 1700-talet och senare är tvärflöjter den dominerande flöjttypen. I äldre musik är även blockflöjter vanliga.

Tvärflöjt i metall och med klaffar system Böhm.

Olika storlekar[redigera | redigera wikitext]

Vanliga (högervända) tvärflöjter spelas med flöjten i rät vinkel åt höger och högerhanden ytterst.
En hantverkare tar en paus i arbetet och spelar på sin tvärflöjt.

Det finns fyra vanliga medlemmar i tvärflöjtsfamiljen. Den vanligaste (se nedan), är ett instrument i sopranläge. Ännu högre tonomfång har piccolaflöjten. Djupare instrument är altflöjten och basflöjten. Ännu djupare tvärflöjter än basflöjten har byggts, men deras användning är mycket begränsad. Alt- och basflöjterna är däremot ganska flitigt använda, dels i flöjtensemble, dels som karaktärsfulla soloinstrument.

Den vanliga tvärflöjten[redigera | redigera wikitext]

Flöjten består av tre separata delar som monteras ihop före spelning:

  • ett munstycke med läpplatta
  • en lång mellandel där de flesta klaffarna sitter
  • en fot

Det normala tonomfånget är c1–d4. Tonerna c#4 och d4 används sparsamt. Moderna flöjter för professionellt bruk har vanligtvis en förlängd fot med en extra klaff, en så kallad h-fot, som gör det möjligt att spela h0, en halvton lägre än den normala lägsta tonen. Detta h förekommer i viss musik från 1900-talet. Högre toner än d4 kan frambringas av vissa flöjtister.

Äldre tiders flöjter var alltid gjorda i trä, vilket förekommer även idag även om moderna flöjter oftast är gjorda av silver eller försilvrat nysilver. Det finns också flöjter av guld eller platina, samt även av kolfiber. Som folkinstrument är tvärflöjter med en mindre uppsättning klaffar än de moderna flöjterna vanliga exempelvis i Skandinavien och på Irland.

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e f] Hur har tvärflöjten kommit till?”. Illustrerad Vetenskap. 2010. http://illvet.se/fraga-oss/hur-har-tvarflojten-kommit-till. Läst 8 mars 2013.