Blodgivning

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Blodgivning
I Sverige ställer sig "blodbussar" ofta centralt för att kunna samla in blod.

Blodgivning är en procedur där frivilliga blodgivare donerar blod som sedan används i sjukvården. Blodgivning är numera helt nödvändig för att den moderna sjukvården skall fungera.[1] Svenska blodgivare ger ungefär 500 000 påsar blod årligen, där varje påse rymmer 4,5 dl.[2]

Historik[redigera | redigera wikitext]

Från början tillämpades direkttransfusion. När koagulation kunde förhindras, tappades blodet i 1-liters glasflaskor med antikoagulantia. Rent praktiskt gick det till så att flaskan stod på en platta som roterade, så att blodet blandades med den antikoagulantia som fanns i flaskan. Det var viktigt att tappningsaggregatet sattes i glasflaskans gummipropp på rätt sätt, så att luft i flaskan kunde passera ut i samma takt som blodet rann ner i flaskan, annars fanns risk för att övertryck bildades och blodgivaren kunde få en luftemboli. Mängden blod vid tappningen var svår att uppskatta, så mängden tappat blod kunde variera avsevärt. När blodet fått stå i rumstemperatur ett antal timmar kunde man suga bort plasma och framställa till exempel tvättat blod genom upprepad tvätt med fysiologisk NaCl-lösning.

I och med plastpåsarnas intåg minskade riskerna för luftembolier till noll och blodgivarna behövde inte övervakas lika rigoröst. Dessutom kom blodvaggor med inbyggda vågar med ett larm som indikerade när rätt mängd tappats. I dag är blodvaggorna automatiska och stoppar tappningen helt vid rätt mängd blod.

För att säkerställa hög kvalitet och säkerhet på blod och blodkomponenter och för att förhindra att smitta överförs vid transfusion, är all blodverksamhet strikt reglerad genom föreskrifter från Socialstyrelsen; Socialstyrelsens föreskrifter om blodverksamhet (SOSFS 2009:28). I gällande föreskrifter får en person inte ge blod om den till exempel haft samlag i utbyte mot pengar, injicerat narkotika, anabola steroider eller andra preparat utanför sjukvårdens regi, eller om personen är man och har haft samlag med en annan man. Däremot tillåts personer som har haft ett sexuellt riskbeteende att lämna blod om minst 12 månader har gått sedan senaste risktillfället. Personer med sexuellt riskbeteende avser också kvinnor som har haft sexuellt umgänge med en man vilken i sin tur har haft sexuellt umgänge med en man.[3]

Första blodgivarbussen
Sveriges första blodgivarbuss invigdes den 31 maj 1960 utanför Stockholms stadshus, och var då den enda i sitt slag i Norden. Bussen hade kostat 145 000 kronor, hade ett laboratorium och fyra platser för blodgivning samt sköttes av en personal på sex personer.[4]

Blodgivarkompensation[redigera | redigera wikitext]

År 1997 satte WHO upp som mål att alla bloddonationer skulle komma från obetalda frivilliga blodgivare. Dock visade en undersökning från 2006 att endast 49 av 124 länder hade infört detta mål som standard.[5] Vissa länder, till exempel Tanzania, har arbetat hårt för att nå upp till detta mål. Från att år 2005 ha haft 20 procent frivilliga och obetalda blodgivare hade siffran höjts till 80 procent år 2007. Men 68 av 124 länder visade mycket små, om inte obefintliga, framsteg i frågan.[6] I några länder, till exempel Brasilien och Australien, är det olagligt att i någon form kompensera för blodgivning eller annan vävnadsdonation.[7][8]

Blodgivare som ger blod regelbundet ges ofta någon sorts icke-monetär utmärkelse. En vanlig förmån kan vara att man får ledigt från jobbet den tid det tar att lämna blod.[9]I Italien ges blodgivarna betald ledighet från jobbet hela den dag som de lämnar blod.[10] Blodcentraler kan ibland också ge uppmuntran i form av gratis t-shirtar, första hjälpen-lådor och liknande saker. I Sverige uppger 65 procent att de tycker att arbetsgivare bör tillåta blodgivning på arbetstid.[11]

Vad händer med blodet?[redigera | redigera wikitext]

Blodet tappas och förvaras i flerkomponentpåsar.

Allt blod som tappas kontrolleras innan det används, även om blodgivaren har blivit godkänd vid ett tidigare tillfälle. Blodet testas för olika virus, bland annat HIV, hepatit C och syfilis.

Efter tappningen, i flerkomponentpåsar av plast, förvaras blodet i rumstemperatur. Därefter centrifugeras påsarna. De röda blodkropparna lägger sig i botten på tappningspåsen, plasman lägger sig överst och i mellanskiktet finns vita blodkroppar och trombocyter. I det slutna system som flerkomponentsystemet utgör, delas blodet upp i olika fraktioner; erytrocytkoncentrat, blodplasma och buffy-coat. Erytrocytkoncentraten och en del plasma förvaras i kylskåp/kylrum. Övrig plasma förvaras som färskfryst plasma som är rik på faktor V och VIII. Det mesta av plasman går till läkemedelsföretag. Den utgör värdefull råvara vid framställning av renade plasmakomponenter såsom AHF-preparat, albumin, gammaglobulin, fibrinogen med mera.

Homosexuella män som blodgivare[redigera | redigera wikitext]

Reglerna för homosexuella blodgivare varierar mellan länderna. I Sverige gick RFSL ut i januari 1983 med uppmaningen till landets homo- och bisexuella män att inte lämna blod. Den ståndpunkten har förbundet behållit beträffande män som har sex med män (MSM), eftersom förekomsten av hiv i gruppen alltjämt är mycket högre än hos befolkningen i allmänhet.[12]

År 2010 ändrade Socialstyrelsen reglerna kring blodgivning så att även homosexuella män, som inte haft sex på ett år, kan lämna blod.[13] Därmed blev Sverige ett av de första länderna att tillåta homosexuella och bisexuella män att lämna blod, efter Australien, Kanada och Nya Zeeland.[14]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Universitetssjukuset MAS informationsida, Blodgivning, läst 28 april 2009
  2. ^ Mohammad R. Abedi, Per-Olof Forsberg, Rut Norda, Jan Säfwenberg (September 2010). ”Blodverksamheten i Sverige 2009: omfattning, kvalitet och säkerhet” (PDF). sid. 6. Arkiverad från originalet den 2010-08-25. http://web.archive.org/web/20100825142528/http://www3.svls.se/sektioner/tr/Arkiv/Blodverksamhet%20i%20Sverige/Blodovervakning2004-2008.pdf. Läst 15 oktober 2010. 
  3. ^ socialstyrelsen.se
  4. ^ Panorama 60 - en bokfilm från Bonniers Folkbibliotek, red. Per-Erik Lindorm, Albert Bonniers förlag, Stockholm 1960 s.145
  5. ^ ”World Blood Donor Day 2006” (på engelska). World Health Organization. http://www.who.int/mediacentre/news/releases/2006/pr33/en/index.html. Läst 16 februari 2015. 
  6. ^ T. Brown (1998). ”Strengthening Blood Systems In Africa: Progress Under PEPFAR and Remaining Challenges” (på engelska). AABB News (April): sid. 30. 
  7. ^ ”Frequently Asked Questions - Australian Red Closs Blood Service” (på engelska). Australian Red Cross Blood Service. http://www.donateblood.com.au/faq#10n290. Läst 16 februari 2015. 
  8. ^ L. Fusco (1998). ”From Latin America to Asia, Rising Above Difficulties, Achieving New Heights” (på engelska). AABB News (April): sid. 30. 
  9. ^ ”Guidelines for Implementation of Employee Blood Donation Leave” (på engelska). New York State Department of Labor. http://www.labor.state.ny.us/verkerprotection/laborstandards/PDFs/Blood%20guidelinesFINAL.pdf. Läst 16 februari 2015. 
  10. ^ ”Nuova disciplina delle attività trasfusionali e della produzione nazionale degli emoderivati” (på italienska). Legge 21 ottobre 2005, n. 219 (Law 21st October 2005, n.219). Italian Parliament. 21 oktober 2005. http://www.camera.it/parlam/leggi/05219l.htm. Läst 16 februari 2015. 
  11. ^ geblod.nu
  12. ^ ”RFSL, blodgivning och hiv”. rfsl.se. RFSL - Riksförbundet för homosexuellas, bisexuellas och transpersoners rättigheter. http://www.rfsl.se/halsa/?p=1466. Läst 16 februari 2015. 
  13. ^ Samuel Teglund (3 februari 2012). ”Blodcentraler vill inte låta homosexuella män ge blod – Socialstyrelsen hotar med vite”. Världen idag. Skandinavisk Teknologisk Högskola. http://www.varldenidag.se/nyhet/2012/02/03/Blodcentraler-vill-inte-lata-homosexuella-man-ge-blod/. Läst 16 februari 2015. 
  14. ^ Anna-Lena Haverdal (1 december 2009). ”Även homosexuella män får bli blodgivare”. Svenska Dagbladet. http://www.svd.se/nyheter/inrikes/aven-homosexuella-man-far-bli-blodgivare_3875703.svd. Läst 16 februari 2015. 

Se även[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]