Bombningarna av Stockholm och Strängnäs 1944

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Löpsedlar den 23 februari 1944

Bombningarna av Stockholm och Strängnäs 1944 var en militär incident då sovjetiska flygplan under natten 22-23 februari 1944, flygbombade flera platser i södra och norra Stockholm och östra Sverige. Bomber fälldes bland annat på Blidö och Svartlöga i norra Stockholms skärgård, vid Stavsnäs och Järla, vid EriksdalSödermalm samt i Strängnäs och i Pershagen vid Södertälje. I Eriksdal skadades ett pumphus från gamla Årstaverket, det återuppbyggdes och flyttades senare till Hammarbyslussen när nya Eriksdalsbadet byggdes. Idag kallas byggnaden och kvarteret för Ryska smällen. Om incidenten skedde av misstag eller som provokation och varning råder det delade meningar om.

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Vid Teherankonferensen 28 november 1943 enades Churchill, Roosevelt och Stalin om att genom påtryckningar få Ungern, Bulgarien, Rumänien och Finland att lösgöra sig från krigföringen på Tysklands sida. Som ett led i påtryckningarna för att få Finland att sluta fred med Sovjetunionen inledde Sovjet vintern 1944 en bomboffensiv mot den finländska hemorten. På kvällen den 22 februari startade 220 sovjetiska bombplan ur det strategiska bombflyget från sina baser kring Leningrad med målet Åbo. Man flög ut genom Finska viken för att sedan vända norrut och angripa Åbo västerifrån. MariehamnÅland var troligtvis reservmål.

Trots ett utmärkt flygväder[1][2][3] fick man avsevärda problem med navigeringen och bombplanen spreds över ett stort område. Felnavigeringarna kan ha haft andra orsaker som ändring av radiostationers frekvens och falska styrsändare.[4][5][6] Utanför Porkala vände ett 20-tal plan åter till baserna.

Endast en handfull flygplan nådde Åbo. Ett hundratal plan bombade flera platser i sydvästra Finland från Mariehamn till Helsingfors. Även i Norra Finland fälldes bomber på kvällen den 22 februari 1944 från ca 30 bombplan från flygbaser längre norrut. Bomber fälldes norr om Uleåborg, över Oulainen, i närheten av Ii, Nykarleby, Jakobstad och Jeppo. Denna grupp av bombplan samlades inför återflygningen till sin bas, vid Holmön utanför Umeå.[7] En kraftfull och tidstypisk dementi på vad Holmöborna upplevt infördes i lokaltidningen.[8] Åland (liksom Sverige) var vid denna tidpunkt inte mörklagt.

Bombningarna[redigera | redigera wikitext]

Från den ryska bombfällningen över Eriksdalsområdet, 22 februari 1944.
Foto: Lennart af Petersens
Eriksdalsteaterns rester efter bombningen 22 februari 1944.

Ett antal plan ur denna räd mot Åbo och Mariehamn flög in över svenskt territorium. Totalt identifierade den svenska luftbevakningen sex formeringar om minst ett flygplan vardera. Formering 1 som flög mot Strängnäs flög in över Svenska Högarna 14 minuter tidigare än formering 3, som flög mot Stockholm.[9] De olika formeringarna anlände därför praktiskt taget samtidigt till Strängnäs respektive Stockholm. Eftersom bombplanet över Strängnäs kretsade över staden i mer än tio minuter, fälldes den stora bomben där 20:52 medan den stora bomben som träffade Eriksdal i Stockholm fälldes 20:43. Inte fler än tre plan nådde dock in över det svenska fastlandet.[10] Kränkningarna pågick mellan kl 20:10 och kl 00:40. Den svenska beredskapen på luftförsvaret i Stockholm var låg (man saknade dessutom nattjaktplan och radar) och endast vid ett tillfälle passerade någon av inkräktarna inom skotthåll för ett luftvärnsförband. Detta förband – i Vikdalen i Nacka – missuppfattade dock fällningen av en lysbomb och trodde att det var en nödraket och avvaktade därför med eldöppnandet. När misstaget uppdagades (då lysbomben tändes) hade planet flugit förbi och var utom räckhåll. Detta plan fällde också sprängbomber vid Järla[11][12] och vid Eriksdal.

I Eriksdal och Eriksdalslunden träffades den där belägna friluftsteatern. En 100 kg bomb träffade scenen, som tillsammans med främre parkett och planket som omgav teatern tillintetgjordes. Kvar blev en krater som mätte 3 meters djup och 5-6 meters diameter. Samtidigt detonerade tre mindre bomber inom femtio meter från den större bomben. Ett stort antal rutor krossades kring korsningen Ringvägen - Götgatan samt längs några mindre gator i omgivningen, även på andra sidan Skanstullsbron. En servitris skadades lindrigt av glassplitter och en man slogs ikull av tryckvågen och bröt ena axeln.

Det fälldes också bomber i anslutning till Södermanlands pansarregemente, P 3, i Strängnäs. Efter tio minuters kretsande på hög höjd fälldes under dykning en större sprängbomb som träffade 50-60 m från södra kasern[13] och fem mindre sprängbomber, varav en blindgångare, tog i isen norr om regementet. Samtidigt fälldes tre lysbomber varav två inte hann utvecklas innan de tog mark. Den tredje lyste upp hela staden. Senare hittades ytterligare bombnedslag bland annat på Tosterön. Totalt fälldes 10 spräng- och tre lysbomber i och kring Strängnäs. Två soldater på regementet skadades av splitter.[14][15][16]

Mellan kl 21:05 och 00:30 fälldes ett flertal bomber i norra Stockholms skärgård. De första bomberna som fälldes på svensk mark denna kväll tag mark ca kl 20:15 vid Stavsnäs i innerskärgården. Detta var troligtvis samma plan som 20:40 upptäcktes kretsande över Strängnäs och som 12 minuter senare påbörjade fällningen där. Bombskärvor med kyrilliska bokstäver identifierade bomberna som sovjetiska.

Provokation eller misstag?[redigera | redigera wikitext]

Upphittade bombsplitter vid Lillsjön i Nacka.

De sovjetiska bombfällningarna över östra Sverige 22-23 februari 1944 anses av en del källor vara resultatet av ett misslyckat sovjetiskt försök att med bombflyg tvinga Finland ur kriget samt för att varna Sverige att bistå Finland.[17] Andra världskriget var inne i ett slutskede och Sovjetunionen ville inte att Sverige skulle ställa upp på Finlands eller Tysklands sida bland annat genom att överföra trupp till Åland.[18]

I dialogboken "Spioner emellan" antyder före detta Säpo-mannen Tore Forsberg att bombningarna hade ett samband med fängslandet - och sedan benådningen - av sovjetiske underrättelsemannen Vasilij Alexandrovitj Sidorenko. Enligt denna teori var bombningarna av Stockholm och Strängnäs en del av en sovjetisk kampanj också med propaganda och diplomati för att tvinga Sverige att släppa Sidorenko, vars spionage delvis var riktat just mot pansarregementet i Strängnäs.[19]

Enligt andra källor visade genomförandet av denna bomboffensiv mot Finland på personella och materiella brister hos det sovjetiska strategiska bombflyget. Ett påstått, men ej verifierat väderomslag ska ha medfört att formationerna som skulle bomba Åbo delvis orienterade fel. Några av dessa felnavigerare som denna natt irrade kring hela sydöstra Finland, kom ända till Sverige där bomblasterna fälldes. Bombfällningarna över Sverige anses i denna teori kunna vara ett misstag på grund av felnavigering.[20]

Den sovjetiska inställningen var entydig. När svenska regeringen protesterade i Moskva fick man som svar att inga sovjetiska plan hade varit i Sverige och att bombsplitter med kyrilliska bokstäver kunde därför inte härstamma från sovjetiska bomber.[18]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ The weather in Finland 19440222 SMI, Finland
  2. ^ The weather in Nordic Europe 19440222 www.wetterzentrale.de
  3. ^ The weather in Stockholm 19440222 SMHI Sweden
  4. ^ Finlands rundradiostationer under andra världskriget Lasse Vihonen före detta arkivchef på Finlands rundradio/Yle
  5. ^ Navigering med hjälp av riktad radiofyr Deutsches Technisches Museum, Berlin
  6. ^ Radiofyr Deutsches Technisches museum in Berlin
  7. ^ Återsamling inför hemflygning Aftonbladet 19440223 KB.
  8. ^ En tidstypisk dementi Umebladet, KB
  9. ^ Tider för bombplanens inflygning över Svenska Högarna Krigsarkivet
  10. ^ Observationer gjorda på avlyssningsstationen Juurikorpi 15 km N Kotka på kvällen den 22 februari 1944 Jukka L. Mäkelä: Helsingfors i lågor, 1967
  11. ^ Blindgångare vid Lillsjön. Krigsarkivet, Stockholm
  12. ^ Var bomberna föll vid Järlasjön. Krigsarkivet, Stockholm
  13. ^ Vid skylten Helge Ekholm som 1944-02-22 var ytterst nära att dödas av bombsplitter. Sven-Åke Björk
  14. ^ 1 Rapport över bombfällning vid P3 1944-02-22. Krigsarkivet, Stockholm
  15. ^ 2 Rapport över bombfällning vid P3 1944-02-22. Krigsarkivet, Stockholm
  16. ^ 3 Rapport över bombfällning vid P3 1944-02-22. Krigsarkivet, Stockholm
  17. ^ Norén (2007), s. 140 och 145
  18. ^ [a b] Sobéus (2000), s. 355
  19. ^ Fritjof Tobias Vallins anknytning till pansarregemtet P3 i Strängnäs och Vasilij Sidorenko Riksarkivet i Stockholm
  20. ^ Törnquist (2007), s. 239

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • De sista offren:en bok om finländska krigsinvalider i Sverige och den svenska hjälpen till Finland 1939-45.Bengt Nordell. Kapitlet: "Värvades som rysk spion". Om Arne Jung.
  • Det svenska vinterkriget 1939-1940, Leif Björkman. Hjalmarsson & Högberg Bokförlag (Stockholm 2007)
  • En krönika om F19, Greger Falk.Svensk Flyghistorisk Förening, Flyghistorisk revy nr 33 ( ISSN 0345-3413 Uddevalla)
  • Gloster Gladiator & Hawker Hart In combat with Swedish voluntary Wing F19, Finland 1940 av Mikael Forslund (Fälth & Hässler 2009)
  • Intervju med Per Sterner, Major och bosatt på Malta. Publicerad i Hemmets Journal nr 4 och 5 1982. Intervjuare: Tord Wallström, Arboga. KB.
  • I skuggan av Stalin av Vilhelm Assarsson. Bonniers 1963
  • Sex krigsår i Skölds skugga av Henry Kellgren. Saxon & Lindström Förlag, Stockholm 1951
  • Spioner emellan av Forsberg, Tore och Grigorjev, Boris. Förlag Efron & dotter. (Saltsjö Duvnäs 2006)
  • Spioner och spioner som spionerar på spioner, Tore Forsberg. Hjalmarsson & Högberg Bokförlag (Stockholm 2003)
  • Stockholm bombas! Sovjetunionen och den svenska beredskapen i februari 1944, av Åkesson, Tommy. I "Militärhistorisk tidskrift 2003". (Sthlm 2003)
  • Stockholm bombas! av Åkesson,Tommy. I "Andra världskriget. En uppslagsbok om bakgrund, förlopp och efterspel". (Malmö 2004)
  • Säkerhetstjänstens egen berättelse om spionjakten krigsåren 1939-1942, Leif Björkman, Hjalmarsson & Högberg Bokförlag (Stockholm 2006)
  • Leif Törnquist (huvudförfattare) (2007). Svenska borga och fästningar. Medströms bokförlag. ISBN 91-7329-001-7 
  • Norén, Karl-Gunnar (2007). Stockholms glömda bunkrar. Nielsen&Norén Förlag. ISBN 91-975634-6-3 
  • Sobéus, Urban (2000). Havsbandslinjen i Stockholms skärgård 1933-1945. Militärhistoriska Förlaget. ISBN 91-85266-74-4 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]