Carl Gustaf Santesson (kirurg)

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Carl Gustaf Santesson
Född7 november 1819
Sävenäs, Örgryte socken
Död21 januari 1886 (66 år)
Stockholm
NationalitetSvensk
Yrke/uppdragLäkare, professor
Namnteckning

Carl Gustaf Santesson, född 7 november 1819 på säteriet Sävenäs i Örgryte socken vid Göteborg, död 21 januari 1886 i Stockholm, var en svensk läkare och professor. Han var postum son till komministern, filosofie magister Carl Gustaf Santesson, brorson till grosshandlaren Berndt Harder Santesson samt far till advokaten Henrik Santesson och farmakologen Carl Gustaf Santesson.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Santesson blev 1836 student i Uppsala och tog där 1838 mediko-filosofie kandidatexamen. Han studerade sedan anatomi och medicin i Köpenhamn och vid Karolinska Institutet samt blev 1842 medicine kandidat i Uppsala. År 1844 blev han medicine licentiat och 1846 medicine doktor. Under beredelsen till sina examina tjänstgjorde han dels vid huvudstadens kliniker, dels som biträdande prosektor vid Karolinska Institutet, där han omhuldades av Anders Retzius. År 1846 företog han med statsunderstöd en längre utländsk resa, som blev av stor betydelse för honom. En frukt därav var ett värdefullt arbete, som 1853 utgavs under titeln Anteckningar rörande de förnämsta medicinska skolorna uti Italien, Frankrike, Holland och England (i "Hygiea", XII). Efter hemkomsten förordnades Santesson 1848 att bestrida befattningen i rättsmedicin vid Karolinska Institutet samt utnämndes 1849 till professor i kirurgi vid nämnda institut och 1850 till överkirurg vid Serafimerlasarettet, vilket ämbete han ett år hade förestått. År 1860 erhöll han förordnande att ha inseende över ordningen och ekonomin vid lasarettet.

Carl Santessons gravvård på Solna kyrkogård.

Santesson valdes till ledamot i flera lärda sällskap: Vetenskapsakademien (1852), Krigsvetenskapsakademien (1873), Vetenskapssocieteten i Uppsala (1876), Fysiografiska sällskapet i Lund (1878), Vetenskaps- och vitterhetssamhället i Göteborg (hedersledamot 1878). I Köpenhamn blev han filosofie hedersdoktor vid jubelfesten 1879. Han var även medlem i Svenska Läkaresällskapet. Dessutom var han sedan 1856 ledamot och sedan 1872 ordförande i direktionen för Gymnastisk-ortopediska institutet, sedan 1867 ledamot av styrelsen för Stockholms sjukhem och sedan 1878 ledamot av styrelsen för Stockholms högskola. År 1885 avgick han som pensionsmässig från sin professur.

Genom djupgående studium av kirurgins alla grenar höjde sig Santesson redan vid unga år till en betydande plats inom den medicinska vetenskapen. Han verkade likväl mindre som författare, kanske på grund av en överdriven självkritik. Utom ovannämnda skrift inskränkte sig hans författarverksamhet till ett Utkast till bestämmande af den topographiska anatomiens begrepp (1844), avhandlingen Om höftleden och ledbrosken uti anatomiskt, pathologiskt och chirurgiskt hänseende (1849), Bidrag till homœopathiens sednare historia (två häften, 1852 och 1854) och en mängd smärre meddelanden. Santesson hade sin största betydelse som lärare. Från det han började sin lärarverksamhet vid Karolinska Institutet, var det "såsom om en ny anda gjorde sig gällande inom den kirurgiska undervisningen i vårt land". Som kirurg var han erkänd som den främste i de skandinaviska länderna. En av hans lärjungar yttrar om honom, att han var "en läkare av första rang och en lärare, som skapat ett nytt skede i vår medicinska historia".

Källor[redigera | redigera wikitext]

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]