Cortes Generales

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Spaniens parlament
Cortes Generales
Emblem eller logo.
Typ
Utformningtvåkammarsystem
Ledning
Talman i
senaten
Pío García-Escudero Márquez[1]
sedan 2016
Talman i
deputeradekammaren
Patxi López[2]
sedan 2016
Struktur
Antal platser616
266 senatorer
 (varav 208 direktvalda)
350 deputerade
Senat_Espanyol_XI_Legislatura.svg
senaten Politiska grupper

     PP (142)
     PSOE (67)
     Pod. etc (23)
     DiL etc (8)
     ERC (8)
     EAJ-PNV (7)
     Blandad (10)
     Vakant (1)

Congreso_de_los_Diputados_de_la_XI_Legislatura_de_Espa%C3%B1a.svg
deputeradekammaren Politiska grupper

     PP (119)
     PSOE (89)
     Pod. (65)
     C's (40)
     ERC-CATSÍ (9)
     DiL (8)
     EAJ-PNV (6)
     Blandad (14)

Val
Senaste val till senaten20 december 2015
Senaste val till deputeradekammaren20 december 2015[3]
Mötesplats
Senado_fachada_Madrid.jpg
Palacio del Senado, Madrid
Congreso_de_los_Diputados_(España)_14.jpg
Palacio de las Cortes, Madrid
Webbplats
Cortes Generales

Cortes Generales är det spanska parlamentet. Det består av två kammare, underhuset deputeradekammaren (spanska: Congreso de los Diputados) och överhuset senaten (Senado de España – 'Spaniens senat'). Cortes har makten att stifta lagar och göra tillägg till konstitutionen, och dessutom har underhuset makt att avsätta premiärministern. Parlamentet består (år 2016) av 616 medlemmar, varav 266 sitter i senaten och 350 i underhuset.

Beskrivning[redigera | redigera wikitext]

Sedan 1978 års spanska författning är det Spaniens kung (statsöverhuvudet i en ärftlig monarki) som utser premiärministern och på inrådan av denne även de övriga personerna i landets regering. Regeringen är därefter ansvarig inför parlamentet – Cortes Generales.[4]

Två kamrar och allmänna val[redigera | redigera wikitext]

Parlamentet består av två kamrar – deputeradekammaren ("underhuset") och senaten ("överhuset"). Deputeradekammarens 350 ledamöter väljs via direkta val, enligt författningen vart fjärde år och enligt en proportionell metod med antal ledamöter direkt baserat på antal röster i de olika valförsamlingarna. Ett parti måste dock uppnå tre procent av rösterna i landet för att bli tilldelat mandat.[4] 208 av senatens 266[5] ledamöter väljs också direkt (i regel vid samma allmänna valtillfälle),[6] medan de övriga senatorerna utses av de autonoma regionernas egna parlament.[4]

De allmänna valen inkluderar medborgarna i hela Spanien. Detta inkluderar spanjorerna i de 17 autonoma regionerna samt de – sedan 1995 – två självstyrande områdena Ceuta och Melilla.[4]

Historik[redigera | redigera wikitext]

Det gamla kungadömet[redigera | redigera wikitext]

Cortes har som monarkistisk institution månghundraåriga anor, med Léons cortes som är äldre än det engelska parlamentet. Efter enandet av Spanien innehade dessa olika grader av makt, där den katalanska cortes upphävdes efter spanska tronföljdskriget 1716. I och med Napoleonkrigen och den franska ockupationen etablerades en cortes i exil, som kom att katalysera den spanska exilregeringens motstånd. Den var därmed avgörande för utropandet av 1812 års författning och senare 1833 års territoriella indelning, som upphävde de gamla kungarikenas autonomi. Den tog vid republikens utropande 1873 absolut makt men kom från monarkins återupprättande följande år att utöva den lagstiftande makten, med en vald senat (som tidigare varit utnämnd av monarken) över deputeradekammaren. Under den andra republiken, från 1931, kom den att vara fokuspunkten för ökade strider mellan vänster- och högerfraktioner och förflyttades under spanska inbördeskriget mellan flera spanska städer. Efter Francos seger gick merparten av medlemmarna i exil, och den republikanska författningen upphävdes. Som en av de första handlingarna i konstituerandet av nationalistregimen återskapades en cortes españolas 1942, med en kammare och en varierande skara ledamöter som var antingen utnämnda av statschefen, alltså Franco, lokala föreningar och företag, samt indirekt av en begränsad del av befolkningen. Partiväsende förekom inte och samtliga politiska representanter var medlemmar av massrörelsen Movimiento Nacioñal, som dominerades av Falangistpartiet.

Efter Franco[redigera | redigera wikitext]

Under Franco genomfördes endast fragmentariska reformer, och regeringen var fortsatt utnämnd av Franco, som statschef i väntan på kungens tillträde, även om premiärministerposten skildes från denne 1973. Efter Francos död 1975 genomfördes en politisk reform, där den tidigare enkammarriksdagen 1977 omvandlades till en tvåkammarriksdag. 1977 genomfördes Spaniens första allmänna val sedan 1936, där det nyvalda Cortes bland annat fick i uppdrag att utarbeta en ny författning.

Valen 2015[redigera | redigera wikitext]

I samband med 2015 års parlamentsval (20 december) behöll Partido Popular rollen som största parti. Man förlorade dock sin absoluta majoritet i deputeradekammaren, och fördelningen mellan de politiska blocken är jämn efter att uppstickarpartierna Podemos (vänster) och Ciudadanos (center) vunnit insteg som landets tredje respektive fjärde största parti.[7][8] I senaten (vars platser tillsätts enligt ett annat system) behåller dock PP sin absoluta majoritet, vilket innebär att partiet fortsatt kan förhindra grundlagsändringar. Med fler än 1/3 av platserna i deputeradekammaren har PP en alternativ möjlighet till veto mot grundlagsändringar.[9]

PSOE:s ledare Pedro Sánchez fick kungens uppdrag att försöka bilda regering med stöd av Cortes (i praktiken Deputeradekammaren). Efter sammanlagt tre misslyckade försök att skaffa den parlamentsmajoriteten, meddelade Felipe VI den 26 att han tänkte upplösa parlamentet och utlysa nya parlamentsval. Tidpunkten för de nya valen är tänkta till 26 juni.[10]

Parlamentsvalen sedan 1975[redigera | redigera wikitext]

Nedan listas de allmänna spanska parlamentsvalen sedan Francisco Francos död 1975 och inledningen av den återgång till demokrati som därefter inleddes.

  • 1979-03-01 – (största parti:) UCD, (premiärminister:) Adolfo Suárez
  • 1982-10-28 – PSOE, Felipe González
  • 1986-06-22 – PSOE, Felipe González
  • 1989-10-29 – PSOE, Felipe González
  • 1993-06-06 – PSOE, Felipe González
  • 1996-03-03 – PP, José María Aznar
  • 2000-03-12 – PP, José María Aznar
  • 2004-03-14 – PSOE, José Luis Zapatero
  • 2008-03-09 – PSOE, José Luis Zapatero
  • 2011-11-20 – PP, Mariano Rajoy
  • 2015-12-20 – PP, ej utsedd (Mariano Rajoy t.f. premiärminister)
  • 2016-06-26 – PP, Mariano Rajoy

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ "Senate Speaker. Biography". senado.es. Läst 18 april 2016. (engelska)
  2. ^ Cruz, Marisa (2016-01-13): ”Patxi López se estrena como presidente del Congreso pidiendo "diálogo y entendimiento"”. elmundo.es. Läst 18 april 2016. (spanska)
  3. ^ "Elecciones generales 2015". resultados.elpais.com. Läst 14 januari 2016. (spanska)
  4. ^ [a b c d] Spanien i Nationalencyklopedins nätupplaga. Läst 20 december 2015.
  5. ^ "Composition of the Senate". senado.es. Läst 18 april 2016. (engelska)
  6. ^ "La participació a les generals fins a les sis puja gairebé un punt a Espanya i més de tres a Catalunya". ccma.cat. Läst 20 december 2015. (katalanska)
  7. ^ "Spanish election: PM Rajoy's party leads, no majority". bbc.com, 2015-12-20. Läst 20 december 2015. (engelska)
  8. ^ "El PP guanyaria les eleccions a Espanya i Podem i el PSOE es disputarien el segon lloc, segons el sondeig de TV3". ccma.cat, 2015-12-20. Läst 20 december 2015. (katalanska)
  9. ^ "Un Senat amb majoria absoluta del PP afegeix dificultats a la governabilitat". ccma.cat, 2015-12-21. Läst 22 december 2015. (katalanska)
  10. ^ Alberola, Miquel (2016-04-27): "El Rey no propone a ningún candidato y aboca a nuevas elecciones en junio". elpais.com. Läst 27 april 2016. (spanska)