Politik i Spanien

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Spaniens autonoma regioner, ett resultat av den demokratiska övergången efter Francos död.
Spaniens regioner har mer (mörklila) eller mindre (ljuslila) stark regional identitet. Data från 2009.

Spanien är en konstitutionell monarki, där kungen är statschef och premiärministern är regeringschef. Parlamentet (Cortes Generales) har två kamrar: Congreso de los Diputados (Underhuset, Deputeradekammaren) och Senado de España (Överhuset, Senaten).

Den gällande konstitutionen stadfästes 1978, under den demokratiska återgången efter Francisco Franco. Spanien är medlem i EU och Nato.

Översikt[redigera | redigera wikitext]

Den spanska rikspolitiken har sedan 1970-talets återgång till demokrati dominerats av två stora partier, ett på vardera halva av det politiska fältet. Sedan 1982 har dessa utgjorts av det konservativa PP och det socialdemokratiska PSOE, vilka växlat vid makten.[1]

Vid parlamentsvalen 2015 skedde ett trendbrott, då två nya partier – vänsterpartiet Podemos och centerinriktade Ciudadanos – blev tredje respektive fjärde största parti med sammanlagt 105 platser i Deputeradekammaren. Framgångarna skedde delvis i ljuset av en mängd korruptionsaffärer där de båda stora partierna varit inblandade.[2] Ciudadanos är ett från början katalanskt politiskt parti som lanserat sig som riksparti och som samtidigt motsätter sig katalansk nationalism. Vid de allmänna valen 2015 tog partiet många röster från UPyD, ett från början baskiskt men anti-separatistiskt parti som lanserat sig på riksplanet och fick stora framgångar vid de allmänna valen 2011.

Starka spänningar råder mellan centralmakten i Madrid och de olika regionerna. De senare har under årens lopp fått större självstyre, för att förekomma separatistiska krav. Detta till trots har framför allt två regioner fortsatt hävda deras särart – Baskien och Katalonien. I det förra drev den terroriststämplade organisationen ETA länge en kamp för regionens självständighet,[1] medan separatismen i Katalonien blivit mer märkbar först under 2010-talet och delvis i opposition mot det styrande Partido Popular i Madrid (se även katalanism). Även i Galicien och vissa andra regioner har regionala partier fått stor betydelse.

Spaniens kung har en viss politisk makt, eftersom han både kan upplösa parlamentet och föreslå kandidat till premiärministerposten. Andelen kvinnliga politiker i Deputeradekammaren är sedan parlamentsvalen (december 2015) 40,0 procent; detta placerar Spanien på fjärde plats i den europeiska jämställdhetsstatistiken, efter Sverige, Finland och Island.[3]

Historik[redigera | redigera wikitext]

Se även: Spaniens historia

1970– och 80-talet[redigera | redigera wikitext]

Utfallet i antal mandat (av Deputeradekongressens totalt 350 platser) de i spanska allmänna valen 1977–2011. Partiförkortningarna: PSOE = Spanska socialistiska arbetarpartiet, AP/PP = Alianza Popular/Partido Popular, UCD/CDS = Unión de Centro Democrático, PCE/IU Spaniens kommunistiska parti/Enade vänstern, UPyD = Enhet, framsteg och demokrati.

Efter diktatorn Francisco Francos död 1975, som hade haft makten sedan slutet på Spanska inbördeskriget 1939, återinfördes demokratin i Spanien efter en övergångsperiod som varade från 1975 till 1978.

Under denna period bytte landet styrelseskick, från Francodiktaturen till en konstitutionell monarki. Under premiärministern Adolfo Suárez godkände man 1977 en politisk reformen 1977 och den nuvarande spanska konstitutionen infördes 1978. Suárez styrde landet från 1976 till 1982.

Den 23 februari 1981 intog en grupp rebeller från Guardia Civil deputeradekammaren med avsikten att införa en militär diktatur. Men den stora majoriteten av de militära styrkorna vidhöll sin lojalitet mot den spanske kungen Don Juan Carlos I, som använde sin kungliga auktoritet för att förhindra statskuppen.

Spanien gick med i NATO i början av 1982. I oktober samma år vann socialistiska arbetarpartiet Partido Socialista Obrero Español (PSOE), under ledning av Felipe González Márquez, valet till kongressen och senaten med absolut majoritet. PSOE fick också absolut majoritet i valen 1985 och 1989. PSOE under ledning av González styrde landet under de följande 13 åren. Under hans mandatperiod utvecklades den spanska välfärdsstaten, modellen för regionernas självstyre och man genomförde betydande reformer inom socialpolitiken, som var eftersatt på grund av den tidigare diktaturen. Till perioden kan också kopplas flera politiska skandaler och den spanska socialistregeringens illegala antiterroriststyrka. 1986 gick Spanien in i Europeiska gemenskapen.

1990- och 2000-talet[redigera | redigera wikitext]

I mars 1996, övertogs landets styre av Partido Popular (PP) och José María Aznar, som fick nästan hälften av mandaten i kongressen. Aznar beslöt att liberalisera ekonomin med ett program för privatisering, reformera arbetsmarknaden, och vidtog steg och mått för att öka konkurrensen på vissa marknader, främst telekommunikation. Under första mandatperioden för Aznar, uppfyllde Spanien EU:s kriterier för medlemskap i valutaunionen. Under denna period deltog Spanien, tillsammans med USA och andra allierade stater i NATO i militära operationer i Jugoslavien. Spanien deltog också i Kosovokriget 1999, och de spanska militärstyrkorna och några enheter från spanska polisen deltog i fredsstyrkorna i Bosnien (IFOR, SFOR) och i Kosovo (KFOR).

PP fick absolut majoritet i de två kamrarna i Cortes Generales vid valet i mars 2000. Detta resultat gjorde det möjligt för Aznar att bilda en regering utan att behöva stöd från andra politiska grupperingar såsom hans tidigare regering. Aznar är en beslutsam försvarare av de transatlantiska relationerna och kriget mot terrorismen. Mandatperioden kännetecknas av sociala omvälvningar genom några lagar och beslut (ändringar i skollagen, Irakkriget 2003, förlisningen av oljefartyget Prestige 2002, Bombdåden i Madrid 2004) som delar av befolkningen inte accepterade. Inför valet 2004 utnämnde Aznar den dåvarande vice premiärministern Mariano Rajoy som kandidat för PP.

Spanska socialistiska arbetarpartiet, PSOE vann detta val. José Luis Rodríguez Zapatero valdes till premiärminister.[a] De tre viktigaste åtgärderna i början av hans mandatperiod var: 50 procent representation av kvinnor i regeringsministären, tillbakadragande av de spanska trupperna i Irak och godkännande av giftermål mellan homosexuella.

Partido Popular-ledaren Mariano Rajoy, premiärminister i Spanien sedan 20 november 2011.

Parlamentsvalen 2008 och 2011[redigera | redigera wikitext]

Efter allmänna val den 9 mars 2008 kunde Spanska socialistiska arbetarpartiet, lett av José Luis Rodríguez Zapatero, förklara sig vara vinnare. Vid valet hade Spanien ännu inte gått in i den ekonomiska lågkonjunkturen som då börjat spridas över Västeuropa. Men direkt efter valet drabbades en Spanien av en ekonomisk tvärnit. Krisen förvärrades sedan snabbt när Lehman Brother föll i USA samtidigt som den stora spanska byggbubblan föll samman och det som ursprungligen var en lågkonjunktur utvecklades till en allvarlig skuldkris. Premiärminister Zapatero dröjde dock med att försöka bromsa statens utgifter vilket förvärrade krisen. När han sedan agerade 2010 var det med mycket hårda nedskärningar som ledde till att han snabbt förlorade popularitet, enligt den analys som Spanienkännaren Thomas Gustafsson redovisar i fackboken "Spanien: En stat, flera nationer". Under 2011 blev till slut Zapateros ställning ohållbar och han valde att tidigarelägga parlamentsvalet till hösten 2011 och i samband med detta avgå.

Parlamentsvalet i Spanien 2011 som avsåg den X Legislaturen hölls den 20 november 2011. Socialistpartiets kandidat var Alfredo Pérez Rubalcaba, tidigare inrikesminister i Zapateros regering. Segrare i valet blev konservativa partiet Partido Popular, lett av Mariano Rajoy.[4]

Mitten av 2010-talet[redigera | redigera wikitext]

Under 2010-talet har ett antal nya partier och partikoalitioner bildats inom spansk politik. På bilden syns ett möte i maj 2015 – två veckor före de spanska kommunalvalen – med representanter för bland annat partikoalitioner från Barcelona (Ada Colau, Barcelona en Comú) och Madrid (Manuela Carmena, Ahora Madrid).

Under Mariano Rajoys första år vid makten fördjupades skuldkrisen. De nedskärningar som gjordes ledde dessutom till att arbetslösheten ökade och vid inledningen av 2013 var över 25 procent av arbetskraften arbetslös. Samtidigt drabbades det konservativa regeringspartiet av en allvarlig korruptionsskandal. Men med egen majoritet i parlamentet kunde ändå Mariano Rajoy fortsätta driva sin politik. Krisen ledde dock till att separatismen växte i Katalonien[5][6] och Baskien,[7] samtidigt som förtroendet för regeringen föll till en ny bottennivå.

Under 2014 bildades det vänsterinriktade partiet Podemos, med Pablo Iglesias som främsta talesperson. Samtidigt har det borgerliga Ciudadanos (grundat 2006[b]) växt i betydelse, även utanför sitt kärnområde Katalonien. Båda partierna har marknadsfört sig som alternativ till de stora etablerade partierna (PSOE respektive både PP och CiU), och de genom senare års ekonomiska kriser och korruptionsskandaler dragit till sig "missnöjesröster". Vid 2014 års Europaparlamentsval erhöll Podemos 5[9] av Spaniens 54 mandat, medan Ciudadanos nådde två mandat.[10] Efter 2015 års spanska regionalval har Ciudadanos hittills tagit plats i minst 11[c] regionförsamlingar, med en snittandel röster på 8,4[11] procent. Vid samma regionalval nådde Podemos än större framgångar, genom att man tog sig in i alla de regionala parlamenten (med en genomsnittlig röstandel på cirka 13,5[11] procent) och i mandat räknat blev tredje största parti i nio församlingar.

Samtidigt med regionalvalen 2015 arrangerades kommunalval över hela Spanien. I ett antal av de största städerna deltog Podemos som ett av flera partier i nybildade lokala partikoalitioner med vänsterinriktning, och i bland annat Madrid[12] och Barcelona[6] kom dessa koalitioner (Ahora Madrid respektive Barcelona en Comú) att ta över borgmästarposten. I kommunalvalen i Valencia kom ytterligare en nystartad partikoalition – det grön-röd-nationalistiska[d] Compromís att bli tredje största parti; Compromís tog trots detta över posten som borgmästare, sedan ingen av de två största partierna (PP och PSOE) lyckats få stöd av en majoritet av kommunförsamlingen. Därmed ändades ett 24 år långt PP-styre i staden Valencia.[13]

27 september vann en majoritet av självständighetsivrande partier de regionala parlamentsvalen i Katalonien. 9 november röstade parlamentet igenom en resolution om att inleda en process mot full självständighet för regionen och separation från Spanien. Den spanska regeringen har anmält det hela till landets författningsdomstol, och den eskalerande konflikten mellan den spanska staten och det regionstyret har lett till en konstitutionell kris på både riks- och regionalplanet. 20 december gick Spanien till parlamentsval,[14] vilket ledde till att de ledande partierna PP och PSOE gick starkt tillbaka till förmån för Podemos och Ciudadanos. Båda parlamentsvalen – i Spanien och Katalonien – ledde till otydliga majoriteter och till – fram till början av januari – ett läge utan utsedda regeringschefer.[15][16] 10 januari 2016 framröstades Carles Puigdemont dock till ny regionpresident i Katalonien,[17] medan den av kungen utsedde spanske regeringsbildaren Pedro Sánchez (PSOE)[18] i början av mars misslyckades att få majoritet i deputeradekammaren – för första gången under den spanska demokratin efter Franco. Om även alternativa försök till godkännande av regeringsbildare fram till början av maj 2016 misslyckas utlyses nyval i Spanien.[19]

Nyvalet genomfördes slutligen 26 juni 2016. I Deputeradekammaren resulterade valet en smärre framgång för PP, samtidigt som PSOE, Unidos Podemos (en koalition mellan Podemos och vänsterpartiet Izquierdo Unida) och Ciudadanos alla förlorade ett mindre antal mandat.[20] Den politiska jämvikten var dock oförändrad. Efter att Mariano Rajoy, ledare för det största partiet, misslyckats att få parlamentariskt stöd i månadsskiftet augusti/september, utsåg kungen PSOE:s Pedro Sánchez som kandidat till att bilda regering.[21]

Även Sánchez misslyckades dock i sina nya försök att bilda regering, och slutligen omvaldes Rajoy den 27 oktober 2016 som spansk premiärminister. Efter ett internt uppror i PSOE, där Sánchez till slut valde att avgå som partiledare,[22] valde partiet att (i stort sett) lägga ner sina röster i parlamentet. De 69 nedlagda rösterna var de flesta (och de 111 motrösterna det minsta antalet) sedan den moderna spanska demokratins införande i slutet av 1970-talet.[23]

Politiska partier och politiska organisationer[redigera | redigera wikitext]

Följande politiska partier och koalitioner blev efter nyvalet i juni 2016 representerade i kongressen (i alfabetisk ordning):[24]

Dessutom finns flera mindre partigrupperingar i Senaten. Därutöver finns många politiska partier och koalitioner som endast är representerade i kommunfullmäktige och parlament för Spaniens autonoma regioner.

Genom Spanska lagen om politiska partier (6/2002) olagligförklarades den politiska grupperingen Batasuna, även i röstlistor som Autodeterminazioaren Bilgunea (AuB) och Aukera Guztiak (AG). Dessa var grupperingar som bildades för val (2003) för självstyrelse i Baskien och Navarra respektive Baskien (2005).[källa behövs]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Kommentarer[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Den spanska titeln är Presidente del Gobierno de España, president/ordförande för Spaniens regering, men posten motsvarar andra länders premiärminister och översätts oftast under det namnet till andra europeiska språk.
  2. ^ Både Ciudadanos och det baskiska Enhet, framsteg och demokrati, bildat 2007, etablerades i reaktion mot de allt starkare separatistiska politiken hos de ledande partierna i Katalonien respektive Baskien. Båda har därefter kommer att etablera sig även utanför sina regioner. Det sistnämnda partiet har dock på senare år förlorat i betydelse och röstantal i de allmänna valen.[8]
  3. ^ I Navarra, Castilla-La Mancha och Kanarieöarna uppnåddes inga mandat, medan valen i Galicien, Basken och Katalonien – där Ciudadanos har mandat sedan tidigare – sker senare under året.
  4. ^ Nationalismen ifråga är valencianism, den regionala valencianska motsvarigheten till katalanismen längre norrut.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Den här artikeln är helt eller delvis baserad på material från spanskspråkiga Wikipedia

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b] "Tema » Spanien". europaportalen.se. Läst 18 april 2016.
  2. ^ Fernández, Pepe (2015-07-19): "PODEMOS, CIUDADANOS Y LA CORRUPCIÓN". ideal.es. Läst 9 september 2016. (spanska)
  3. ^ "Women in national parliaments". ipu.org, 2016-02-01. Läst 18 april 2016. (engelska)
  4. ^ MADRID TT-AFP-REUTERS (20 november 2011). ”"Jordskredsseger för spanska PP"”. Svenska Dagbladet. http://www.svd.se/nyheter/utrikes/jordskredsseger-for-spanska-pp_6648106.svd. Läst 21 november 2011. 
  5. ^ Burgen, Stephen (2012-09-11): "Catalan independence rally brings Barcelona to a standstill". theguardian.com. Läst 21 juni 2015. (engelska)
  6. ^ [a b] Murado, Miguel-Anxo (2015-05-26): "Was this an earthquake in Spanish politics? Not quite, but it’s coming soon". theguardian.com. Läst 21 juni 2015. (engelska)
  7. ^ Agencia EFE (2012-10-21): "España: el PP arrasa en Galicia y los nacionalistas vascos ganan en Euskadi". lanacion.com.ar. Läst 21 juni 2015. (spanska)
  8. ^ Europa Press (2015-05-25): "UPyD obtiene el peor resultado electoral de su breve historia y se convierte en testimonial". 20minutos.es. Läst 21 juni 2015. (spanska)
  9. ^ Kassam, Ashifa (2014-05-27): "Podemos hopes to cement rise of citizen politics in Spain after election success". theguardian.com. Läst 21 juni 2015. (engelska)
  10. ^ Carretero, Rodrigo (2014-05-25): "Elecciones al Parlamento Europeo 2014 en directo". huffingtonpost.com. Läst 21 juni 2015. (spanska)
  11. ^ [a b] "The Spanish local and regional elections of 24 May 2015". le.ac.uk, 2015-05-27. Läst 21 juni 2015. (engelska)
  12. ^ Cancela-Kieffer, Michaela (2015-06-11): "Protest candidate to become Madrid mayor after deal with Socialists". yahoo.com. Läst 21 juni 2015. (engelska)
  13. ^ "Left-Wing Coalition Agrees Deal To Govern Valencia City Hall And Name Compromís Candidate Mayor". thespainreport.com, 2015-06-05. Läst 21 juni 2015. (engelska)
  14. ^ "Catalonia vows to continue independence bid despite court ruling". bbc.com, 2015-11-11. Läst 12 november 2015. (engelska)
  15. ^ Díez, Anabel (2015-12-24): "Sánchez dice ‘no’ a Rajoy e intentará formar un Gobierno de cambio". elpais.com. Läst 27 december 2015. (spanska)
  16. ^ Masreal, Fidel (2015-12-03): ”Mas: "Amb investidura o sense, el procés tirarà endavant"”. elperiodico.cat. Läst 27 december 2015. (katalanska)
  17. ^ Salvatierra, Isaac (2016-01-10): "El debat d'investidura de Carles Puigdemont, minut a minut". ara.cat. Läst 19 februari 2016. (katalanska)
  18. ^ Díez, Anabel (2016-02-19): "Sánchez acepta una reunión a cuatro con Podemos, IU y Compromís". elpais.com. Läst 19 februari 2016. (spanska)
  19. ^ Juan Ruiz Sierra (2016-03-04): "Sánchez pierde la segunda votación de investidura". elperiodico.com. Läst 6 mars 2016. (spanska)
  20. ^ García, Luis B. (2016-06-27): "Rajoy gana y reclama gobernar". lavanguardia.com. Läst 9 september 2016. (spanska)
  21. ^ "Pedro Sánchez ratifica su ‘no’ a Rajoy en una charla de 10 minutos". elpais.com, 2016-09-06. Läst 9 september 2016. (spanska)
  22. ^ Buck, Tobias (2016-10-02): "Spain’s Socialists ‘in tatters’ as Sánchez steps down". ft.com. Läst 7 november 2016. (engelska)
  23. ^ "Rajoy presidente: resultado de la segunda votación de investidura". elpais.com, 2016-10-29. Läst 7 november 2016. (spanska)
  24. ^ "Resultados Elecciones Generales 2016". elmundo.es. Läst 9 september 2016. (spanska)

Tryckta källor[redigera | redigera wikitext]

  • Gustafsson, Thomas (2012). Spanien (En stat, flera nationer). Stockholm: Carlsson Bokförlag. ISBN 91-7203-440-4