Dunkleosteus

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Dunkleosteus
Status i världen: Fossil
Stratigrafisk utbredning: övre devon
Dunkleosteus skull QM email.jpg
Skalle av Dunkleosteus i Queensland Museum
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Infrastam Käkförsedda ryggradsdjur
Gnathostomata
Klass Pansarhajar
Placodermi
Ordning Arthrodira
Familj Dinichthyidae
Släkte Dunkleosteus
Vetenskapligt namn
§ Dunkleosteus
Auktor Lehman, 1956
Typart
Synonymer
  • Ponerichthys Miller, 1892
Rekonstruktion
Rekonstruktion
Hitta fler artiklar om djur med

Dunkleosteus är ett utdött släkte av utdöda pansarhajar, som var fiskar som existerade under den senare delen av Devonperioden, cirka 358-382 miljoner år sedan. Namnet Dunkleosteus kombinerar den grekiska osteusen (οστεος), som betyder "ben" och Dunkle, till ära för kurator David Dunkle i Cleveland Museum of Natural History. Den består av nio arter: D. terrelli, D. belgicus, D. denisoni, D. marsaisi, D. magnificus, D. missouriensis, D. newberryi, D. amblyodoratus och D. raveri; varav några är bland de största placodermerna som någonsin funnits.

Den största av dem, pansarhajen Dunkleosteus terrelli kunde bli upp emot 6 till 10 meter lång och kunde väga upp emot ett till fyra ton. Dess käkar kunde inte bara bitas ihop med en enorm kraft utan även öppnas med en väldig hastighet vilket troligtvis gjorde det möjligt att fånga förbipasserande byten på ett sätt som dagens marulkar använder sig av. Dess tänder var gjorda av ben. Pansarhajen Dunkleosteus terrelli anses ha haft det kraftfullaste bettet av alla fiskar någonsin och kan konkurrera med bitkraften hos Tyrannosaurus Rex. Många av artens fossiler har hittats i Nordamerika, Polen, Belgien och Marocko.[1][2]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Ancient Predator Had Strongest Bite Of Any Fish, Rivaling Bite Of Large Alligators And T. Rex, Science Daily. Läst 8 november 2017.
  2. ^ Dunkleosteus terrelli, Cleveland Museum of Natural History. Läst 8 november 2017.