EUs samarbetsavtal med Ukraina

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Nederländerna är det enda EU-landet som inte har ratificerat associeringsavtalet. Länder som har ratificerat associeringsavtalet i mörkgrönt.

EUs samarbetsavtal med Ukraina slöts inom ramen för det Östliga partnerskapet 2014 efter flera års förhandlingar. Associeringsavtalet mellan Europeiska unionen och Ukraina godkändes samtidigt av Europaparlamentet och Ukrainas parlamentet 16 september 2014. Innan avtalet fullt ut kan träda i kraft måste även parlamenten i EU:s 28 medlemsstater ratificera det vilket kan ta en tid. Nederländerna är det enda EU-landet som inte har ratificerat associeringsavtalet. (se kartan), och höll en icke bindande folkomröstning om avtalet med Ukraina 6 april 2016 i vilken väljarna avvisade avtalet. Avtalet kan inte börja gälla (fullt ut) utan en nederländsk ratificering. Fram till Nederländernas slutgiltiga beslut finns ett provisoriskt avtal som innebär att frihandelsdelen av avtalet redan har börjat gälla. Samarbetsavtal är tänkt som en uppföljare till det partnerskaps- och samarbetsavtal som EU och Ukrainas relation vilat på sedan 1998.[1][2]

Avtalets innehåll[redigera | redigera wikitext]

Associeringsavtalet inkluderar bland annat ett djupgående frihandelsavtal, där stora delar av Ukrainas lagstiftning harmoniseras med EU:s för att underlätta handel. Ukrainska ska enligt avtalet kunna resa visumfritt till EU.[2]

Bakgrund[redigera | redigera wikitext]

Ukraina tecknade den 30 mars 2012 ett samarbetsavtal med EU inom ramen för det Östliga partnerskapet. Avtalet skulle ratificeras av Ukraina i november 2013, men Ukrainas president Viktor Janukovytj valde att skjuta upp ratificeringen. Under tiden fortsatte Ukrainas regering samtal med Ryssland om ländernas framtida handelsförbindelser och om inträde i tullunionen den eurasiatiska unionen EAU (ukrainska: Євразійський Союз), tillsammans med Ryssland, Kazakstan, Armenien och Vitryssland.

I slutet av juli 2013 stoppade Ryssland importen av choklad och annat godis från Ukrainas största konfektyrproducent Roshen, som ägs av den senare presidenten Petro Porosjenko. Kvaliteten var för låg hette det officiellt, men händelsen tolkades i Ukraina och EU som ett ryskt sätt att stoppa Ukrainas närmande mot EU. I augusti 2013 fortsatte handelskriget med ytterligare importstopp från Rysslands sida.[3] Den 21 november inleddes oppositionens protester i huvudstaden Kiev där demonstranterna krävde Ukrainas integrering i EU-samarbetet och en västorienterad politik. Demonstranterna vill att Ukraina skriver ett avtal med EU istället för Ryssland.

President Viktor Janukovytj kom till EU-toppmötet i Vilnius i mitten av november 2013 med en för EU oväntad kravlista, något som ogillades av EU:s representanter. Därför valde presidenten att pausa förhandlingarna om ett samarbets- och frihandelsavtal med EU den 29 november.[4] Beslutet väckte starka känslor hos den del av Ukrainas befolkning och den del av ukrainska diasporan som stödjer den dåvarande oppositionen. Dessa känslor förstärktes av att presidenten samtidigt höll på att färdigställa ett avtal om inträde i den eurasiatiska unionen med Ryssland. Under demonstrationerna hade presidenten flera möten med ryska representanter, som ledde till det ukrainsk-ryska handelsavtalet den 17 december.

Av EU:s krav på Ukraina för att få till stånd ett ekonomiskt avtal var det tydligaste kravet att Julia Tymosjenko skulle släppas ur fängelse, även om de tidigare östländerna i EU ansåg att det geopolitiskt var bäst att skriva under avtalet så fort som möjligt. Tymosjenko dömdes 2011 till sju års fängelse för förskingring och maktmissbruk efter att ha skrivit under ett gaskontrakt med Ryssland under sin tid som premiärminister,[5] men EU så henne som politisk fånge. Tymosjenko hade dock ingen framträdande roll i Euromajdan, förutom att hon hungerstrejkade 25 november till 6 december och framförde krav på regeringens omedelbara avgång i ett tal som lästes upp av hennes dotter Jevgenija Tymosjenko på Självständighetstorget. Partiet Fäderneslandsförbundet (Batkivsjtjyna), där Tymosjenko officiellt även då var ledare, anfördes det under Euromajdan och tiden därefter de facto av Arsenij Jatsenjuk, och Tymosjenkos frigivning var inte något uttalat krav från demonstranterna och deras ledare. Den 17 december, samma dag som det rysk-ukrainska avtalet blev klart, framkom det att EU fortfarande var redo att skriva under sitt avtal med Ukraina och det även utan att Julia Tymosjenko släpptes ur fängelse för att få vård mot diskbråck utomlands.[6]

Den nederländska folkomröstningen om samarbetsavtal med Ukraina[redigera | redigera wikitext]

Nederländerna höll som det enda EU-land en icke bindande folkomröstning om avtalet med Ukraina 6 april 2016 efter att initiativet GeenPeil (ungefär: Ingen koll) 2015 med klar marginal nådde över de 300 000 underskrifter som krävs för att få till stånd en icke-bindande folkomröstning i Nederländerna. Det var första gången i landets historia att en folkomröstning äger rum efter en sådan namninsamling.[7] Valresultatet blev att 61 procent av väljarna röstade mot avtalet med Ukraina medan 38 procent var för. Drygt 32 procent av de röstberättigade deltog i omröstningen vilket gör att den är giltig.[8]

Källor[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Holländare röstar om Ukraina-avtal - SVT
  2. ^ [a b] Europaportalen
  3. ^ Ukraina – protesterna dag för dag - DN.SE
  4. ^ Stordemonstrationer i Kiev - svenska.yle.fi
  5. ^ ”Tymosjenko dömd till 7 års fängelse”. expressen.se. 11 oktober 2011. http://www.expressen.se/nyheter/1.2587995/sju-ar-for-tymosjenko. Läst 11 oktober 2011. 
  6. ^ Bildt: Dubbla budskap från Kiev - Aftonbladet
  7. ^ Europaportalen
  8. ^ Holländarna sa nej till EU:s associationsavtal med Ukraina - YLE