Eino Kaila

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Eino Kaila år 1951.

Eino Sakari Kaila (till 1906 Johansson), född 9 augusti 1890 i Alajärvi, död 31 juli 1958 i Kyrkslätt, var en finländsk filosof och psykolog.[1] Hans utveckling kan indelas i tre faser. Den första fasen, ungefär 1930-35, fokuserar främst på empirisk psykologi där gestaltteori intar en central plats. Det mest betydande verket från denna fas är Personlighetens psykologi från 1934.[2] Den andra fasen, ungefär 1935–50, är starkt influerad av den logiska positivismen. Det mest betydande verket från denna fas är Den mänskliga kunskapen från 1939. I samband med hans anammande av de logisk-positivistiska idealen blev han under denna period metodologisk behaviorist. Hans sista fas innebär till viss del en återgång till gestaltteorin. Han hann emellertid aldrig avsluta denna forskning.

Kaila var professor i filosofi vid Åbo universitet 1921–1930 och professor i teoretisk filosofi i Helsingfors 1930–1948. Han var även en av Finlands Akademis ledamöter. År 1943 invaldes han som utländsk ledamot nummer 811 av Kungliga Vetenskapsakademien.

Han är begravd på Sandudds begravningsplats i Helsingfors.[3]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

  • Uppslagsordet "Kaila, Eino" från Filosofilexikonet (1988), Bokförlaget Forum AB, Uppsala 2004, ISBN 91-37-11151-5