Behaviorism

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
John B. Watsons "Little Albert"-experiment.

Behaviorism är en vetenskaplig psykologisk inriktning med fokus på beteende och inlärning. En variant lanserades av John Watson år 1913.

Grunddrag och varianter[redigera | redigera wikitext]

Behaviorismen har flera olika ursprung, och nedan listas fem av de vanligaste. Alla har rötterna i det tidiga 1900-talets filosofiska/vetenskapliga strömningar.[1]

  • utvecklingsbiologi, där människan räknas som en djurart.
  • materialismen såsom en filosofisk riktning. Där betraktas medvetandet och psyket som elektrofysiologiska processer i alla djurs (inklusive människans) nervsystem.
  • positivism och empirism – teorier inriktade på att allt vetande och forskning ska ha bas i observationer och mätningar, och att de ska kunna kvantifieras.
  • statistiken såsom en vetenskap / vetenskaplig metod. Denna ska kunna fungera som ett hjälpmedel i hanteringen av fenomen och förlopp som sker med en viss frekvens (sannolikhet).
  • "scientifiering" av hela samhället, både i näringslivet och det offentliga. Denna strömning var särskilt framträdande under perioden 1950–80, och då var målet att skapa ett idealsamhälle, där forskningen och utvecklingen (FoU) var politiskt styrd.

Enligt behaviorismen bör psykologin vara en "beteendelära". Fram till mitten av 1900-talet innebar det allt yttre, observerbart. Senare räknade man också med "beteenden" av olika slag, inklusive tänkande, seende, lyssnande, luktande, talande. Dessa räknades antingen som bifenomen till processer i nervsystemet eller som viktiga faktorer för känslomässiga reaktioner och personers beslutsfattande.[1]

B.F. Skinner, en av företrädarena för behaviorismen.

Beskrivning och utveckling[redigera | redigera wikitext]

Behaviorismen är sprungen ur den komparativa psykologin, främst Ivan Pavlovs[1] utveckling av klassisk betingning och B.F. Skinners mer radikala[1] forskning på operant betingning. Enligt behaviorismen är psykologins mål inte en beskrivning av människan, utan prediktion och kontroll av beteende. Psykologi ses som en gren av naturvetenskapen och ska därför ägna sig åt det som är objektivt mätbart. Således är endast observerbara beteenden, det vill säga biologiska och fysiologiska responser, föremål för studier.

I USA slog behaviorismen igenom först i samband med John B. Watsons uppsats "Psykologin som en behaviorist ser den" (publicerade 1913 i Psychological Review).[1] Watson ansåg att människans själsliv är omöjligt att studera med vetenskapliga metoder. Han fann det omotiverat att beskriva människans själsliv utan att beakta det som påverkas av och utövar påverkan på detta; människans biologi och omgivning. Detta var vid 1900-talets början en mycket kontroversiell syn, som dels var en reaktion på förhärskande psykologiska teorier som tillämpade introspektion för att beskriva hur människan fungerar. Det finns dock en riktning inom behaviorismen som menar att människans tankar och känslor kan studeras, om än indirekt.

Sedan 1970-talet har intresset för den klassiska behaviorismen avsvalnat, mycket på grund av att behaviorismens visioner om en beteendets vetenskap inte kunnat infrias och att kognitiv psykologi istället fått ett uppsving. Den välbelagda behavioristiska grundforskningen lever dock kvar i den växande psykoterapeutiska inriktningen kognitiv beteendeterapi och i beteendeanalysen.

Till sentida, mer pragmatiska behavioristiska teoretiker hör John Staddon.

Se även[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e] "behaviorism". psykologiguiden.se. Läst 1 augusti 2015.
  • Watson, John B. (1913). ”Psychology as the Behaviorist Views it”. Psychological Review "20": sid. 158-177. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]