Einstein on the Beach

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Från en föreställning av Einstein on the Beach i Dortmund i april 2017.

Einstein on the Beach (Einstein på stranden) är en amerikansk opera i fyra akter med musik av Philip Glass och Robert Wilson (manus, regi).[1] Operan innehåller texter av Christopher Knowles, Samuel M. Johnson och Lucinda Childs. Uruppförd av The Philip Glass Ensemble vid Avignonfestivalen i Frankrike den 25 juli 1976.[1]

Historia[redigera | redigera wikitext]

Bakom upprinnelsen och förverkligandet av Einstein on the Beach låg Robert Wilsons närmande till performance. Wilsons utgångspunkter är vanligtvis visuella än textuella: i detta fallet besvarade Glass med att komponera musik till ett antal av Wilsons skisser, vilket i sin tur fick Wilson att omarbeta skisserna.

Operan är inspirerad av Albert Einstein och den bild av Einstein som blivit en del av västerlandets moderna mytologi. Men "Einstein" ska inte enkom ses som en bild av Albert Einstein utan får symbolisera även "vetenskap, teknologi och ekologi". Det nästan fem timmar långa verket, som saknar egentlig handling, kretsar kring tre teman eller scener – Tåget, Rättegången och Rymdskeppet – som avlöser varandra och repeteras.[2] Verket är tänkt att spelas utan paus och de fyra akterna knyts samman med mellanspel, kallade ”knäspel” (knee plays) - en analogi med hur knäleden förbinder benets två delar.[1]

Einstein on the Beach var den första av Philip Glass tre så kallade porträttoperor. Tanken om en trilogi föddes dock först efter att arbetet med ”Einstein” avslutats. Den andra porträttoperan, Satyagraha, med Mahatma Gandhi som huvudperson, blev klar 1980 och trilogin avslutades 1983 med Akhnaten om den egyptiske faraon Akhenaton.[3]

Operans struktur[redigera | redigera wikitext]

Huruvida ”Einstein” kan anses vara en opera har diskuterats. Verket saknar flera av operagenrens vanliga kännetecken. Framför allt saknas konkret handling och de vokala insatserna utgörs i huvudsak av körsång och talade partier. En aria lades till kort före premiären på solosopranens begäran. Philip Glass har kommenterat att han kategoriserar ”Einstein” som en opera av praktiska skäl – det krävs ett operahus för att uppföra verket.[1] Operans musik är skriven för solosopran, solotenor, soloviolinist, kör med sexton röster (sopran, alt, tenor, basstämma) samt orkester bestående av två elektriska orglar och tre träblåsare.[3] Skådespelare utan sånginsatser samt dansare ingår också i rollistan. Librettot består av solmisationsstavelser, siffror, korta poesistycken samt texter som kretsar kring teman som relativitetsteorin, kärnvapen, vetenskap och AM-radio.

"Knee Plays" - mellanspelen[redigera | redigera wikitext]

Operan består av nio 20-minuter långa scener i fyra akter vilka avskiljs av "Knee Plays" (Knäspel). Fem "knäspel" ramar in operans helhet och förekommer mellan akterna utöver att fungera som öppnings- och slutscener. Glass definierar ett "knäspel" som ett mellanspel mellan akterna. Samtidigt som "knäspel" hjälpte till att skapa den tid som behövdes för de sju scenbytena fungerade mellanspelen även musikaliskt.

Det första "knäspelet" spelas medan publiken bänkar sig. Men "knäspelens" huvudsakliga uppgift är bara löst fogat till akterna. I originaluppsättningen satt två kvinnor vid två bord till höger på scenen. I det fjärde "knäspelet" låg de ovanpå glasbord, och i det femte hade de blivit två älskande på en parkbänk.

Texterna[redigera | redigera wikitext]

"Librettots" innehåll består mestadels av uppräkning av siffror och skalövningar. I Wilsons skisser ingick även elva andra texter varav majoriteten kom från Christopher Knowles, en autistisk pojke vars texter Wilson hade blivit bekant med 1973. Dock har ingen av Knowles texter något att göra med vad som sker på scenen. Den enda text som nämner Einstein eller stranden är Lucinda Childs enda bidrag.

Handling[redigera | redigera wikitext]

Akt 1 Scen 1. Tåg (järnväg): slutpunktsbegränsad rörelse på jorden, från plats till plats. Scen 2. Domstol (med vädjanden). Vi styrs av våra egna och andras omdömen och fördömanden.

Akt 2 Scen 1. Dans. Ett fält med rymdskepp: tanken på nya dimensioner öppnas. Scen 2. Nattåg: övergångstid, rumsdimensionen försvinner.

Akt 3 Scen 1. Domstol/fängelse: hur man fängslas av sina egna och andras föreställningar. Scen 2. Dans 2. Ett fält med rymdskepp: alla bojor avlägsnas: universum och rymd/tidsmaskinen öppnas.

Akt 4 Scen 1. Byggnad/tåg: "Tiden blir här till rum". Scen 2. Vädjan (utan domstol): att lösa sig från sina egna fjättrande föreställningar. Scen 3. Rymdskepp. Att nå fram till rymd/tidsmaskinens inre: att låta såväl kropp som själ flyga. Frihet eller katastrof, nuclear holocaust.

Källhänvisningar[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d] Philip Glass, Music by Philip Glass (New York: Harper and Row, 1997).
  2. ^ David Cunningham, "Einstein on the Beach" i Writings on Glass: Essays Interviews and Criticism. Red: Richard Kostelanetz. (New York: Schirmer Books, 1997) s 153.
  3. ^ [a b] Dunvagen Music Publishers, "Einstein on the Beach" (Recording), Nonesuch Records 1993, Liner notes written by Tim Page, ”Arkiverade kopian”. Arkiverad från originalet den 19 maj 2010. https://web.archive.org/web/20100519130216/http://www.philipglass.com/music/recordings/einstein_on_the_beach_none.php. Läst 5 februari 2010. . (läst 5 februari 2010).

Källor[redigera | redigera wikitext]

  • Opera : kompositörer, verk, uttolkare / utgivare András Batta ; lektör Sigrid Neef ; [översättning från tyska: Kjell Waltman] ([Ny utg.]). Köln: Könemann. 2005. Libris 10110147. ISBN 3-8331-1884-9 
  • The New Penguin Opera Guide. London: Penguin Books. 1997. ISBN 0-140-51475-9