Elias Sehlstedt

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Elias Sehlstedt. Träsnitt från 1876.
Elias Sehlstedt, medaljong på bostadshuset, Djurgården.

Elias Sehlstedt, född 8 december 1808 i Härnösand, död 22 juni 1874 i Stockholm, var en svensk lyriker. Hans föräldrar var handlande Abraham Sehlstedt och Märta Lisa Dahlström.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Elias Sehlstedts första hem Villa Diorama på Sollidsbacken, Djurgården, Stockholm.

"Sehlstedts poetiska gåfvor började bli bekanta redan under hans gymnasisttid och en skämtsam utgjutelse af hans hand från denna tid befordrades till trycket, nämligen 'Byxorna'"[1], vilket gavs ut som en broschyr på 14 sidor 1832.

Efter gymnasiet kom Sehlstedt 1829 till Uppsala som juridikstuderande (vilket han av ekonomiska skäl fick avbryta en tid efter faderns död), men under denna tid "hade han låtit den 'poetiske spindeln', d. v. s. pennan väfva sina långa eller korta trådar öfver papperet, och Upsala-Korrespondentens utgifvare, Emanuel Bruzelius, hade funnit dem vara af det goda slaget och låtit dem se ljuset i sitt blad. Ett helt dussin poem af -dt infördes der under loppet af 1832 ... och de flesta av dessa stycken intogos af författaren i ett litet samma år i Stockholm utgifvet dikthäfte, Norrlandsblommor af -dt."[2] Efter de avbrutna studierna arbetade Sehlstedt några år som informator, bl. a. hos cynikern J. J. von Scheven på Siggesta, vilket han uttrycker sina erfarenheter av i dikten Hvad är en informator?[3], innan han 1836 började på Tullverket.

Sehlstedt arbetade mellan åren 1852 och 1869 som tullinspektör vid Sandhamn utanför Stockholm. Innan han kom till Sandhamn var han från år 1836 stationerad vid tullen i Mem och Hornstull. Under sina år i Sandhamn skildrade han skärgården med den egna upplevelsens skärpa och ofta hade hans verk en satirisk underton. I samband med att han skulle lämna sin tjänst på Sandhamn fattades beslutet att dra in den optiska telegrafen på Telegrafholmen och Elias nedtecknade då följande[4]:

Du telegraf!
Din tjenst till slut
För mycket optisk
Du liksom jag, har sjungit ut,
Det längre sig ej bar.

Sina sista fem år tillbringade Sehlstedt i det forna Franska värdshuset på Djurgården i Stockholm. Han är begravd på Norra begravningsplatsen i Stockholm. [5]

Skalden[redigera | redigera wikitext]

Elias Sehlstedt är främst känd som skald av sånger och visor. Flera samlingar har kommit från hans hand, vilket framkommer av nedanstående bildkavalkad. Hans mest kända visa är Litet bo jag sätta vill.

  • Byxorna 1832

  • Den Moderne Krigaren 1832

  • Norrlands-Blommor 1832

  • Småplock på vers 1850

  • Telegrafen 1858 (1857)

  • Sånger och Visor 1861-76

  • Sånger och Visor i urval af Carl Snoilsky 1893

Konstnären[redigera | redigera wikitext]

Elias Sehlstedt var även konstnär och målade gärna i olja. Många gästande sjöfarare blev lyckliga ägare av en tavla målad från tullhuset i Sandhamn. Här följer några exempel på hans konstverk:

  • Utsikt af första slussen vid inloppet till Göta Kanal vid Mem, akvarell från Mems tullkammare 1844 signerad E. S.

  • Kyrkan och prästgården samt Prästviken. Lavering i sepia, c:a 1850

  • Tullhuset i Sandhamn. Olja

  • Kvällsutsikt från tullhuset i Sandhamn. Olja

  • Sandhamn, kvällsutsikt från Tullhuset. Olja

  • Ihlgamssjön. Olja på pannå 58X43 cm

  • Havsmotiv med båtar 16X52 cm, Pannå i olja signerad E. S-dt.

  • Vy över Grönskärs fyr, duk 29 x 38 cm signerad E. S-dt.

August Strindberg möter Elias Sehlstedt[redigera | redigera wikitext]

I Huruledes jag fann Sehlstedt från 1874 skildrar August Strindberg en sommarsegling med tulljakt från Dalarö till Sandhamn och ger en mycket sympatisk bild av den lite skygge och åldrade Sehlstedt.[6] Strindberg som kom till Sandhamn i 20-årsåldern, några sommardagar 1869 och 1870, återvände hösten 1873 för att utbilda sig till telegrafist och blev då nära vän med Ossian Ekbohrn som var Sehlstedts efterträdare som tullinspektör.

Carl Larsson illustrerar Elias Sehlstedt[redigera | redigera wikitext]

Sångmön blomsterkröner Elias Sehlstedt
Elias Sehlstedt: Sångmön och Författaren
Telegrafen. Optisk Kalender för 1858 inleddes med denna dialog och avslutades med en liknande dialog.
Illustration av Carl Larsson till Carl Snoilskys urval av Elias Sehlstedts Sånger och Visor 1892/1893.

Carl Larsson kom till Sandhamn 1890 för att göra illustrationer till Carl Snoilskys urval av Elias Sehlstedts Sånger och Visor som utkom två år senare med Snoilskys introduktion av författaren.

Nedan följer ett urval av Elias Sehlstedts Sånger och Visor från detta praktverk av Carl Snoilsky och Carl Larsson utgivet 1892/1893.

  • Ett av Elias Sehlstedts första poem Norrlänningens Hemlängtan, först utgiven i Aftonbladet 1833, illustrerad av Carl Larsson i början av 1890-talet.

  • Elias Sehlstedt Visa på Förstuqvisten, illustrerad av Carl Larsson i början av 1890-talet.

  • Elias Sehlstedt Gör så godt du kan, illustrerad av Carl Larsson i början av 1890-talet.

  • Elias Sehlstedt Min förtröstan, illustrerad av Carl Larsson i början av 1890-talet.

  • Elias Sehlstedt Höst och Rusk, illustrerad av Carlsson i början av 1890-talet.

  • Elias Sehlstedt Hopp och Minne, illustrerad av Carl Larsson i början av 1890-talet.

  • Elias Sehlstedt Våren, illustrerad av Carl Larsson i början av 1890-talet.

  • Elias Sehlstedt De olika knektarna, illustrerad av Carl Larsson i början av 1890-talet.

Bibliografi[redigera | redigera wikitext]

Originalutgåvor[redigera | redigera wikitext]

Medverkan i tidskrifter och kalendrar[redigera | redigera wikitext]

Samlingar och urval[redigera | redigera wikitext]

Källor[redigera | redigera wikitext]

Elias Sehlstedts gravvård på Norra begravningsplatsen i Stockholm.
Small Sketch of Owl.pngDen här artikeln är helt eller delvis baserad på material från Nordisk familjebok, Elias Sehlstedt, 1904–1926.
  1. ^ Arvid Ahnfelts Lefnadsteckning, sid 7 i Samlade Sånger och Visor, del V, 1876
  2. ^ Arvid Ahnfelts Lefnadsteckning, sid 8 i Samlade Sånger och Visor, del V, 1876
  3. ^ Carl Snoilsky: Elias Sehlstedt i Sånger och Visor i urval, 1893.
  4. ^ Ulf Sörenson (2006). Vägvisare till Stockholms skärgård. Stockholm: Bokförlaget Prisma. Sid. 262. ISBN 91-518-4770-1 
  5. ^ Hitta graven
  6. ^ Pontus Möller: Elias Sehlstedt

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Hämtad från "https://sv.wikipedia.org/w/index.php?title=Elias_Sehlstedt&oldid=29276904"