Eliel Saarinen

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Eliel Saarinen

Gottlieb Eliel Saarinen, född 20 augusti 1873 i Rantasalmi, Södra Savolax, död 1 juli 1950 i Bloomfield Hills, Michigan, var en finländsk-amerikansk arkitekt och stadsplanerare. Eliel Saarinen blev bland annat känd för sina byggnader i jugendstil under 1920-talet och anses vara en pionjär för modern förortsbebyggelse. Han är far till Eero Saarinen.

Biografi[redigera | redigera wikitext]

Saarinen kom från en prästsläkt och växte upp i Ingermanland där fadern Juho Saarinen (1846–1920) var kyrkoherde. Hans mor var Selma Maria Broms (1845–1914) och han hade sex syskon. När familjen lämnade Ingermanland övertogs tjänsten som kyrkoherde av morbrodern Karl Johan Hedley Broms. Saarinen gick i skolan i Viborg och Tammerfors.[1] Saarinen studerade på Polytekniska institutet i Helsingfors 1893-1897.

Gesellius-Lindgren-Saarinen[redigera | redigera wikitext]

Eliel Saarinen firade redan som student en stor framgång då han tillsammans med Herman Gesellius och Armas Lindgren vann arkitekttävlingen för kommerserådet Julius Tallbergs bostadshus på Skatudden i Helsing­fors. Nu grundades arkitektkontoret Gesellius-Lindgren-Saarinen som firade stora framgångar i Finland och internationellt.[2] 1898 deltog de i en arkitekturtävling för Finlands paviljong på världsutställningen i Paris år 1900. De vann tävlingen med sitt nationalromantiska bidrag. Den slottslika paviljongen som var dekorerad med nationalromantiska motiv och Akseli Gallen-Kallelas fresker fick en enorm uppmärksamhet. Konstruktionen blev en vägvisare för den nationalromantiska inriktningen och beställningar strömmade in till arkitektbyrån.

Arkitekttrions gemensamma arbeten hör till de bästa nationalromantiska arbetena i Finland. Bland dessa finns försäkringsbolaget Pohjolas kontor (1901) och Finlands nationalmuseum (1905-1910) i Helsingfors, Suur-Merijoki herrgård i Viborgs landskommun (1904, förstördes i kriget), samt deras gemensamma ateljé Hvitträsk (1902) i Kyrkslätt. Byrån planerade också flera bostadshus i Helsingfors samt utvecklade nationalromantiska inredningar, speciellt för Suur-Merijoki och Hvitträsk, som i dag är museum. Arkitekttrion splittrades år 1905.[3]

Bland Saarinens mest betydande verk räknas Helsingfors centralstation. Elielplatsen (på finska Elielinaukio) är en öppen plats väster om Helsingfors järnvägsstation. Platsen har fått sitt namn av Saarinen. Det egna hemmet i Hvitträsk tillhör hans mest kända verk.

Stadsplanering[redigera | redigera wikitext]

Bebyggelse ungefär där dagens Munkparken ligger. Fotografi av modellen.

Som stadsplanerare gjorde han bland annat planerna för Munksnäs-Haga och Pro Helsingfors. Munksnäs-Haga-planen publicerades i en bok år 1915 vars hela titel lyder Munksnäs-Haga och Stor-Helsingfors. Stadsplansstudier och förslag av Eliel Saarinen. Planen gjordes i samarbete med Helsingfors stadsplanearkitekt Bertel Jung, speciellt gällande kommunikationerna mot staden, och de båda arkitekterna kom senare att göra planen Pro Helsingfors tillsammans. Saarinen deltog även som rådgivare i stadsplaneringen i Tallinn.

USA[redigera | redigera wikitext]

Cranbrook Art Museum

1922 deltog Saarinen i en tävling för Chicago Tribune building och mottog andra pris och hans bidrag uppmärksammades. [4] Saarinen med familj beslöt att flytta till USA 1923. Familjen bodde i Bloomfield Hills, en förort till Detroit. Saarinen blev engagerad av tidningsmannen George Gough Booth i skapandet av Cranbrook Academy of Art där han ritade byggnaderna och var docent. Cranbrook Educational Community är klassat som nationellt historiskt landmärke. Han var även professor på University of Michigan. Under 1930-talet började han arbeta tillsammans med sonen Eero Saarinen och från 1937 drev de en gemensam byrå.

Byggnader[redigera | redigera wikitext]

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ http://www.blf.fi/artikel.php?ref=sok&id=3614
  2. ^ Armas Lindgren, Publicerad i Biografiskt lexikon för Finland 2. Ryska tiden (2009). Första webbpublicering i december 2014.
  3. ^ http://www.mfa.fi/architect?apid=3830
  4. ^ http://www.mfa.fi/architect?apid=3871