Första anglo-afghanska kriget

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Första afghankriget
Del av Det stora spelet
Remnants of an army2.jpg
Återstoden av en armé av Elizabeth Butler, 1879, har som motiv William Brydon som enda återvändande i den katastrofala brittiska reträtten från Kabul 1842
Ägde rum 1839–42
Plats Afghanistan
Resultat Brittiskt tillbakadragande från Afghanistan[1][2][3]
Stridande
Afghanistan Flag of the British East India Company (1801).svg Brittiska Ostindiska Kompaniet
Befälhavare och ledare
Dost Mohammad (tillfångatagen)
Akbar Khan
William Macnaghten 
John Keane
William Elphinstone (tillfångatagen)
George Pollock
Förluster
Okänt 4 500 döda[3]
Afghanska civila = Okänt
Brittisk (indiska) civila = 12 000 döda[3]

Första Afghankriget utkämpades mellan Brittiska Indien och Afghanistan från 1839 till 1842. Kriget föranleddes, enligt det brittiska imperiet, av oron över den ryska expansionen i Centralasien.

Historia[redigera | redigera wikitext]

På grund av lösa rykten om ett samband mellan Dost Muhammed och den persisk-ryska expansionen skickade den brittiske generalguvernören i Indien, lord Auckland, en här mot Afghanistan 1839. Engelsmännen trängde fram över Kandahar och Ghazni och erövrade huvudstaden Kabul. Dost Muhammed fördes som fånge till Calcutta och den 1810 avsatte Shah Shuja återsattes på tronen. Han var emellertid så avskydd av befolkningen att de brittiska trupperna måste stanna i Kabul.

År 1841 reste sig invånarna i Kabul mot Shah Shuja och hans främmande beskyddare. De brittiska diplomaterna Sir Alexander Burnes och Sir William Macnaghten dödades under oroligheterna, och upproret bredde ut sig över hela landet. Snart blev den engelska garnisonens läge förtvivlat, inte minst därför att de flesta av officerarna och soldaterna tagit sina hustrur och barn från Indien till Kabul. I januari 1842 utrymde de brittiska trupperna Kabul för att kämpa sig tillbaka till Indien. Under reträtten blev de dag och natt anfallna av afghaner. Till sist överlämnade befälhavaren alla europeiska kvinnor och barn till afghanernas ledare, Dost Muhammeds son Akbar Khan, som lovade att skicka dem välbehållna till Indien. Akbar höll sitt ord men för kolonialtrupperna gavs ingen pardon: en enda engelsman av 3 000 nådde fram till fortet i Jalalabad med budskapet om nederlaget i de afghanska bergen.

I september marscherade sir George Pollock mot Afghanistan för att ta hämnd och åter försöka lägga landet under sig. Afghanerna blev slagna, Kabul återtogs och upprorsledarna straffades strängt. På order från London utrymde emellertid trupperna åter landet varefter Dost Muhammed återfick sin tron. Han fick åter ordning i Afghanistan, och märkligt nog visade han sig senare vara engelsmännens vän.

William Brydon[redigera | redigera wikitext]

Runt hela jorden gick nyheten om brittiska arméns förlust av den styrka på 16 500 man som tågade från Kabul till Indien 6 januari 1842. Enbart fältläkare William Brydon kom fram till det brittiska fortet i Jalahabad en vecka senare och på frågan "Var är armén?" ska han ha svarat: "Det är jag som är armén." Willianm Brydons ankomst till Jalalabad är målad av Elisabeth Butler i verket Återstoden av en armé från 1879.

Källor[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ L.W. Adamec/J.A. Norris, ANGLO-AFGHAN WARS, in Encycloædia Iranica, online ed., 2010
  2. ^ J.A. Norris, ANGLO-AFGHAN RELATIONS Arkiverad 8 december 2010 hämtat från the Wayback Machine., in Encycloædia Iranica, online ed., 2010
  3. ^ [a b c] http://countrystudies.us/afghanistan/13.htm

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]