Fattigmyr

Från Wikipedia
Hoppa till navigering Hoppa till sök
Fattigmyr (fattigkärr), i förgrunden dominerat av trådstarr. Stormyran SV om Stenberg i Nordmalings kommun.

En fattigmyr är en trädlös, mineralfattig myr med lågt pH-värde. Ordet kan användas som en svenskspråkig motsvarighet till den finskspråkiga termen neva, en av de fyra huvudtyperna i den finländska myrtypsklassificering som utvecklades av A.K. Cajander.

Fattigmossar och fattigkärr[redigera | redigera wikitext]

Neva används om öppna, mineralfattiga myrar av olika slag, både om fattigmossar (en mosse är en myr som endast får sitt vatten från nederbörden) och om fattigkärr (ett kärr är en myr som även får vatten från omgivande mark).[1] Typiskt är i stället att bottenskiktet domineras av vitmossor. I fältskiktet förekommer framför allt graminider.[2]

De indelas i bland annat följande undertyper, som i stort sett följer Vegetationstyper i Norden:[2]

Fattigmossar[redigera | redigera wikitext]

  • fuscum-mosse (rahkaneva) [1]
  • lågstarrmosse (lyhytkorsineva) [1]
  • höljemosse (kuljuneva) [1]

Fattigkärr[redigera | redigera wikitext]

  • papillosum-fattigkärr (kalvakkaneva)
  • starr-fattigkärr (saraneva)[1]
  • flark-fattigkärr (rimpineva)[1]
  • örtrikt fattigkärr (ruohoinen saraneva) [1]
  • rikkärrsartat fattigkärr (lettoneva) [1]
  • mad-fattigkärr (luhtaneva) [1]

Ovanstående indelning används av botanister. Inom den finländska skogsnäringen är terminologin en annan. De trädlösa, mineralfattiga myrarna benämns då mossar, oberoende av om de försörjs av vatten från omgivningarna eller bara från nederbörden.[3]

Övriga huvudtyper[redigera | redigera wikitext]

De andra tre huvudtyperna i Cajanders myrklassificering är:

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Noter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ [a b c d e f g h i] Hæggström, Carl-Adam (1990). ”Den finlandssvenska myrterminologin (Abstract: The Finno-Swedish mire terminology)”. Suo (Helsingfors: Suoseura) 41 (3): sid. 57–65. ISSN 0039-5471 ISSN 0039-5471. 
  2. ^ [a b] Påhlsson Lars, red (1998). Vegetationstyper i Norden. TemaNord, 0908-6692 ; 1998:510Miljø ([3. uppl.]). København: Nordisk Ministerråd. Libris 7468092. ISBN 92-893-0157-0. http://www.norden.org/sv/publikationer/publikationer/1998-510. Läst 21 november 2012 
  3. ^ Kuusipalo, Jussi; Zilliacus Berndt (2000). Skogstyperna i Finland. Helsingfors: Utbildningsstyrelsen. Libris 7850142. ISBN 952-13-0356-5 

Vidare läsning[redigera | redigera wikitext]