Fjälluggla
| Fjälluggla Status i världen: Sårbar[1] Status i Sverige: Nationellt utdöd[2] Status i Finland: Akut hotad[3] | |
.jpg) Hane | |
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Djur Animalia |
| Stam | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass | Fåglar Aves |
| Ordning | Ugglefåglar Strigiformes |
| Familj | Ugglor Strigidae |
| Släkte | Bubo |
| Art | Fjälluggla B. scandiacus |
| Vetenskapligt namn | |
| § Bubo scandiacus | |
| Auktor | (Linné, 1758) |
| Utbredning | |
 Fjällugglans utbredning Grönt - häckningsområdena Blått - vinterkvarter | |
| Synonymer | |
Fjälluggla (Bubo scandiacus) är en uggla som förekommer cirkumpolärt på tundran i polartrakterna på norra halvklotet. Dess dräkt är relativt ljus med mycket inslag av vitt och den lever mest av lämlar och andra smågnagare. Arten minskar kraftigt i antal och kategoriseras som utrotningshotad.
Utseende och läte
[redigera | redigera wikitext]
Fjällugglan är en av våra största ugglor med en kroppslängd på 53–65 cm och ett vingspann mellan 125 och 150 cm.[4] Vikten för en hane är cirka 1,7 kilogram och för en hona cirka 2,1 kilogram. Dräktens utseende varierar beroende på kön och ålder. Den vuxna hanen är i det närmaste helt vit, medan honan är vit med mörka inslag i form av fläckar på hjässan, tvärband på undersidan samt en mörkfjällig teckning över rygg och skuldror.[4] Unga hanar har en teckning som liknar de vuxna honornas, medan unga honor kännetecknas av en tät, mörk bandning över hela kroppen.[4] Den har stora, gula ögon.
Systematik
[redigera | redigera wikitext]Taxonomi
[redigera | redigera wikitext]När Linné beskrev fjällugglan 1758 förde han den till släktet Strix och gav den två synonyma vetenskapliga namn, Strix scandiaca och Strix nyctea. 1931 strök professor Einar Lönnberg den ena synonymen och gav den namnet S. scandiaca. När senare forskning påvisade stora skillnader mellan släktet Strix och fjälluggla förde man den istället till ett eget släkte. Man använde sig då av Linnés två synonyma namn, släktet fick namnet Nyctea och artnamnet blev N. scandiaca. Studier av DNA har påvisat fjällugglans nära släktskap med berguv (Bubo bubo), och därför klassificeras fjälluggla numera till släktet Bubo och har det vetenskapliga namnet Bubo scandiacus. Observera att det ändrade släktnamnet innebar att även artepitetet ändrade namn från scandiaca till scandiacus (enligt släktnamnets genus).
Underarter
[redigera | redigera wikitext]Under senaste istiden fanns det en centraleuropeisk underart Bubo scandiacus gallicus som numera är utdöd, men idag delas fjällugglan inte upp i några underarter.
Utbredning och förekomst
[redigera | redigera wikitext]Fjällugglan förekommer i norra halvklotets nordligare regioner, om sommaren framförallt norr om 60:e breddgraden. Den finns på tundran runt Norra ishavets kuster och på Grönland, Alaska, Kanada, Island, Skottland, i den skandinaviska fjällkedjan, Finland och Ryssland. Häckningar förekommer framförallt i Sibirien, Alaska och Kanada och endast ett fåtal i Europa.[5] Fjällugglan är nomadisk, under hela året. Vid år med dålig tillgång på lämlar rör den sig över stora områden för att finna lämpliga häckningsområden och exempelvis fåglar ringmärkta i Sverige har återfunnits i Sibirien.[5] Vanligtvis går vandringsrörelserna i öst-västlig riktning men vid stor brist på föda kan den även dra söderut.[5] I Europa har den bland annat observerats i Nederländerna, Frankrike, Österrike och i forna Jugoslavien, och i Asien har den observerats i Pakistan, Sydkorea och Japan.[6]
Förekomst i Sverige
[redigera | redigera wikitext]I Sverige har fjällugglan häckat på höglänta fjällhedar i Lappland. Under 1800-talet och fram till mitten av 1900-talet var arten en regelbunden häckfågel i Sverige. Idag räknas den som nationellt utdöd.[2]
Ekologi
[redigera | redigera wikitext]
Fjällugglan är tyst och skygg, men på vårkanten hävdar paren sitt territorium med efterhängsna rop som kan höras så långt som tio kilometer.
Häckning
[redigera | redigera wikitext]Häckningens omfattning och geografiska utbredning varierar utifrån tillgången på föda, vilket bland annat resulterar i att den ibland kan häcka längre söderut. Häckningsbiotopen ligger ovan trädgränsen, på fjällhedar och liknande vidsträckta, öppna områden med småkuperad terräng.
Boet ligger direkt på marken och består av en uppskrapad grop på toppen av ett stenröse, men den kan även häcka i övergivna örnnästen. Den väljer ofta en boplats som är snöfri och som ger en god utblick över ett jaktområde. Häckningen infaller i maj, och beroende på födotillgången varierar kullen mellan 5 och 14 ägg, som läggs ungefär varannan dag och ruvas från det första. Äggen kläcks ungefär fem veckor senare, ett efter ett, och ungarna som därför blir olika stora tas om hand av båda föräldrarna.
Föda
[redigera | redigera wikitext]Fjällugglan lever nästan uteslutande på gnagare som lämlar och sorkar men tar ibland även fåglar, och då speciellt juvenila ripor. Med hörseln kan den lokalisera bytesdjur under snötäcket, varefter den kan slå bytet genom snön.[7]
Fjällugglan och människan
[redigera | redigera wikitext]Status och hot
[redigera | redigera wikitext]Fjällugglan har ett mycket stort utbredningsområde och ett stort globalt bestånd. Trots att populationsutvecklingen var negativ ansågs den länge inte vara hotad globalt. Studier från 2016 visar dock att arten minskar kraftigare än man tidigare trott, framför allt i Nordamerika, men möjligen även i Europa och Asien. I USA och Kanada har den minskat med 64% mellan 1970 och 2014. IUCN kategoriserar därför arten sedan 2017 som sårbar (VU). Vad som orsakar denna minskning är oklart, men troliga faktorer är klimatförändringar och kollisioner med fordon och infrastruktur.[1]
Tidigare uppskattades världspopulationen till 200 000 individer, men sentida studier visar att den endast 14 000 par återstår, möjligen till och med bara 7 000–8 000 par. I Europa uppskattas 700–2 300 par häcka.[1]
Status i Norden
[redigera | redigera wikitext]I Norden idag tros antalet häckande fjällugglor fluktuera mellan noll och några tiotal par.[5] På samma sätt fluktuerar antalet på Island mellan noll och fem par.[5] Allt längre perioder mellan konstaterade häckningar tyder möjligen på ett minskande bestånd på Nordkalotten.
Det senaste stora häckningsåret i Sverige inträffade 1978 med minst 100 par, främst i Lule lappmark.[2] Sedan dess har fynden blivit allt mer sällsynta, exempelvis konstaterades endast en häckning 2005 och 23 stycken under det goda gnagaråret 2015.[2] Den negativa trenden, som även syns i Norge och Finland, kopplas till störda smågnagarcykler. Eftersom fjällugglan är en nomadisk gnagarspecialist som flyttar över hela den arktiska tundran efter föda, är dess populationsutveckling svårbedömd. På grund av att arten numera endast häckar tillfälligt och den regelbundna reproduktionen bedöms ha upphört, klassas fjällugglan som Nationellt utdöd (RE) i den svenska rödlistan.[2]
I norra Finland konstaterades inga häckningar 1932–1974, då plötsligt cirka 35 par reproducerade sig. Därefter dröjde det till 1987 (21 par), 1988 (15 par), 2003 (ett par), 2007 (fem, möjligen sju till åtta par) samt 2011 (tio par). I Norge har arten noterats häcka 23 år mellan 1974 och 2007, som flest 14 par 1974, 22 par 1978, 20 par 1985 samt åtta par 2001. År 2011 häckade 42 par.[8]
Namn
[redigera | redigera wikitext]Ett äldre namn för fjällugglan är snöuggla[9] och ett annat är harfång, vilket bland annat användes av Linné.[10] Det senare namnet menar Malm 1877 referera till fågelns starkt befjädrade fötter som därför skulle påminna om harens.[10]På franska kallas arten Harfang des neiges eller Chouette Harfang vilket är ett direkt lån av det gamla svenska namnet.[11]
I kulturen
[redigera | redigera wikitext]I fantasyromanserien Harry Potter får huvudpersonen Harry en fjälluggla på sin elfte födelsedag, som han döper till Hedwig. En bild på en fjälluggla förekommer som del av internetfenomenet O RLY?. Fjällugglan är kanadensiska Québecs provinsfågel.[12]
Referenser
[redigera | redigera wikitext]Noter
[redigera | redigera wikitext]- 1 2 3 BirdLife International 2020 Bubo scandiaca . Från: IUCN 2020. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2020-3. Läst 4 januari 2021.
- 1 2 3 4 5 Svensson, M., Grahn, J., Green, M., Lignell, N., Nilsson, J. & Tjernberg, M. (2023-2025). Rödlista 2025 – expertkommittén för fåglar. Uppsala: SLU Artdatabanken, läst 2026-04-10
- ↑ Jari Valkama (2019). ”Finsk rödlistning av fjälluggla – Bubo scandiacus” (på svenska/finska). Finlands Artdatacenter. https://laji.fi/sv/taxon/MX.28987. Läst 22 mars 2022.
- 1 2 3 SLU Artdatabanken (2026). Artfakta: fjälluggla (Bubo scandiacus), läst 2026-04-10
- 1 2 3 4 5 Magnus Ullman (2000) Fjälluggla, Vår Fågelvärld, vol.59, nr.2, sid:49
- ↑ Lars Larsson (2001) Birds of the World, CD-rom
- ↑ Fältbiologen 2011:4. Fältbiologerna.
- ↑ Artfakta om fjälluggla, ArtDatabanken.
- ↑ Sven Nilsson (1817) Fjälluggla
- 1 2 Malm, A. W. (1877) Göteborgs och Bohusläns Fauna; Ryggradsdjuren, Göteborg, sid:238
- ↑ Brusewitz, Gunnar (2002) Värderat och omvärderat, Wahlström & Widstrand
- ↑ Quebec's provinsional symbols, hämtad från www.canada.ca 2021-01-08.
Källor
[redigera | redigera wikitext]- Fjälluggla - www.iczn.org
Externa länkar
[redigera | redigera wikitext]
Wikimedia Commons har media som rör fjälluggla.
Wikispecies har information om fjälluggla.- Bilder och filmer på Internet Bird Collection
- Läten på xeno-canto.org
|