Fjälluggla
| Fjälluggla Status i världen: Livskraftig (lc)[1] Status i Sverige: Akut hotad[2] | |
.jpg) Hane | |
| Systematik | |
|---|---|
| Domän | Eukaryoter Eukaryota |
| Rike | Djur Animalia |
| Stam | Ryggsträngsdjur Chordata |
| Understam | Ryggradsdjur Vertebrata |
| Klass | Fåglar Aves |
| Ordning | Ugglefåglar Strigiformes |
| Familj | Ugglor Strigidae |
| Släkte | Bubo |
| Art | Fjälluggla B. scandiacus |
| Vetenskapligt namn | |
| § Bubo scandiacus | |
| Auktor | (Linné, 1758) |
| Utbredning | |
 Fjällugglans utbredning Grönt - häckningsområdena Blått - vinterkvarter | |
| Synonymer | |
Fjälluggla (Bubo scandiacus) är en uggla som förekommer cirkumpolärt på tundran i polartrakterna på norra halvklotet. Dess dräkt är relativt ljus med mycket inslag av vitt och den lever mest av lämlar och andra smågnagare.
Utseende och läte
Fjällugglans längd varierar från 53 centimeter till 66 centimeter, vingspannet är 140-165 centimeter. Vikten för en hane är cirka 1,7 kilogram och för en hona cirka 2,1 kilogram. Dess ögon är stora och gula och bedömer avståndet till bytet korrekt. Fjällugglan är tyst, skygg och svår att få tag på, men på vårkanten gör varje par anspråk på sitt territorium med efterhängsna rop som kan höras så långt som 10 kilometer.
Systematik
Taxonomi
När Linné beskrev fjällugglan 1758 förde han den till släktet Strix och han gav den två synonyma vetenskapliga namn; Strix scandiaca och Strix nyctea. 1931 strök professor Einar Lönnberg den ena synonymen och gav den namnet S. scandiaca. När senare forskning påvisade stora skillnader mellan släktet Strix och fjälluggla förde man den istället till ett eget släkte. Man använde sig då av Linnés två synonyma namn, släktet fick namnet Nyctea och artnamnet blev N. scandiaca. Studier av DNA har påvisat fjällugglans nära släktskap med berguv (Bubo bubo), och därför klassificeras fjälluggla numera till släktet Bubo och har det vetenskapliga namnet Bubo scandiacus. Observera att det ändrade släktnamnet innebar att även artepitetet ändrade namn från scandiaca till scandiacus (enligt släktnamnets genus).
Underarter
Under senaste istiden fanns det en centraleuropeisk underart Bubo scandiacus gallicus som numera är utdöd, men idag delas fjällugglan inte upp i några underarter.
Utbredning och förekomst
Fjällugglan förekommer i norra halvklotets nordligare regioner, om sommaren framförallt norr om 60:e breddgraden. Den finns på tundran runt Norra ishavets kuster och på Grönland, Alaska, Kanada, Island, Skottland, i den skandinaviska fjällkedjan, Finland och Ryssland. Häckningar förekommer framförallt i Sibirien, Alaska och Kanada och endast ett fåtal i Europa.[3] I Ryssland uppskattar man att det finns ungefär 1000 par medan antalet i Norden idag fluktuerar mellan noll och några tiotal par.[3] På samma sätt fluktuerar antalet på Island mellan noll och fem par.[3] Fjällugglan är dock nomadisk, under hela året. Vid år med dålig tillgång på lämlar rör den sig över stora områden för att finna lämpliga häckningsområden och exempelvis fåglar ringmärkta i Sverige har återfunnits i Sibirien.[3] Vanligtvis går vandringsrörelserna i öst-västlig riktning men vid stor brist på föda kan den även dra söderut.[3] I Europa har den bland annat observerats i Nederländerna, Frankrike, Österrike och i forna Jugoslavien, och i Asien har den observerats i Pakistan, Sydkorea och Japan.[4]
Förekomst i Sverige
I Sverige finns arten i de norra delarna, från Härjedalen och norrut, men endast sällsynt. Vissa år finns häckande par där men ofta saknas den helt som häckningsfågel. Lämmelåret 2011 avspeglade sig i relativt framgångsrik häckningssäsong. Det svenska beståndet är så litet att arten är upptagen på den svenska Rödlistan som akut hotad (CR).[2]
Ekologi
Häckning
Häckningens omfattning och geografiska utbredning varierar utifrån tillgången på föda, vilket bl a resulterar i att den ibland kan häcka längre söderut. Häckningsbiotopen ligger ovan trädgränsen, på fjällhedar och liknande vidsträckta, öppna områden med småkuperad terräng.
Boet ligger direkt på marken och består av en uppskrapad grop på toppen av ett stenröse, men den kan även häcka i övergivna örnnästen. Den väljer ofta en boplats som är snöfri och som ger en god utblick över ett jaktområde. Häckningen infaller i maj, och beroende på födotillgången varierar kullen mellan 5 och 14 ägg, som läggs ungefär varannan dag och ruvas från det första. Äggen kläcks ungefär fem veckor senare, ett efter ett, och ungarna som därför blir olika stora tas om hand av båda föräldrarna.
Föda
Fjällugglan lever nästan uteslutande på gnagare som lämlar och sorkar men tar ibland även fåglar, och då speciellt juvenila ripor. Med hörseln kan den lokalisera bytesdjur under snötäcket, varefter den kan slå bytet genom snön.[5]
Fjällugglan och människan
Status och hot
Fjällugglan har ett mycket stort utbredningsområde och ett stort globalt bestånd så trots att populationsutvecklingen är negativ så är den inte så pass kraftig att arten bedöms som hotad utan den kategoriseras av Birdlife International som livskraftig (LC).[1]
Namn
Ett äldre namn för fjällugglan är snöuggla[6] och ett annat är harfång, vilket bland annat användes av Linné.[7] Det senare namnet menar Malm 1877 referera till fågelns starkt fjädrande fötter som därför skulle påminna om harens.[7]På franska kallas arten Harfang des neiges eller Chouette Harfang vilket är ett direkt lån av det gamla svenska namnet.[8]
I kulturen
I fantasyromanserien Harry Potter får huvudpersonen Harry en fjälluggla på sin elfte födelsedag, som han döper till Hedwig. En bild på en fjälluggla förekommer som del av internetfenomenet O RLY?.
Referenser
Noter
- ^ [a b] BirdLife International 2012 Bubo scandiaca Från: IUCN 2015. IUCN Red List of Threatened Species. Version 2015.4 www.iucnredlist.org. Läst 24 februari 2016.
- ^ [a b] Artdatabankens rödlista 2015 Arkiverad 23 april 2016 hämtat från the Wayback Machine.
- ^ [a b c d e] Magnus Ullman (2000) Fjälluggla, Vår Fågelvärld, vol.59, nr.2, sid:49
- ^ Lars Larsson (2001) Birds of the World, CD-rom
- ^ Fältbiologen 2011:4. Fältbiologerna.
- ^ Sven Nilsson (1817) Fjälluggla
- ^ [a b] Malm, A. W. (1877) Göteborgs och Bohusläns Fauna; Ryggradsdjuren, Göteborg, sid:238
- ^ Brusewitz, Gunnar (2002) Värderat och omvärderat, Wahlström & Widstrand
Källor
- Fjälluggla - www.iczn.org
Externa länkar
Wikimedia Commons har media som rör fjälluggla.
