Franska nya vågen
- För andra betydelser, se Nouvelle vague (olika betydelser).
Franska nya vågen (fr.: la nouvelle vague) var en strömning inom den franska filmen under 1960-talet. Den inleddes 1959 och omfattade många ur den nya generation franska regissörer som debuterade åren 1958–1962. Bland de viktigare namnen fanns Alain Resnais, François Truffaut och Jean-Luc Godard.[1]
Historik
[redigera | redigera wikitext]Bakgrund
[redigera | redigera wikitext]
Skribenter i det franska filmmagasinet Cahiers du cinéma bestämde sig för att omsätta teorin om en auteur — regissören som centrum i allt filmiskt skapande — i praktiken genom att själva börja göra film. Filmer av Jean Renoir och Jean Vigo sågs som förebilder.[1]
Tidigare skribenter i magasinet som François Truffaut med De 400 slagen (1959) och Jean-Luc Godard med Till sista andetaget (1960) inledde den franska nya vågen. Andra regissörer som gjorde avtryck var Claude Chabrol, Jacques Rivette, Eric Rohmer, Louis Malle, Agnès Varda och Alain Resnais.
Stil och utveckling
[redigera | redigera wikitext].jpg)
Filmerna tog sig nya uttryck, som tagningar som varade i sju minuter (exempelvis den berömda trafikstockningen i Godards Utflykt i det röda). Filmerna hade också existentiella teman, med en betoning på individen och ett gillande av det absurda i människans existens. Inte bara teman och uttryck var viktigt, utan också hur de filmades. Franska nya vågens regissörer filmade ofta ute på stan och tog avstånd ifrån idén om filmer gjorda i en studio. Lätta kameror, ljus- och ljudutrustning var uppfinningar som regissörerna utnyttjade. Flera nya vågen-filmer känns igen på deras flytande rörelser, ofta med scener där kameran följer filmens rollfigurer längs Paris gator.
Den nya vågens filmer gjordes med små resurser. Ofta filmades de i lägenheter som tillhörde vänner till regissören och film-team samt skådespelare kom ofta från samma vänkrets. Regissörerna improviserade med utrustningen (exempelvis genom att använda en shoppingvagn som rullande plattform för kameran). Kostnaden var också ett problem och försöken att spara in på film blev stilistiska drag: till exempel har flera scener i Jean-Luc Godards Till sista andetaget en upphuggen känsla (så kallade jump cuts), för att de filmades i en enda lång tagning och att de delar som inte blev lyckade helt enkelt klipptes bort mitt i den berörda scenen.
Internationell påverkan
[redigera | redigera wikitext]Den nya vågen hade stort inflytande på amerikansk film. Efter Arthur Penns Bonnie och Clyde (1967)[2] kom New Hollywood-regissörerna (Altman, Coppola, De Palma och Scorsese) att i slutet på 1960-talet/början av 1970-talet göra filmer inspirerade av sina europeiska (och framförallt franska) motsvarigheter.[2][3]
Även senare generationer av filmskapare har visat influenser från nya vågen, däribland Quentin Tarantino, Sofia Coppola, Paul Thomas Anderson, Richard Linklater och Wes Anderson.[3][4][5][6][7][8]
Tarantinos produktionsbolag A Band Apart, är döpt efter Jean Luc Godards film En rövarhistoria (Bande à part, 1964).[4] 2025 regisserade Richard Linklater filmen Nouvelle Vague - Den nya vågen som handlar om inspelningarna av Godards Till sista andetaget (1960).[9][8]
Referenser
[redigera | redigera wikitext]- 1 2 ”nya vågen”. ne.se. https://www.ne.se/uppslagsverk/encyklopedi/l%C3%A5ng/nya-v%C3%A5gen. Läst 30 mars 2018.
- 1 2 ”How Bonnie and Clyde brought the French New Wave to Hollywood” (på brittisk engelska). Little White Lies. https://lwlies.com/in-praise-of/bonnie-and-clyde-french-new-wave-hollywood. Läst 23 februari 2026.
- 1 2 Hoskins, James. The French New Wave, New Hollywood, and the role of Post Modernism.. https://www.academia.edu/15391444/The_French_New_Wave_New_Hollywood_and_the_role_of_Post_Modernism. Läst 23 februari 2026.
- 1 2 Swapnil Dhruv Bose (1 augusti 2023). ”How Jean-Luc Godard became Quentin Tarantino's ultimate hero” (på amerikansk engelska). faroutmagazine.co.uk. https://faroutmagazine.co.uk/jean-luc-godard-quentin-tarantino-ultimate-hero/. Läst 23 februari 2026.
- ↑ Swapnil Dhruv Bose (29 oktober 2023). ”Paul Thomas Anderson once named his "first influences"” (på amerikansk engelska). faroutmagazine.co.uk. https://faroutmagazine.co.uk/paul-thomas-anderson-first-influences/. Läst 23 februari 2026.
- ↑ Brody, Richard (3 maj 2011). ”Wes Anderson: The French Connection” (på amerikansk engelska). The New Yorker. ISSN 0028-792X. https://www.newyorker.com/culture/richard-brody/wes-anderson-the-french-connection. Läst 23 februari 2026.
- ↑ ”INTERVIEW - Sofia Coppola: "Music inspires me and influences my films. It breathes soul into them".” (på amerikansk engelska). Festival de Cannes. 24 maj 2014. https://www.festival-cannes.com/en/2014/interview-sofia-coppola-music-inspires-me-and-influences-my-films-it-breathes-soul-into-them/. Läst 23 februari 2026.
- 1 2 ”Nouvelle Vague (New Wave), a cinephile’s declaration of love by Richard Linklater” (på amerikansk engelska). Festival de Cannes. 8 oktober 2025. https://www.festival-cannes.com/en/2025/nouvelle-vague-new-wave-a-cinephiles-declaration-of-love-by-richard-linklater/. Läst 23 februari 2026.
- ↑ Brody, Richard (12 november 2025). ”The Joyful Mythology of “Nouvelle Vague”” (på amerikansk engelska). The New Yorker. ISSN 0028-792X. https://www.newyorker.com/culture/the-front-row/the-joyful-mythology-of-nouvelle-vague. Läst 23 februari 2026.