Existentialism

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Filosoferna Søren Kierkegaard och Friedrich Nietzsche föregick existentialismen. Filosoferna Søren Kierkegaard och Friedrich Nietzsche föregick existentialismen.
Filosoferna Søren Kierkegaard och Friedrich Nietzsche föregick existentialismen.

Existentialism är en term som har tillskrivits en arbete under sent 1800- och 1900-tal, vilka trots sina doktrinära skillnader,[1][2] delade tron att filosofiskt tänkande börjar med det mänskliga subjektet – inte bara det tänkande subjektet utan det agerande och kännande, den levande mänskliga individen.[3] Inom existentialismen karaktäriseras en individs startpunkt efter vad som har kallats för "den existentiella inställningen", eller en känsla av desorientation och förvirring inför vad som verkar som en meningslös och absurd värld. [4] Många existentialister har också sett traditionell systematisk eller akademisk filosofi, både i stil och innehåll, som alltför abstrakt och främmande inför konkret mänsklig erfarenhet.[5][6]

"Existensen föregår essensen". "Människan är vad hon själv gör sig till". I boken "Existentialismen är en humanism" från 1946 redogör Jean-Paul Sartre för existentialismens bärande tankegångar. I enkla drag; Människan definierar sig själv genom sina handlingar, och består i inget annat än handling. Genom personliga val väljer hon själv sin egen och andras moral, men detta får betydelse först efter handling (eller icke-handling).

Existentialismen växte fram under 1900-talet som en rörelse inom litteraturen och filosofin. Den förebådades särskilt av 1800-talsfilosoferna Søren Kierkegaard och Friedrich Nietzsche, även om det hade funnits föregångare under tidigare århundraden. Fjodor Dostojevskij och Franz Kafka skildrade också existentiella teman i sina litterära verk.

Som filosofisk strömning inom den kontinentala filosofin tog existentialismen uttrycklig form under 1930-talets Tyskland och sedan genom Sartres samt Simone de Beauvoirs arbeten, tillsammans med mer kritiska arbeten av Albert Camus (som han själv hävdade i en intervju) under 1940- och 1950-talets Frankrike. Deras arbeten fokuserade på teman såsom tristess, alienation, det absurda, frihet, hängivenhet och tomhet som grundläggande i den mänskliga tillvaron.

Även om det finns några gemensamma tendenser bland existentialisterna så finns det också stora skillnader och meningsskiljaktigheter. Framförallt finns det en uppdelning mellan ateistiska existentialister såsom Sartre och teistiska existentialister som Tillich. Alla accepterar heller inte termen existentialism.[7]

Historia[redigera | redigera wikitext]

Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir.

Trots att ordet existentialism inte myntades förrän på slutet av 1940-talet har den rötter bakåt till 1800-talet. Ordet 'existentialism' blev då ett modeord, som användes om många vitt skilda ting. Den "riktiga" existentialismen var dock den riktning som Sartre och en grupp runt honom utvecklade.

Det som på 1800-talet och det tidiga 1900-talet lade grunden för existentialismen kallades på sin tid vanligen för existentialfilosofi. En viktig existentialfilosof var Søren Kierkegaard som levde i Danmark kring mitten av 1800-talet. Kierkegaard var troende kristen och betonade den enskilda människans val och ansvar, grundad på upplevelsen av sin egen existens. Han vände sig mot Hegel, vars tänkande var förhärskande under den tiden, som såg människan som en kollektiv varelse. Dessutom skilde Kierkegaard mellan människan, naturen och Gud. Gud hade skapat människan och naturen, och skillnaden mellan naturen och människan låg i att naturen endast var för sig själv, medan människan förhöll sig till naturen. Naturen var orsaksbestämd medan människan var fri, hon var fri i förhållandet till sin existens i tiden. Dessa tankar återkommer senare hos Sartre.

En annan förgrundsgestalt var Friedrich Nietzsche. Han myntade uttrycket "Gud är död" och var främst en kritisk moralfilosof. Han skrev om övermänniskan som vågade bryta sig ur den kristna slavmoralen och skapa sig en egen moral. Delar av Nietzsches läror togs sedan upp av nazisterna, men då i en vulgär tolkning. Nietzsche och Kierkegaard gav främst impulser angående den etiska delen till existentialismen samt vad som var väsentligt att studera, det vill säga människans existens i världen.

Edmund Husserl, tysk filosof och matematiker vid sekelskiftet 1900, grundade den moderna fenomenologin. Existentialismen grundar sig på en fenomenologisk analys, det vill säga att undersöka förhållandet mellan människan och tingen. Fenomenologin tar sin utgångspunkt i människans medvetande och studerar hur detta fungerar. Husserl menade bland annat att medvetandet alltid riktas mot någonting, det vill säga det är omöjligt att tänka på ingenting. En efterföljare till Husserl var Martin Heidegger som, med en fenomenologisk analys, på 1920-talet formulerade sin högst egna existentialfilosofi (bland annat i Sein und Zeit).

På mitten av 1900-talet framträdde de franska "existensfilosoferna", som sedermera kom att kalla sig existentialister. Sartre är den för eftervärlden kanske mest kända existentialisten, men det fanns åtskilliga fler, till exempel Maurice Merleau-Ponty och Sartres livskamrat Simone de Beauvoir, som bland annat med boken Det andra könet lade grunden för andra vågens feministiska tänkare.

Sartres Varat och intet, kom ut 1943. Det var ett försök till ett filosofiskt system som tog sin utgångspunkt i människan och hennes relation till omvärlden och andra människor. Verket var, och är, svårtillgängligt för en lekman, och tre år senare populariserade han sina idéer, samtidigt som han bemötte vissa angrepp på existentialismen i boken Existentialismen är en humanism, som ursprungligen byggde på en föreläsning som han höll 1945. I Varat och intet utlovade Sartre en bok om etik som byggde på idéerna i Varat och intet. Någon sådan blev aldrig utgiven, men efter hans död hittades manuskriptet till denna tänkta bok - omfattande 600 sidor.

1945 startade Sartre tillsammans med några andra existentialister tidskriften Les Temps Modernes. Denna tidning blev ett viktigt forum för den existentialistiska debatten.

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ John Macquarrie, Existentialism, New York (1972), s. 18–21.
  2. ^ Oxford Companion to Philosophy, red. Ted Honderich, New York (1995), s. 259.
  3. ^ John Macquarrie, Existentialism, New York (1972), s. 14–15.
  4. ^ Robert C. Solomon, Existentialism (McGraw-Hill, 1974, s. 1–2)
  5. ^ Ernst Breisach, Introduction to Modern Existentialism, New York (1962), s. 5
  6. ^ Walter Kaufmann, Existentialism: From Dostoevsky to Sartre, New York (1956), s. 12
  7. ^ Walter Kaufmann. Existentialism: From Dostoevsky to Sartre. (Cleveland: The World Publishing Company, 1956) 11