De danska förhandlarna hade, när de fick veta att Corfitz Ulfeldt skulle sitta med i förhandlingarna på den svenska sidan, menat att det var en direkt skymf mot dem, och krävt en annan representant, något som Karl X Gustav inte ville gå med på. Danskarna hade även krävt att få det holländska sändebudet Conrad van Beuningen som sin förhandlare, någon som den svenske kungen också motsatte sig, då han menade att denne varit krigets anstiftare.[3]
De första kraven på danskt territorium var extremt hårda:
Det är troligt att många av kraven redan från början sågs som orealistiska och ställdes för att ha något att kompromissa bort. Det viktigaste var uppenbarligen Skånelandskapen. Därigenom kunde Sverige erhålla sin väst- och sydkust. Östersjön blev också mer tillgänglig eftersom Danmark inte längre ensamt kontrollerade alla in- och utlopp.
Redan på andra förhandlingsdagen backade svenskarna från många av sina krav, men förhandlingarna bröt ändå samman den 13 februari. De återupptogs den 16 februari och två dagar senare skrevs ett preliminärt avtal under i prästgården i Høje-Tåstrup.
Slutförhandlingarna förlades till Roskilde, och den 26 februari undertecknades fredsavtalet i Roskilde domkyrka. Huvuddragen i avtalet var att Danmark-Norge till Sverige avträdde Skåne, Blekinge, Halland (permanent – i freden i Brömsebro 1645 hade Sverige fått Halland på 30 år), Bohuslän, Bornholm samt Trondheims län. Dessutom finns en mängd andra detaljer om "evig fred" mellan rikena, frånträdande av allianser riktade mot det andra landet, avstående från svenska krav på Delmenhorst och Ditmarsken med mera.
I avtalets paragraf 9 tillförsäkrades invånarna i de erövrade landskapen att de skulle få behålla sina gamla privilegier, friheter, lagar och sin kyrkoordning. När det gäller privaträttsligt ägande fullföljdes detta, medan adelsprivilegier, kyrkoordning (1686) och rättssystem (1683) successivt anpassades till dem som gällde i riket i övrigt.
Redan till sommaren samma år utbröt dock kriget igen. Detta nya krig avslutades först i och med freden i Köpenhamn 1660, då Bornholm och Trondheims län återgick till Danmark respektive Norge. Däremot blev ön Ven, som fortsatt var danskt efter freden i Roskilde[4] men besatts av svenska trupper samma år, nu formellt svensk i och med freden i Köpenhamn.[5]
Wikisource har originalverk relaterade till Freden i Roskilde. 