Grå långörad fladdermus

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök
Grå långörad fladdermus
Status i världen: Livskraftig (lc)[1]
Plecotus austriacus.jpg
Systematik
Domän Eukaryoter
Eukaryota
Rike Djur
Animalia
Stam Ryggsträngsdjur
Chordata
Understam Ryggradsdjur
Vertebrata
Klass Däggdjur
Mammalia
Ordning Fladdermöss
Chiroptera
Familj Läderlappar
Vespertilionidae
Släkte Plecotus
Art Grå långörad fladdermus
P. austriacus
Vetenskapligt namn
§ Plecotus austriacus
Auktor Eversmann, 1845
Hitta fler artiklar om djur med

Grå långörad fladdermus (Plecotus austriacus) är en fladdermusart i familjen Vespertilionidae (läderlappar).

Utseende[redigera | redigera wikitext]

Plecotus austriacus är en liten fladdermus med mycket stora öron. Den är lik långörad fladdermus (Plecotus auritus), men har en rent grå päls. Vingbredden är på 25-30 cm, kroppslängden mellan 4 och 5 cm och vikten upp till 14 g. Pälsen är mörkgrå på ovansidan, ljusgrå under.[2]

De stora, cirka 40 mm långa öronen, kan vikas ihop och gömmas under flygmembranen under längre vilotider.[3] Grå långörad fladdermus har en kortare klo vid tummen än långörad fladdermus och dessutom har den senare arten en mera avrundad nos.[4]

Vanor[redigera | redigera wikitext]

Arten vilar vanligen i grottor, i bergssprickor, i tunnlar, i fågelholkar och i byggnader. I varma regioner sover Plecotus austriacus ibland i stora blommor.[3] Den utför vandringar före och efter vintern men sträckan mellan sommar- och vinterkvarteret är bara omkring 20 km, sällan upp till 60 km.[5] Plecotus austriacus blir aktiv under skymningen och den letar sedan 4 till 5 timmar efter föda.[5] Under kalla årstider håller arten vinterdvala som kan sträcka sig från september till april.[6]

Den flyger gärna nära träd och byggnader. En ofta långsam flygare som gärna ryttlar. Lätet påminner om den långörade fladdermusens, och är ett svagt knäppande på omkring 50 kHz.[7]

Födan består av diverse insekter som fångas under flyget eller som plockas från växter.[5] Flygande byten fångas med hjälp av flygmembranen mellan bakbenen (uropatagium) som formas till en påse. I fångenskap åt grå långörad fladdermus även ödlor. Det är okänt om kräldjur äts i naturen.[3]

Arten finns framför allt i kulturlandskap.[2] Den jagas själv av rovfåglar samt av rovdjur som kan klättra i träd, till exempel mårdar och tamkatt.[5]

Parningen sker under hösten och sedan vilar det befruktade ägget fram till våren innan den egentliga dräktigheten börjar. Den egentliga dräktigheten varar 40 till 100 dagar och födelsen äger rum under tidiga sommaren.[3] Honor bildar vanligen egna flockar som är skilda från hanarna innan ungarna föds. Per kull föds en eller sällan två ungar. Hanar blir könsmogna efter ett år och honor efter två år.[5] Den genomsnittliga livslängden för hanar uppskattas vara 7 år och honor lever cirka 16 år. Enstaka individer blev 25 år gamla.[5]

Utbredning[redigera | redigera wikitext]

Grå långörad fladdermus finns i Syd- och Centraleuropa, Nordafrika och Asien fram till Himalaya[2]. Har påträffats enstaka gånger i Skåne[8].

Referenser[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Plecotus austriacusIUCN:s rödlista, auktor: Hutson, A.M. et. al. (2008), (engelska), hämtad 2009-06-08.
  2. ^ [a b c] Bjärvall, Anders; Ullström, Staffan (1995). Däggdjur: alla Europas arter. Stockholm: Wahlström & Widstrand. Sid. 61-63. ISBN 91-46-16576-2 
  3. ^ [a b c d] R. Boji (27 januari). ”Gray big-eared bat” (på engelska). Animal Diversity Web. University of Michigan. http://animaldiversity.org/accounts/Plecotus_austriacus/. Läst 25 oktober 2015. 
  4. ^ Nora Wuttke Graues Langohr (tyska), Bonner Arbeitskreis für Fledermausschutz, läst 2015-10-25.
  5. ^ [a b c d e f] NLWKN (red.) (2010):Graues Langohr (Plecotus austriacus) (tyska), Vollzugshinweise zum Schutz von Säugetierarten in Niedersachsen, läst 2015-10-25. (PDF download)
  6. ^ Amy Dunkley (27 januari). ”Grey long-eared bat”. ARKive. http://www.arkive.org/grey-long-eared-bat/plecotus-austriacus/. Läst 25 oktober 2015. 
  7. ^ Lundberg, Peter; de Jong, Johnny (1995). Sveriges smådäggdjur. Örebro: Fältbiologerna. Sid. 25. ISBN 91-85094-60-9 
  8. ^ Ingemar Ahlén (2004). ”Fladdermusfaunan i Sverige Arternas utbredning och status. Kunskapsläget 2004.”. Fauna och Flora. http://www.artdata.slu.se/FaunaochFlora/pdf/faunaochflora_98_2_2004_Ahlen_Bats%20in%20Sweden.pdf. Läst 5 juni 2009. 

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]