Grekisk nationalism

Från Wikipedia
Hoppa till: navigering, sök

Grekisk nationalism även kallad hellenism eller nyhellenism har sina rötter i uppkomsten av nationalismen i Europa under 1800-talet, och präglades av kampen för självständighet mot det Osmanska riket, vilket kulminerade i det grekiska frihetskriget (1821-1829), med hjälp av europeiska romantiska filhellener som Lord Byron. Ethniki Etairia (en grekiskt nationalistisk organisation) anses vara ansvarig för utbrottet av det grekisk-turkiska kriget 1897.

Historia[redigera | redigera wikitext]

Under sin historia har grekisk nationalism sett ortodoxa kristna albaner, vlacher, bulgarer och makedonier som grupper som skulle kunna assimileras i den grekiska nationen [1]. Den grekiska irredentismen, " Megali Idea" drabbats av ett bakslag i det grek-turkiska kriget (1919-1922) och det grekiska folkmordet. Sedan dess har grekisk-turkiska relationer präglats av spänningar mellan den grekiska och turkiska nationalismen som kulminerade under cypernkrisen 1974. Den grekisk-ortodoxa kyrkan (Greklands nationella kyrka) har varit en populär källa till grekisk nationalism.

Nationalismen har haft en betydande roll i grekisk politik under det ett och ett halvt århundrade som den grekiska staten har existerat.

Hellenismen[redigera | redigera wikitext]

Greklands nationella ideologi Hellenismen[2][3], formulerar synen på den grekiska historien, kulturen och idén, är en kraftfull ideologi för greker [4]. Grekiska intellektuella insåg tidigt att Fenixmyten var för svagt att stötta en nationell ideologi i Grekland. Därför kom Hellenismen som kulturell tänkesätt att likställas med ”återfödelsen” av det klassiska Grekland, vilket resulterar i den ofrånkomliga utgallringen av alla perioder däremellan. De glömda perioderna behandlas som ”tomma sidor” som ska fyllas med den ”verkliga” grekiska historien [5].

Externa länkar[redigera | redigera wikitext]

Litteratur[redigera | redigera wikitext]

Se även[redigera | redigera wikitext]

Panhellenism

Referenser[redigera | redigera wikitext]

Fotnoter[redigera | redigera wikitext]

  1. ^ Çaǧaptay, Soner (2006). Islam, secularism, and nationalism in modern Turkey: who is a Turk?. Taylor & Francis. sid. 161. ISBN 9780415384582. http://books.google.com/books?id=C0xU7NjkkqAC&pg=PA161&dq=Greek+nationalism+%2B+Orthodox&hl=en&ei=RynqTKX6HYTMswb12onYCQ&sa=X&oi=book_result&ct=result&resnum=6&ved=0CDoQ6AEwBQ#v=onepage&q=Greek%20nationalism%20%2B%20Orthodox&f=false. Läst 22 november 2010 
  2. ^ Groen, Basilus Jacobus (2 juni 1998). Nationalism and Reconciliation: Orthodoxy in the Balkans, Religion, State & Society, Vol. 26, No. 2. Keston Institut genom Biblical Studies.org.uk. ISBN 0963-7494/98/020111-18. http://www.biblicalstudies.org.uk/pdf/rss/26-2_111.pdf. Läst 26 november 2011. ”The Greek Orthodox Church confuses 'Hellenism', which is a nationalistic concept, with 'Christian Hellenism', which refers to Orthodox theology, worship and spirituality, sid 116” 
  3. ^ ”Hellenism and its near past. What is Hellenism?”. DIELLI. http://zeus10.webs.com/. Läst 26 november 2011. ”what Hellenism really is: an ideology” 
  4. ^ Zacharia, Katerina (2008). Hellenisms: culture, identity, and ethnicity from antiquity to modernity. Ashgate Publishing Company, USA. ISBN 978-0-7546-6525-0. http://books.google.se/books?id=H1fGJRxUG6wC&printsec=frontcover&source=gbs_ge_summary_r&cad=0#v=onepage&q&f=false. Läst 10 februari 2011. ”Hellenism as the embodiment of the Greek history, culture and spirit become a powerful ideology for Greeks, sid. 217” 
  5. ^ Kopeček, Michal (2007). Discourses of collective identity in Central and Southeast Europe (1770-1945),s 73. Central European University Press. ISBN 978-963-7326-60-8. http://books.google.se/books?id=TpPWvubBL0MC&pg=PA73&dq=phoenix#v=onepage&q=phoenix%20Hellenism&f=false. Läst 14 februari 2011. ”Thus, as Greek intellectuals soon realized the phoenix myth proved too weak to support a national ideology. For 'Hellenism' as a cultural discourse corresponded to the 'revival' of ancient Greece, which resulted in the inevitable rejection of all the in-between periods. The forgotten periods were now treated as 'empty pages' to be filled in. The silence was attributed to the religious prejudices of the Catholic West against Orthodox Byzantium an argument which in turn nurtured the Orthodox anti-Western trends. There was an obvious need for a narrative to replace the one coming from abroad. It was time for 'real' Greek history to be written".” 
  6. ^ http://umdiaspora.org/content/view/550/1/